Cheyennernas krigarsällskap
En krigares ställning inom cheyennestammen hängde i hög grad ihop med hans krigiska bedrifter. De modigaste och mest framgångsrika krigarna blev framstående män inom stammen. De flesta män var sammanslutna i så kallade krigarsällskap eller mansklubbar. Medlemmarna i krigarsällskapen delade på det gemensamma intresset för krig och de erfarenheter de hade som krigare, vilket de glorifierade och skröt om vid sällskapens sammankomster.
Krigarsällskapen hade även en samhällsuppgift att fylla som låg i stammens intresse. Medlemmarna utövade nämligen en polisiär verksamhet. De skulle till exempel hålla ordning på jägarna vid stora gemensamma buffeljakter. Lagbrytare straffades av krigarsällskapens medlemmar. Den som bröt mot cheyennernas lagar kunde bli slagen och piskad. Hans pilbåge knäcktes och ibland kunde hans tipi och andra ägodelar förstöras. Trots det hårda straffet var cheyennernas samhälle noga med att förlåta en lagbrytare efter ett tag, genom att ersätta honom med likvärdiga föremål som hade blivit förstörda.
Cheyennerna hade ursprungligen fyra krigarsällskap, Elk, Fox, Dog och Shield. Senare bildades ytterligare två sällskap, Wolf och Crazy Dogs. De fyra första sällskapen inrättades formellt av Sweet Medicine. Wolf- och Crazy Dogsällskapen kom till i modern tid, då cheyennerna redan hade etablerat sig i Black Hillsområdet, i början på 1800-talet.
Cheyennernas krigarsällskap var inte åldersgraderade som var fallet hos en del andra stammar på prärien. Det innebar att en ung man kunde gå med i vilket sällskap som helst oberoende av vilken familj eller band han tillhörde. Det vanligaste var dock att han gick med i samma sällskap som hans far eller äldre bror tillhörde. En medlem kunde byta medlemskapet av fri vilja när som helst. Antalet medlemmar i sällskapen var obegränsad. Inget sällskap hade högre status än något annat. Trots det, varierade populariteten bland de olika sällskapen under olika perioder, beroende på den konkurrens som existerade mellan dem. Var och ett av sällskapen försökte bräcka varandra i krigsbedrifter. Generellt var alla sällskap i grunden lika i sin organisation och aktiviteter. Skillnaden låg i respektive sällskaps kläder, utrustning, danser och sånger. Varje sällskap styrdes av fyra ledare, två som hade den beslutande och rådgivande makten och två som hade till uppgift att föra vidare sällskapens beslut i olika frågor till hövdingarådet.
Hjortkrigarna (Elkhorn Scrapers)
Två av de modigaste krigarna i hjortsällskapet bar på var sin lans, där ena änden av skaftet var böjd i en halvcirkel, likt en herdestav. Lansarna var ungefär 180 centimeter långa och var omlindade med utterskinn och dekorerade med ett par örnfjädrar vid fyra ställen. På grund av lansarnas speciella utseende, kallades även hjortsällskapet för de krokiga lansarna (the Crooked Lances).
Alla medlemmar i hjortsällskapet ägde var sin träklubba, som var ett taktinstrument (Elkhorn Rattle). Instrumentet användes av medlemmarna då de dansade och sjöng under sina möten. Nordcheyennen Wooden Leg, som tillhörde omisisbandet och hade blivit medlem i hjortsällskapet redan vid unga år, har beskrivit hur instrumentet såg ut och användes. Instrumentet var tillverkat i trä och var ungefär 20 centimeter lång. Den var snidad så att den liknade en skallerorm. Längs ormfigurens rygg löpte fyrtio skåror. Instrumentet lindades med garvat hjortskinn och torkade djurklövar syddes fat i skinnet. En pinne drogs fram och tillbaka över skårorna så att ett ljud uppstod. Instrumentet användes under sällskapets danser. När flera instrument användes samtidigt åstadkom de ett ljud som påminde om en uppretad skallerorms varningssignal.
En klubba var tillverkad av hjorthorn och förvarades av en medlem som alla andra hade stort förtroende för. Det var hjorthornsbevararen som ledde sällskapets danser och sånger. Hjortsällskapet har fått sitt namn från detta speciella instrument. Troligen har hjortsällskapet fått idén till instrumentet från hidatsaindianerna. Hidatsaindianerna vid Missourifloden hade ett sällskap som kallades för the Notched Stick Society vars medlemmars emblem var en träklubba som var karvad till en ormkropp med skåror längs ryggen. De spelade på instrumentet genom att dra en pinne fram och tillbaka över skårorna.
Hjortsällskapet hade fyra heliga sånger, fyra krigssånger och ungefär tvåhundra danssånger. Under en dans kunde över ett hundra krigare sjunga i kör och samtidigt skrapa med sina pinnar över träinstrumentet. Den mäktiga sången och spelandet på instrumenten hördes då på långt avstånd. Det sägs att när hjortkrigarna spelade på sina instrument lockade man till sig bufflar. När stammen önskade att stora hjordar av buffel, hjort eller rådjur skulle komma nära sitt läger samlades hjortkrigarna. De tuggade på örter och blåste sedan ut örtsaften på hjorthornet för att göra det effektivt. Hjorthornsbevararen höll sitt instrument i svansen och spelade på det med ett skulderblad från huvudet till svansen. Genom att spela på instrumentet trodde man att bufflar och rådjur skulle lockas till lägret. Alla rådjur som kom nära lägret dödades och deras klövar användes för dekoration på krigarnas instrument.
Rävkrigarna (Fox Soldiers)
Rävsällskapet var ett av fyra sällskap som grundades av Sweet Medicine. Rävarna ansåg att de var förnämare än de andra sällskapen. Och det var något som de ofta påpekade offentligt. När utroparen red runt i ett storläger för att samla alla sällskapsledare till möte med hövdingarådet, nämnde han alltid rävkrigarnas ledare först.
Rävkrigarna hade all anledning att känna sig stolta och överlägsna de andra sällskapen. De flesta av medlemmarna var ursprungliga cheyenner och bara ett fåtal var sutaier. En annan orsak till deras stolthet går tillbaka till den tid då cheyennerna hade korsat Missourifloden och nått Black Hillsområdet. Där hade rävkrigarna enligt traditionen utsett och förberett platsen där de heliga pilarna skulle förnyas för första gången i det nya landet. Hädanefter ansåg rävkrigarna att de hade ett speciellt ansvar att beskydda de heliga pilarna och den person som förvarade pilarna.
Rävkrigarna hade fått sitt namn för att de under sina danser imiterade rävens uthållighet, list och energi. Sällskapets högsta ledare bar ett heligt rävskinn. Rävskinnets övernaturliga krafter förde över rävens egenskaper till alla medlemmar i sällskapet. Två av sällskapets modigaste krigare bar på var sin lite speciellt utformad lans. Den liknade till formen en pilbåge, med en sträng från ena änden till den vassa spetsen i den andra änden. Fjädrar från olika fåglar hängde längs skaftet. Alla de övriga medlemmarna bar på raka lansar och pilbågar. Under rävsällskapets danser bar medlemmarna två örnfjädrar instuckna vertikalt i håret.
Hundkrigarna (Dog Soldiers)
Mellan åren 1837 och 1849 drabbades Gray Hairbandet av två förödande tragedier, som resulterade i att bandet absorberades in i hundkrigarsällskapet. Sommaren 1837 förlorade bågsträngssällskapet fyrtiotvå medlemmar i en strid mot kiowaerna. Senare samma år började Porcupine Bear, hundkrigarnas ledare, besöka alla sydliga cheyenneläger. Porcupine Bear talade med alla rådshövdingar och sällskapsledare som var närvarande i varje by han besökte, Han erbjöd dem att röka i sin pipa och att de lovade att hålla fast vid löftet att ansluta sig till hundkrigarnas planerade straffexpedition mot kiowaerna.
När Porcupine Bear slutligen tog kontakt med de nordliga cheyennerna erbjöd han även dem att gå med i straffexpeditionen. Under mötet bjöd Porcupine Bear frikostigt på whisky, som han hade fått i gåva av de sydliga ledarna. Kort därefter utbröt meningsskiljaktigheter, som ledde till handgemäng. En kusin till Porcupine Bear, Around, startade ett knytslagsmål med nordcheyennen Little Creek. Around hamnade i underläge och skrek efter hjälp på sin kusin. Den kraftigt berusade Porcupine Bear och andra släktingar kom till Arounds undsättning, som resulterade att Little Creek blev knivhuggen till döds.
Porcupine Bear var nu en mördare. Straffet var i enlighet med cheyennernas lagar bannlysning. Porcupines släktingar fick inte längre leva bland andra cheyenner och levde därefter i en sorts halvexil. Året därpå lyckade Porcupine Bears krigare nedkämpa trettio kiowaer. De fortsatte att imponera på de andra cheyennerna genom att rada upp flera imponerande krigsmeriter. Andra hundkrigare lämnade nu sina band och valde att leva tillsamman med Porcupines fruktade men fredlösa grupp.
Året 1849 drabbades de sydliga cheyennerna hårt av kolera. De överlevande från Grey Hairbandet var så få att kunde inte längre kände sig säkra mot sina fiender. De valde då att flytta ihop med Porcupines hundkrigarsällskap. Kort därefter anslöt sig alla de andra hundkrigarna till Porcupines folk, så att hundkrigarsällskapet formerades som ett band.
Hundkrigarna var utan tvekan det mest aggressiva av cheyennernas krigarsällskap. Sällskapets medlemmar utgjorde hälften av sydcheyennernas krigarantal och fungerade ofta som stammens ansikte utåt. Speciellt under 1860-talet då sydcheyennernas fredshövdingar vacklade i sin inställning till den vite mannen. Det resulterade i att hundkrigarna stärkte sin makt inom stammen och ofta struntade i fredshövdingarnas fredspolitik. Hundkrigarna var för en väpnad kamp mot de vita inkräktarna. Eftersom de inte styrdes av bandhövdingar utan av krigsledare hade de en bättre sammanhållning och kunde lägga ner större kraft bakom sina beslut, än andra band och sällskap.
Hundkrigarnas medlemmar utmärkte sig genom att bära en speciellt utformad fjäderbuske i strid. Den bestod av kapade korp-, kråk- eller hökfjädrar och en enkelrad av örnfjädrar i mitten. Fjäderbusken bars även under sällskapets danser, och då tillsammans med en ringformad skallra.
Ett annat föremål som var utmärkande för hundkrigarna var ett gehäng som kallades för "Dog Rope". Ett Dog Rope tillverkades enbart av traditionella indianska material, inga föremål från den vite mannen användes. Den bestod av ett smalt buffelskinn som var mellan 2,5 meter till 3 meter långt och bred som en hand. En skåra i den översta änden gjorde det möjligt för ägaren att bära repet över sin högra axel och under vänster arm. I den nedersta änden fanns det ett flätat lädersnöre fastsatt, I snöret ände var en spetsig pinne fastknuten. Buffelgehänget var dekorerad med flätade piggsvinstaggar i olika färger och fågelfjädrar.
Det fanns endast fyra "Dog Rope". De som fick äran att äga ett gehäng var de absolut modigaste krigarna i sällskapet. De hade svurit att aldrig vända ryggen mot fienden i en strid och fly. De stred normalt som de andra kamraterna, men då de hamnade i en svår situation förväntades de att stanna kvar på platsen. De drev ner gehängets pinne i marken och på så sett fjättrade de sig fast vid platsen med begränsad rörlighet. De var nu tvingade att försvara sig själva och sina kamrater, oavsett vad som hände. De fick inte själva dra loss pinnen. Om de gjorde det skulle de göra sig till åtlöje för resten av sina liv och betraktas som fegisar. I stället kunde en kamrat frigöra dem från sina löften att strida på liv eller död genom att rida fram till honom för att dra upp pinnen ur marken och sedan tvinga honom bort från platsen.
Little Robe fotograferad av Alexander Gardner 1872
En hundkrigare som uppenbarligen var extremt modig var Little Robe. Han var ensam bland hundkrigarna att bära två "Dog Rope" samtidigt. Han föddes 1828 och var en sydcheyenne. Hans far, med samma namn, valdes till rådshövding 1864. Kort därefter mördades han av Chivingtons soldater vid Sand Creek. Little Robe efterträdde då genast sin far. Han kämpade hela tiden för fredliga relationer med USA. Han umgicks flitigt med Black Kettle, en annan fredshövding, efter Sand Creekmassakern. Som fredshövding gick Little Robe en svår balansgång. Han var en ovanligt modig krigare, som många såg upp till, trots det förespråkade han fred. Little Robe avled 1886.
Efter det sjunde kavalleriets attack på Black Kettles läger vid Washitafloden i Oklahoma 1868, ansåg många cheyenner att det var bättre att slå sig ner i reservat. Tall Bull, den mest militante av hundkrigarnas ledare ville inte lyssna på det örat. Tall Bull menade att det var bättre att dö som en fri man än att sakta tyna bort i ett reservat. Han tog sina hundkrigare norrut.
Våren 1869 attackerades hans läger vid Republicanfloden av general E. A. Carr. Tjugofem av Tall Bulls krigare dödades i attacken. Hundkrigarna hämnades nu genom att slå till mot vita bosättningar i Kansas. Senare på sommaren ledde Tall Bull sitt band till Summit Springs i nordöstra Colorado. Den första juli 1869 attackerades Tall Bulls läger återigen av Carrs styrka Den här gången dödades Tall Bull tillsammans med femtio krigare. De överlevande cheyennerna flydde till siouxerna i norr eller återvände till den södra prärien där de i spridda skaror kapitulerade till armén. Lägret och indianernas tillhörigheter brändes upp av soldaterna. Striden vid Summit Springs och Tall Bulls död satte punkt för hundkrigarnas motstånd mot den vite mannen.
Sköldkrigarna (the Red Shield Soldiers)
Sköldsällskapet var hövdingarådets särskilda rådgivare och beskyddare. Sällskapets medlemmar utgjordes av äldre män och betraktades med respekt för deras visdom och erfarenhet. Ibland valdes en yngre man in i sällskapet han kom då vanligtvis från en förnäm och framgångsrik familj. En man som blev medlem i sällskapet förblev medlem livet ut.
När sällskapets medlemmar dansade imiterade de bufflar genom att grymta och buffa på varandra. Ibland kunde de anfalla på skoj den folkmassa som tittade på, vilket var högt uppskattat. Medlemmarna bar på riktiga buffelhuvor med horn. En sköldkrigare målade det högra hornet när han hade tagit sin första coup. Det andra hornet målades rött när en andra coup hade tagits. Färgen fick sitta kvar tills den bleknade bort.
Sköldkrigarna bar på raka lansar som var utsmyckade med korpfjädrar. När ett cheyenneband hade slagit läger för natten och sköldkrigarna hade fått i uppgift att vaka och sköta ordningen i lägret stacks lansarna ner i marken med spetsarna pekandes i den riktning bandet skulle färdas i nästa morgon.
Det speciella med detta sällskap var att alla medlemmar ägde var sin rödmålad sköld. Det är dessa sköldar som är orsaken till sällskapets namn. Fram till 1864, då det var dags att välja nya rådshövdingar, hade sällskapet genomgått stora förändringar jämfört med dem andra sällskapen. Längre tillbaka i tiden betraktade de sig som den viktigaste institutionen inom cheyennestammen, näst rådshövdingarna. Men nu bestod sällskapet av mest äldre män och de kallade sig sedan några år tillbaka för tjurarna (Bulls) eller tjursällskapet (Bull Society). Danserna och kläderna hade förändrats. Tidigare imiterade medlemmarna buffeln när de dansade. Varje dansare bar sin sköld som var överdragen med en rödmålad buffelhud med vidhängande svans. Medlemmarna bar sina buffelhuvudbonader med horn. Runt midjan bar de på ett rödmålat buffelskinn med fastsydda buffelhovar, som nådde ner till knäna, och framkallade ett behagligt ljud när de dansade. Men 1864 var allt detta försvunnet. Tjurkrigarna klädde sig inte längre som den gamla tidens röda sköldkrigare hade gjort. Sköldarna var också borta. Det fanns nu endast en ursprunglig medlem kvar i livet. Men han var så gammal att han inte kunde gå utan hjälp. Han var inte heller i stånd att rida, så folket kallade honom för "Bull that Could Not Get Upp". Året därpå avled han, och med honom dog kunskapen om de röda sköldarna, så som Sweet Medicine hade lärt ut. Sällskapet fick inte längre några polisiära uppgifter, eftersom medlemmarna var för gamla att utföra sådana fysiska uppgifter.
Vargkrigarna (Wolf Society)
Vargsällskapet grundades av Olw Friend, senare kallades de för bågsträngssällskapet. Det hände när Olw Friend hade gått vilse och blivit överraskad av en kraftig snöstorm. Maheo, cheyennernas skapare, förkroppsligad till vargar, räddade Olw Friend från att frysa ihjäl. Maheo lärde ut hur sällskapets regalier och kläder skulle se ut och hur sällskapets medlemmar skulle dansa och sjunga. Troligen grundades sällskapet när cheyennerna redan hade kommit i kontakt med den vite mannen, tidigt på 1800-talet.
Bågsträngarnas medlemmar bar på djurskinn som liknade ponchos. Djurets huvud hängde ner över bärarens bröst och svansen hängde ner över hans rygg. Varje medlem ägde en lans som var dekorerad med rött tyg och örnfjädrar.
I slutet på 1830-talet hade bågsträngskrigarna skaffat sig ett rykte om att var det mest livliga och festglada av alla sällskap. De flesta av sällskapet fyrtiofyra medlemmar var unga män. En del så unga som 15 eller 16 år. Som många ungdomar var de hetlevrade och gillade att dansa och roa sig.
Under sommaren 1837 beslöt sig bågsträngarna att slå till mot kiowaer eller comancher för att stjäla hästar. Strax innan de skulle bege sig ut begicks ett mord inom stammen. Enligt cheyennernas tro hade nu de heliga pilarna (Mahuts) befläckats med blod och måste genomgå en reningsceremoni, som tog fyra dagar. Innan de heliga pilarna hade renats var det inte lämpligt att bege sig ut på en hästraid. De kände bågsträngskrigarna väl till. Vid den här tiden förvarades de heliga pilarna av White Thunder. Enligt praxis var det han som skulle utse tid och plats när ceremonin skulle äga rum. White Thunder kunde inte bestämma sig om plats och tid. Bågsträngarna blev arga av otålighet, de piskade och hotade White Thunder att han skulle genomföra ceremonin omedelbart. White Thunder fogade sig i bågsträngarnas hot och pilarna förnyades i all hast.
När så de heliga pilarna var förnyade begav sig fyrtiotvå medlemmar ur bågsträngssällskapet ut mot kiowaernas hästar. tros att White Thunder varnade dem att de skulle drabbas av otur och bli kraftlösa efter deras skamlösa behandling av de heliga pilarna.
White Thunders varningar visade sig ge honom rätt. En kombinerad styrka av kiowa-, comanche- och kiowa-apachekrigare dödade alla de fyrtiotvå bågsträngskrigarna i en häftig strid. Av sällskapet fyrtiofyra medlemmar fanns det bara två kvar i livet. En av dem var Old Little Wolf. Han rekryterade nu nya medlemmar till bågsträngssällskapet. Så att de kunde hämnas på sina kamrater som fortfarande låg kvar i kiowaernas land.
De galna hundkrigarna (the Crazy Dog Society)
Medlemmarna i det galna hundsällskapet kom enbart från nordcheyennerna. Antagligen kom sällskapet till efter stammens delning i en nordlig och sydlig gren. Efter separeringen betraktade de galna hundarna och bågsträngssällskapet som besläktade med varandra. Troligen hade de ett gemensamt ursprung i Olw Friends vargsällskap som splittrades upp i två olika sällskap då stammen delades upp i två grupper. De två sällskapen kände sig ceremoniellt sammanbundna. När de galna hundarna besökte den södra prärien deltog de i bågsträngssällskapets sammankomster, samma gällde när bågsträngarna besökte cheyennerna i norr.
De galna hundarna hade anammat egna kläder och regalier, som var utmärkande för sällskapet. Ledarna bar antilophornprydda huvudbonader som var dekorerade med ett hänge av örnfjädrar ända ner till marken. I strid bar de modigaste medlemmarna korta skinnkappor med långa fransar. Alla medlemmar ägde en klotformad råhudskallra. Tio av de modigaste krigarna kom från fina familjer. De bar på lansar som var täckta med rött tyg och utsmyckade med örnfjädrar.
Eftersom de flesta medlemmar var oerfarna ungdomar och gjorde många dumheter i sin iver att imponera på andra, kallades sällskapet för de galna (dåraktiga) hundarna. Trots det var sällskapets krigare respekterade för deras mod. De var kända för att aldrig ge vika i strid. Det var en egenskap som medlemmarna visade prov på i sina danser. En av de modigaste krigarna dirigerade dansen från hästryggen. När de galna hundarna hade börja dansa förflyttade de sig rakt fram utan att ge vika för något hinder. Om de nådde en flod under dansen fortsatte de ner i vattnet och plaskade vidare till andra sidan. Det var bara dansledaren som kunde styra dem undan vattnet. Vägran att aldrig backa för någonting var de galna hundarnas största plikt. Sällskapet dansade med gevär, för att påvisa att sällskapet hade kommit till efter kontakten med den vite mannen, som ledde till att cheyennerna fick tillgång till gevär och krut.