Besvikna över regeringens brutna löften och buffeljägarnas hänsynslösa slakt på buffeln fick indianerna på den södra prärien att explodera i the Red River War (1874-1875). Unga män från cheyenne-, arapaho-, comanche och kiowastammarna startade ett uppror i ett sista desperat försökt att förhindra ett trist liv i reservat.
Sommaren 1874 riktade krigarna in sig på buffeljägarna i Texas Panhandle. De överraskade ett tjugotal jägare, som hade slagit upp sitt läger i närheten av en provisorisk handelsstation som kallades för Adobe Walls. Men buffeljägarna var skickliga skyttar och beväpnade med kraftfulla gevär, så de slog tillbaka attacken. Istället attackerade besvikna indianer försvarslösa farmare och deras familjer. Regeringstjänstemän och generade arméchefer som hade påstått att indiankrigen på den södra prärien var ett minne blott reagerade snabbt på upproret. Kavallerienheter och indianspejare finkammade den södra prärien på fientliga indianer. Buffeln var nästan utrotad och soldaterna fanns överallt, så de militanta indianledarna hade nu inget annat val än att kapitulera. En efter en gav de upp och återvände utblottade till agenturerna. Våren 1875 var the Red River War över.
Den amerikanska regeringen var nu fast besluten att en gång för alla få ett slut på indianernas stridslystnad. Regeringens illvilliga plan var att gripa alla hövdingar och krigare som hade begått brott under upproret och fängsla dem på en plats långt hemifrån. Platsen var en fuktig gammal spansk befästning vid atlantkusten, som amerikanerna kallade för Fort Marion. Hövdingar som pekade ut bråkstakar skulle erhålla immunitet från bestraffningar.
Vid Darlingtonagenturen i Oklahoma, som var huvudkontor för cheyenner och arapahoer, ställde en onykter arméchef upp alla cheyennekrigare som nyligen hade kapitulerat på en linje. På måfå identifierade han drygt ett dussin och anklagade dem för olika brott. För att påskynda sin uppgift, bad han sedan de 18 indianer, som stod längs till höger i linjen, att ansluta sig till den skyldiga gruppen. Arméchefen lovade att han skulle gå igenom varje individuellt ärende mer noggrant senare, men han höll inte sitt löfte.
Vid Darlingtonagenturen samlade armén ihop 73 indianer. Stämplade som krigsfångar skulle de nu få avtjäna sina straff i Florida på den amerikanska östkusten. Fort Sill, som var huvudkontor för kiowa- och comanchestammarna, fick ihop 27 kiowaer, 11 comancher och 1 caddoindian. Darlingtonagenturen sände iväg 2 arapahoer och 33 cheyenner. En del fångar hade verkligen begått fruktansvärda illdåd, som plundringar, mord och våldtäkter, men de flesta var unga krigare som inte kunde beskyllas för mer än att de hade levt ett traditionellt liv på prärien.
Bland kiowa- och comanchefångarna fanns det 11 personer som egentligen var mexikaner. De hade blivit bortrövade som barn och uppfostrats till indianer. I gruppen fanns även comanchekvinnan Maltur och hennes åttaårige dotter. Maltur hade vägrat att skiljas från sin man Black Horse, så den ansvarige arméchefen lät henne följa med. Bland fångarna fanns det ett fåtal höga ledare, comanchen Black Horse, cheyennerna Gray Beard, Minimic, Heap of Birds och Medicine Water, samt kiowaerna White Horse, Mamanti, Woman’s Heart och Lone Wolf. Lone Wolf hade besökt Washington vid två tillfällen tidigare, med det hade tydligen inte gjort honom till en bättre indian.
Regeringen ansåg att om man fängslade indianska upprorsmakare, som hade dåligt inflytande över stammen, skulle de övriga stammedlemmarna anpassa sig till reservatslivet mycket lättare. Så i själva verket var fångarna tagna som gisslan. De hade gripits som en garanti för att deras stamfränder skulle uppträda klanderfritt i reservaten. Det var ett fruktansvärt straff för dessa krigare, värre än döden. Det skulle forslas bort till en okänd ort och leva skilda från sina familjer och vänner i flera år.
Richard Henry Pratt
I februari 1875 kapitulerade ett kiowaband under ledning av Big Bow. Big Bow, som hade förhandlat med militären att han skulle bli benådad om han gav upp, ordnade med en stor fest för att markera händelsen. Han lovade att han nu skulle gå den vite mannens väg. Big Bows band slog läger vid Washitabergen, sex mil väster om Fort Sill, och där lämnade de ifrån sig sina gevär, pilbågar, lansar och sköldar till ett kompani från det tionde kavalleriet.
När mörkret hade sänkt sig över lägret bad Big Bow militärerna att sätta sig ner runt en lägereld. En av militärerna var löjtnant Richard Henry Pratt. En indian som satt bredvid Pratt reste sig upp och ställde sig framför honom. Hans namn var Podaladalte eller Snake Head. Namnet hade han tagit från sin amulett, som bestod av skallran från en skallerorm som han hade fäst vid sin skalplock. Han kallades även för Zotom eller Biter, ett smeknamn som betyder tand. Zotom tog fram en slaktkniv från sitt bälte och körde ner den i marken framför Pratt. Han tog av sig sin filt och slängde den på marken och började dansa runt lägerelden. Löjtnanten kände sig illa till mods när han såg Zotom, som var halvnaken med målat ansikte och kropp, dansa i takt med musiken. Efter en stund gick Zotom fram till kniven och rykte upp den från marken och skar sönder sin filt i flera mindre bitar. Som på en given signal började nu andra män, kvinnor och barn dansa entusiastiskt runt elden. De fortsatte hela natten, medan Pratt återvände diskret till sitt tält för att vila. Nästa morgon ledsagade Pratt kiowaerna till Fort Sill.
Krigsfångarna samlades vid Fort Sill för vidare transport till Florida. Richard Henry Pratt hade fått i uppgift att övervaka transporten. Militären Pratt betraktade sig själv som en humanist. Han hade deltagit i det amerikanska inbördeskriget 1861-1865. Efter kriget spenderade han åtta år (1867-1875) i Indianterritoriet, som chef över det tionde kavalleriregementet. Ett regemente som bestod enbart av svarta soldater.
Det tionde kavalleriet deltog i flera militära kampanjer mot prärieindianerna i söder. Kavalleriets uppgift var att hindra indianerna från att lämna reservaten och skydda vita nybyggare från indianernas räder. Pratt var stationerad vid Fort Sill i nuvarande Oklahoma och kom därmed dagligen i nära kontakt med kiowa- cheyenne- och arapahostammarna. Han hade med kritiska ögon iakttagit hur indianerna tilldelades otillräckliga matransoner, härsket kött, sjuk boskap, dålig spannmål m.m. Han påpekade dessa orättvisor för myndigheterna. Men hans kamp mot regeringens minst sagt urusla reservatspolitik togs inte på allvar.
Från Fort Sill till Florida
Resan från Fort Sill till Florida tog 24 dagar. Fångarna färdades med prärievagn, tåg, ångbåt och tvåhjulig kärra. Resans första etapp var järnvägsstationen i staden Caddo. Resan dit gjordes med häst och vagn och tog hela åtta dagar. För att förhindra flyktförsök, var varje fånge försedd med en fotboja som var sammankopplad till de andras fotbojor med en kätting. Vid Caddo fortsatte resan med tåg. För alla utom Lone Wolf var det första gången indianerna åkte tåg. En av dem, berättade senare entusiastiskt om sin första tågfärd för sina vänner. Han förklarade att ett tåg var en snabb vagn som drogs av en stor häst som närapå släpade sin mage i marken. Hästen bar på en stor klocka och varje gång han stannade för att vila pustade han ut med en sådan kraft att klockan började ringa
I fort Marion började indianfångarna att teckna. Kiowakrigarna Wild Horse eller Koba målade den här teckningen 1875. Den föreställer indianska fångar under transporten till Florida.
Vid Fort Leavenworth, Kansas, fick fångarna vänta i flera dagar i fängelseceller innan resan kunde fortsätta. Under denna väntan, gjorde cheyennen Gray Beard ett självmordsförsök. Han tillverkade en snara från sin filt och försökte hänga sig från en av gallerstängerna i fönstret. Hans cellkamrat räddade honom dock, men cheyennehövdingen var nu djupt deprimerad.
Några dagar senare under tågresan, såg han Pratt komma gående i tågets mittgång med sin sexåriga dotter. Gray Beard stoppade Pratt och genom en tolk frågade han:
”Jag har bara ett barn, en dotter som du. Hur skulle du känna dig om du blev tvingad att bära fotboja och bli bortförd långt från ditt hem, din hustru och ditt barn”.
Pratt blev ställd, och hade inget vettigt svar att ge till hövdingen. Cheyennerna var nu oroliga över Gray Beard’s tillstånd, och bad därför Pratt att man skulle binda hans händer så att han inte kunde skada sig själv. Men Pratt tyckte inte det var nödvändigt
Cheyennehövdingen Lean Bear försökte också ta livet av sig. När tåget närmade sig Nashville i Tennessee skar han sig i halsen med en fickkniv som han hade gömt på sig. När två vakter försökte hjälpa honom knivskar han även dem. Man trodde nu att Lean Bear skulle dö av sina skador och lämnade honom kvar i Nashville och åkte vidare. Men till allas förvåning överlevde hövdingen. När Lean Bear återförenades med sina kamrater i Fort Marion vägrade han emellertid att äta och prata. Han dog av svält den 24 juli 1875.
Några dagar senare, när tåget närmade sig gränsen till Florida och därför saktade ner på farten, gjorde Gray Beard ett flyktförsök. Han hoppade ut genom ett tågfönster och sprang iväg. Vakterna uppmanade honom att stanna. Men han struntade i varningarna och sprang vidare, varpå vakterna öppnade eld. Gray Beard träffades av en kula i bröstet och avled två dagar senare.
Lokala tidningar skrev skrämmande artiklar om fångarnas ankomst till olika städer under resans gång. Leavenworth Daily Times publicerade en artikel den 9 maj 1875, där man kunde läsa:
”Åskådarna blev glada när de äntligen fick se en glimt av indianfångarna, som anlände till järnvägsstationen igår eftermiddag. De vilda männen är anklagade för olika brott som mordbrand, mord, våldtäkt och stöld. De mindre brottsligt belastade är nu fria och lever utsläppta i sina respektive reservat”.
Nyfikna människor samlades i stora skaror och trängdes på järnvägsstationerna för att titta på fångarna när de passerade. Säkerligen blev fångarna skrämda av så många vita, och deras oro lugnades inte direkt av att gaphalsar kastade glåpord och anklagelser mot dem. I slutet av maj 1875 anlände Richard Pratt och hans fångar till Fort Marion.
Den 21 maj 1875 eskorterade löjtnant Rickard Henry Pratt en grupp på 72 utmattade indianfångar genom St. Augustins gator i Florida till Fort Marion. Indianerna hade rest drygt 1 600 kilometer från Fort Sill i Indianterritoriet genom städer som St. Louis, Nashville, Chattanoga, Atlanta och Jacksonville på vägen till St. Augustine vid den amerikanska atlantkusten.
Indianerna måste ha blivit förvånade över synen av det mäktiga havet och doften av saltvatten och tång när de närmade sig Fort Marion. Fångarna var belagda med bojor när de leddes ut på vindbryggan över vallgraven och vidare in i fortet genom två stora träportar och sedan in till den solbelysta borggården. Förutom solen och den blå himlen var allting de såg främmande för dem. Många trodde att de hade nått världens ände. De var rädda. I deras egen värld på prärien överlevde inte manliga fångar någon längre tid. Annat var det med kvinnor och barn som man kunde tjäna pengar på. De rövades bort och användes som slavar innan de såldes. Vi vet inte med säkerhet, men i början av indianernas vistelse i det främmande fortet var nog flera av dem övertygade om att de skulle bli dödade.
När fångarna hade funnit sig till rätta blev de befriade från sina bojor och Pratt bad några av dem att ställa sig mot en murad stenvägg mittemot fortets entré. Pratt hade nämligen anlitat en fotograf som hade fått i uppgift att föreviga detta historiska ögonblick. Resultatet blev ett dussin bilder på indianerna och deras första dag på fortet.
Just det här fotografiet föreställer några av de 26 kiowamän som anlände till Fort Marion. I den främre raden i mitten ser vi den 55-årige Lone Wolf. Längst till höger i bilden sitter Womans Heart. Alla bär sina personliga kläder.
Fort Marion
Fort Marion har en mycket brokig och intressant historia. Det började med att den spanske sjöfararen Ponce de Léon upptäckte Floridahalvön år 1513. Eftersom upptäckten gjordes på Palmsöndagen, Pacua Florida, döptes området till just Florida. När Pedro Menendez de Aviles, den 8 september 1565, gick iland i Matanzasbukten på Floridas östkust, grundlade han staden San Augustine. Det var faktiskt den första permanenta europeiska bosättningen på den amerikanska östkusten. Staden kom med tiden att spela en viktig roll för det spanska kolonialväldet i den nya världen. Den försvarade viktiga handelsvägar till Europa och Bahamas. Staden var även floridaterritoriets huvudstad och försvarade det spanska imperiet från främmande makters angrepp från norr.
Fort Marion var inte det första fortet spanjorerna byggde, utan faktiskt det tionde. De nio första forten var byggda i trä. Men efter en piratattack 1668, insåg spanjorerna att de måste bygga en bastantare befästning. Mellan åren 1672-1696 uppfördes istället ett fort i murad sten, som kunde försvara staden och hamnen. Det nya fortet döptes till Castillo de San Marcos.
När det europeiska sjuårskriget (1756-1763) slutade med engelsk seger, avstod spanjorerna alla sina landområden i Florida till England genom fredsfördraget i Paris 1763. Samma år överlämnade den spanska guvernören Castillo de San Marcos till engelska trupper, och de flesta spanska bosättare flyttade nu till Kuba. Engelsmännen döpte om fortet till Fort St. Mark.
När det amerikanska frihetskriget (1763-1783) bröt ut, hjälpte Spanien de amerikanska kolonierna med pengar och vapen. När så Spanien förklarade krig mot England 1779, attackerade och ockuperade spanska trupper engelska fort i Florida. När kriget var över, erhöll spanjorerna återigen Florida genom det andra fredsfördraget i Paris 1784. När spanska trupper återvände till St. Augustine fick fortet tillbaka sitt ursprungliga namn. Det spanska kolonialväldet var emellertid nu i gungning. Genom starka påtryckningar från den amerikanska regeringen avstod Spanien Florida till Förenta staterna år 1821. Därmed var över två hundra år av spansk kolonisering över.
När amerikanerna tog över fortet döpte de om det till Fort Marion, för att hedra general Francis Marion, som var en hjälte från inbördeskriget. Fortets gamla lagerrum med gallerfönster gjordes nu om till fängelseceller. Under det andra Seminolkriget, fängslades flera seminolkrigare i Fort Marion. En av de mest kända var Osceola.
År 1845 blev Florida en delstat i den Amerikanska unionen, och förblev det fram till 1860, när hon anslöt sig till Amerikas konfedererade stater. När det amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861 tog Konfederationen över fortet för en kort tid. Den 11 mars 1862 återerövrade Unionen fortet. Under den andra amerikanska ägarperioden användes Fort Marion mest som ett fängelse. På 1870-talet satt 73 prärieindianer fängslade i fortet under tre år. Tio år senare fångades apacheindianer under Geronimo in och sändes till östkusten som krigsfångar. Även om de flesta männen, inklusive Geronimo, fängslades i Fort Pickens, sändes kvinnor och barn till Fort Marion.
Fort Marion blev ett nationellt historiskt minnesmärke 1924, och administreras sedan 1933 av det statliga organet National Park Service. År 1942 såg den amerikanska kongressen till att fortet fick tillbaka sitt ursprungliga spanska namn ”Castillo de San Marcos”.
Fängelsevistelsen på Fort Marion
Indianerna var arméns fångar, men det var Indianbyrån som stod för transporten och deras uppehälle. Men ingen av departementen hade lagt undan pengar till fångarnas välbefinnande eller rehabilitering. Endast Pratt hade planer på att rehabilitera fångarna och göra goda amerikanska medborgare av dem. Men han fick hårt motstånd från myndigheter, cyniska politiker och stadsbor som inte ville ha indianer på sina gator utan beväpnade vakter. Pratt betraktade inte indianerna som kallhamrade brottslingar, utan såg dem som unga kreativa män med goda framtidsutsikter. Kapten Pratt hade en vision som gick ut på att göra om Fort Marionfängelset till ett militärt träningsläger.
En vaktstyrka som består av Heap of Birds (cheyenne), Hummingbird, Mountain Bear, okänd, Zotom och White Horse (alla kiowas)
Efter ett tag ordnade Pratt med att indianerna slapp bära fotboja. Han lät klippa deras hår kort och delade ut uniformer till dem. Till en början hade indianerna invändningar till dessa förändringar, men med vänligt bemötande och övertalning ändrade de sig gradvist. När indianerna hade vant sig vid sina uniformer bildade de en eget militärt vaktstyrka. De drev en egen militärdomstol och delade ut straff, som de dömda villigt accepterade. Pratt förbättrade även fångarnas levnadsförhållanden. De fick själva bygga träbaracker på fortets tak, så att de kunde flytta från sina fuktiga och mörka celler till ett boende med frisk luft och havsutsikt.
Pratt var militär och höll därför hårt på disciplin och arbetsmoral. Han bjöd in stadens kvinnor till fortet för att lära indianerna att läsa och skriva. Präster höll religionsundervisning en gång i veckan. Om fångarna ville närvara vid gudstjänsten i stadens kyrka på söndagarna fick de lov till det. Två år senare rapporterade en nöjd Pratt att fyrtiosju indianer fick undervisning två timmar om dagen fem dagar i veckan. Och trettio indianer kunde nu förstå och konversera på engelska ganska bra.
Pratt var mycket angelägen om att hålla fångarna sysselsatta för att råda bot på tristessen. Han ordnade därför olika arbeten åt dem, så att de tjänade egna pengar. Det första arbetet indianerna tog var att polera snäckor och alligatortänder, som lokala handelsmän sålde till turister. Indianerna fick 10 cent för varje snäckskal de polerade. Lite senare när indianerna fick gå runt på stränderna och leta egna snäckor, samlade och polerade de sina egna snäckskal och sålde dem för mellan 25 cent till 1 dollar styck, beroende på storlek och kvalitet. Indianerna prövade även på andra arbetsuppgifter, som att klippa gräsmattor, rensa buskar och att hugga ner träd. Indianerna tillverkade även hantverk, som de sålde till turister. Speciellt bågar och pilar tilltalade turisterna. Pengarna indianerna tjänade ihop fick de behålla själva. Många skickade pengarna till sina familjer.
Som en del i Pratts utbildningsprogram uppmuntrade han indianerna att teckna. Därför försåg han dem med papper, pennor och tusch. För präriens indianer var inte teckning något främmande. De hade en lång tradition att måla på djurhudar. När de kom i kontakt med papper i början på 1860-talet tog de entusiastiskt upp det nya mediet. Dessa teckningar utfördes av krigare och skildrade enbart krigsbragder på ett mycket blodigt och realistiskt sätt. Men teckningarna indianerna producerade under fängelsevistelsen i Fort Marion kom till av kommersiella skäl och var därför anpassad till den vita marknaden. Indianerna ritade därför snälla jaktmotiv och scener från fortet och St. Augustine. Teckningarna värderades högt av köparna. Idag är dessa teckningar riktiga dyrgripar och finns bevarade på museer och hos privata samlare.
Teckning av cheyennen Making Medicine som visar bågskytte på stranden.
Efter tre år i Fort Marion, lyckades Pratt övertyga regeringen att släppa fångarna fria. Tjugotvå av de unga männen valde att stanna kvar på östkusten för vidare studier. Pratt var emellertid orolig över sina indianers framtid. Han hade kämpat hårt för att fångarnas familjer skulle få hälsa på sina anhöriga i Fort Marion. Han befarade annars att när fångarna återvände till sina reservat skulle de få svårt att anpassa sig. Familjerna i reservaten kunde inte i sin allra vildaste fantasi föreställa sig vilka förändringar fångarna i Fort Marion hade gått igenom. Men på denna punkt fick inte Pratt gehör från myndigheterna.
Fyra före detta krigsfångar som studenter vid Carlisle Indian School 1880. Från vänster till höger: Telling Something (comanche), Making Medicine (cheyenne), Zotom (kiowa) och Shave Head (cheyenne).
Pratts förutsägelse om de cirka fyrtio fångar som återvände till sina reservat visade sig skrämmande nog stämma ganska bra. Armén eskorterade männen till sina respektive reservat och lämnade dem bokstavligen där vind för våg, utan direktiv eller hjälp hur de skulle kunna dra nytta av sina utbildningar och nya erfarenheter. Lämnade ensamma anslöt sig de före detta fångarna till sina stammar och blev vanliga indianer igen. När militärchefen för Fort Sill fick frågan om kiowaerna och comancherna hade dragit nytta av sin utbildning vid Fort Marion, svarade han:
”Inte värst mycket…indianerna från St. Augustine kan skriva några få ord, sjunga en eller två psalmer, men de saknar drivkraften och förståelsen för hur de skall använda sina kunskaper så att det leder till ett bättre liv. Istället inbillar de sig att de andra stammedlemmarna har det bättre än de själva, och det skulle inte förvåna mig om de gick tillbaka till sitt forna vilda liv”.
Lista på indianska krigsfångar
Cheyenne (32 män och 1 kvinna)
1. Grey Beard, hövding Upprorsledare. Grey Beard sköts till döds av vakter under ett flyktförsök, när tåget saktade in i närheten av Floridas gräns.
2. Heap of Birds, hövding Upprorsledare
3. Bear Shield, hövding Upprorsledare
4. Eagle Head (Minimic), ledare för Bågsträngssällskapet Upprorsledare
5. Medicine Water. Under juli, augusti och september 1874, spred Medicine Water och hans cheyennekrigare skräck bland befolkningen i södra Kansas. Medicine Water var ledare för bågsträngssällskapet, som var det starkaste sällskapet sedan hundkrigarsällskapets upplösning 1869. Han var en fruktad och skicklig krigsledare, men saknade fredshövdingarnas intellekt och ödmjukhet. Hans hustru, Buffalo Calf Woman, som var en stor och kraftig kvinna, deltog aktivt i sin mans räder. Buffalo Calf Woman var Medicine Waters andra hustru. Han första hustru dödades i Sand Creekmassakern 1864. Medicine Waters krigargäng bestod av ungefär 20 till 25 man.
Den 4 juli attackerade Medicine Waters krigare Patrick Hennesseys transportvagnar som var på väg till kiowa- och comancheagenturen med socker, säd och kaffe. Patricks tre kuskar dödadas, och två av dem skalperas. Krigarna binder fast Patrick vid ett vagnshjul och tänder eld på honom. Den 26 augusti attackerar och dödar Medicine Waters mördargäng sex lantmätare, som leds av kapten Oliver Frances Short. Short hade fått i uppgift av regeringen att kartlägga södra Kansas. Den 11 september attackeras emigrantfamiljen German, som färdas västerut längs med Smoky Hillvägen av Medicine Waters gäng. Familjen bestod av 9 medlemmar, pappa John, mamma Lydia, Rebecca 20, Stephen 18, Catherine 17, Joanna 15, Sophia 13, Julia 7 och Adelaide 5.
Familjen German kom ursprungligen från Georgia, men bestämde sig för att emigrera till Colorado. John German visste inte att indianstammarna på den södra prärien var på krigsstigen. De färdades därför ensamma längs Smoky Hillvägen i Kansas, när de på morgonen den 11 september, endast en dagsresa från Fort Walace, blev attackerade av Medicine Waters cheyenner. Föräldrarna och de två äldsta barnen dödades omedelbart. Lite senare sköts Joanna till döds, de övriga fyra barnen tas tillfånga.
Två veckor efter tragedin upptäckte en avdelning soldater under ledning av löjtnant C. C. Hewitt, nittonde infanteriet, kvarlevorna av fyra personer, fotavtryck av barn i sanden och en familjebibel som innehöll namnen på familjen Germans nio medlemmar, några kilometer från Monument Station i Kansas.
Två månader senare räddades Adelaide German och Julia German från sydcheyennen Gray Beard. De led då av näringsbrist och var så svaga att de knappt kunde stå på benen. Sju månader senare släpptes Catherine German och Sophia German genom sydcheyennen Stone Calf försorg. De hade genomlevt mycket svåra umbäranden under sin fångenskap. De utsattes för upprepade våldtäckter, tvingades utföra tunga arbetsuppgifter och blev dagligen utsatta för kränkningar och hån från cheyennekvinnorna.
När Red River War var över våren 1875, och olika cheyenneband anlände till Darlingtonagenturen i cheyennernas reservat, pekade fredliga cheyennehövdingar ut krigare som hade stridit mot armén. I april 1875 pekade Catherine och Sophia German ut Medicine Water, hans hustru Buffalo Calf Woman och två krigare som ansvariga för morden på deras familjemedlemmar. Sophia berättade att Buffalo Calf Woman hade dödat sin pappa med ett yxhugg i huvudet.
6. Long Back, krigare Deltog i massakern på Shorts lantmäterilag. Medhjälp till mord på medlemmar ur Germanfamiljen.
7. Hail Stone (White Man), Hundkrigare. Deltog i massakern på Shorts lantmäterilag. Medhjälp till mord på medlemmar ur Germanfamiljen. Ingick i Medicine Waters krigargrupp
8. Rising Bull (Chief Killer), Hundkrigare Medhjälp till mord på medlemmar ur Germanfamiljen. Ingick i Medicine Waters krigargrupp
9. Limpy (Cohoe), Hundkrigare Aktiv i the Red River War. Ingick i Medicine Waters krigargrupp
10. Bears Heart, krigare Aktiv i the Red River War. Ingick i Medicine Waters krigargrupp
11. Big Mocccasine, krigare Aktiv i the Red River War
12. Star, krigare Aktiv i the Red River War
13. Lean Bear, krigare Aktiv i the Red River War. Lean Bear försökte ta livet av sig i Nashville. Han överlevde självmordförsöket och transporterades till Fort Marion där han matvägrade och dog den 24 juli 1875.
14. Howling Wolf, bågsträngskrigare Aktiv i the Red River War
15. Making Medicine, bågsträngskrigare Upprorsledare
16. Antelope, krigare Aktiv i the Red River War
17. Come See Him, Deltog i Shortmassakern
18. Little Medicine, bågsträngskrigare Aktiv i the Red River War
19. Shave Head, krigare Aktiv i the Red River War
20. Roman Nose, krigare Aktiv i the Red River War
21. Big Nose, krigare Aktiv i the Red River War
22. Squint Eyes, krigare Aktiv i the Red River War
23. Little Chief, krigare Aktiv i the Red River War
24. Black Horse, krigare Lyckades fly när han skulle slås i järn
25. Matches, krigare Aktiv i the Red River War
26. Starving Wolf, krigare Aktiv i the Red River War
27. Spotted Elk, krigare Aktiv i the Red River War
28. Buffalo Meat, krigare Aktiv i the Red River War
29. Buzzard, krigare Aktiv i the Red River War
30. Soaring Eagle, krigare Mord på Brown, bar på hans pistol när han greps
31. Bear killer , krigare Medhjälp till mord på Brown
32. Left Hand, krigare Aktiv i the Red River War
33. Buffalo Calf Woman (hustru till Medicine Water) Mord på John German
Arapaho (två män)
1. Packer, krigare Mord på Leon Williams
2. White Bear, krigare Mordhotade F. H. Williams, tjänsteman vid agenturen
Kiowa (26 män)
1. Lone Wolf, överhövding för kiowastammen. Lone Wolf tillhörde stammens aristokrati och var medlem i krigarsällskapet Tsetanma (Horse headdresses). Han reste till Washington D. C. så tidigt som 1863 för att representera stammen. Lone Wolf undertecknade avtalet vid Little Arkansas 1865, men vägrade skriva under avtalet vid Medicine Lodge Creek två år senare. När oroligheter bröt ut i Indianterritoriet 1868 stannade Lone Wolf kvar i reservatet. Våren 1872 reste Lone Wolf tillsammans med en kiowadelegation till Washington för att delta i en fredskonferens.
Trots att Lone Wolf var stammens överhövding lyssnade han på andra inflytelsrerika kiowahövdingar som White Bear, Sitting Bear, Big Bow och Kicking Bird. När Lone Wolfs son i december 1873 dödades av militären anslöt han sig till stammens militanta fraktion. När the Red River War bröt ut 1874 deltog han aktivt i upproret. Han var ledare för en grupp kiowarer som dödade buffeljägarna Dudley och Wallace. Lone Wolf var även delaktig för morden på E. P Osborne, E. H. Barrett, Jackson Clark. Bilden visar fem indianska krigsfångar som har ställt upp sig för fotografering vid Fort Marion. Personen längst till vänster är Lone Wolf.
2. Womans Heart, hövding. Deltog i mordet på Jacob Diley söder om Camp Supply i Indianterritoriet 1873
3. White Horse 30, hövding. White Horse betraktades av de amerikanska myndigheterna som en kallblodig mördare. Mellan åren 1870-1874 terroriserade White Horse vita bosättningar i Kansas, Colorado, Texas och New Mexico.
Den 20 april 1872 attackerade en grupp kiowakrigare, som leddes av den fruktade krigshövdingen Big Bow, som troligen hade skalperat fler vita en någon annan kiowa, en diligensstation vid Howard Wells i Texas. Där dödade de 17 mexikanska kuskar. White Horse mördade personligen tre mexikaner. Under eftermiddagen samma dag anlände två kompanier från det nionde kavalleriet under kapten Cooney till Howard Wells. Där hittade de 17 förkolnade lik. De tog upp jakten på förövarna och upptäckte snart kiowaernas läger. Under den strid som utbröt mellan militären och kiowaerna dödades en officerare och en soldat. White Horse skottskadeades i armen.
Två veckor senare dödades White Horse yngre bror, Kom-Pai-Te, av militären. White Horse organiserade då genast en hämndräd. Den 9 juni 1872 attackerade White Horse och fem andra krigare och en kvinna familjen Lees hus vid Brazos River i Texas. Abel Lee, pappan i familjen, satt i sin gungstol på verandan och läste en tidning när han träffades av en indianpil. Han lyckades ta sig till husets dörr, där han föll ner död på tröskeln. Fru Lee och de fyra barnen blev naturligtvis livrädda när de upptäckte indianerna. De försökte nu fly genom bakdörren. Under flykten sårades Fru Lee av en pil mellan skuldrorna. Hon blev sedan skalperad. Under tiden hade barnen tagit sig till familjens grönsaksland för att gömma sig där. Fjortonåriga France dödades av en pil. När den fem år yngre sysern Millie Lee stannade för att hjälpa sin syster, blev hon tillfångatagen. Lite senare blev även Susanna Lee 17 år och John Lee 6 år tillfångatagna av indianerna. White Horse förde barnen till kiowaernas huvudläger, och där delade han ut dem till andra som hade deltagit i hämndräden.
White Horse fotograferad av William S. Soule
4. Bird Chief 43, hövding. Deltog i morden på fyra vita män
5. White Goose 30, krigare. Mord på flera vita. Red med Lone Wolf och var delaktig i morden på buffeljägarna Wallace och Dudley
6. Buffalo Bulls Entrails, hövding. Mord
7. Walking Above, medicinman, (avled i Florida). Mord
8. Wolf Stomack, krigare (avled i Florida). Mord
9. They-Are-Afraid-Of-Him, krigare (avled i Florida). Mord
10. Wild Horse (Koba) 29, krigare. Deltog i en räd där flera mulor stals i Brazos. Deltog även i attacken på general Davidson´s styrka vid Wichitaagenturen, Oklahoma
11. Tooth Man 24, krigare (avled i Florida). Delaktig i mordet på två svarta män vid salt Creek Prairie. Red med Lone Wolf och deltog i morden på buffeljägarna Wallace och Dudley
12. Etahdleuh (Edwin Dunmoe) Boy Hunting, krigare. Aktiv i the Red River War
13. Flat Nose, krigare. Aktiv i the Red River War
14. Bear Above 25, krigare. Mord på en färgad man vid Washita-agenturen
15. Humming Bird, krigare. Aktiv i the Red River War
16. Cow, krigare. Aktiv i the Red River War
17. Twin, krigare. Aktiv i the Red River War
18. Double Vision, krigare. Aktiv i the Red River War
19. Biter (Zotom) 24, krigare. Delaktig i mordet på två svarta män vid salt Creek Prairie. Deltog i attacken vid Adobe Walls.
20. Mountain Bear, krigare. Aktiv i the Red River War
21. Pedro, Carrizoindian tillfångatagen i Mexiko. Aktiv i the Red River War
22. Veijo, mexikansk fånge. Aktiv i the Red River War
23. Valdez, mexikansk fånge. Aktiv i the Red River War
24. Ankle, mexikansk fånge. Aktiv i the Red River War
25. Boloi, mexikansk fånge. Aktiv i the Red River War
26. Kick, mexikansk fånge. Aktiv i the Red River War
Commanche (Nio män, en kvinna och ett barn)
1. Black Horse 46, krigare. Anklagad för mord. Black Horse hustru, Maltur, ville inte skilja sig från sin man och klamrade sig fast vid honom så hårt att vakterna inte kunde sära på dem. Efter ett tag lät de Maltur och parets nioåriga dotter Ah-Kes följa med på resan till Fort Marion.
På fotografiet, som är taget strax efter ankomsten till Fort Marion, lät familjen sig bli avfotograferad. De är klädda i sina traditionella kläder. Senare förbjöds männen gå i sina indiankläder och var istället tvungna att bära militäruniform.
2. Red Antelope, krigare. Aktiv i the Red River War
3. Dry Wood, krigare. Aktiv i the Red River War
4. Giving His Sister to Another Man, krigare. Aktiv i the Red River War
5. Telling Something, krigare. Aktiv i the Red River War
6. Tail Feather, krigare. Aktiv i the Red River War
7. Maltur (Peahin) 31, hustru till Black Horse. Ej anklagad för något brott
8. Ahkah 9, dotter till Black Horse & Maltur. Ej anklagad för något brott
9. Always Sitting Down in a Bad Place, krigare. Aktiv i the Red River War
10. Little Prarie Hill, krigare. Aktiv i the Red River War
11. Pile of Rocks, krigare. Aktiv i the Red River War
Caddo (en man)
1. Hu-Wah-Nee, 45. Mördade jordbrukaren E. B. Osborn
Källor
Herman J. Viola (2003), Trail to Wounded Knee, the Last Stand of the Plains Indians 1860-1890. National Geographic Society
Herman J. Viola (1998), Warrior Artists, Historic Cheyenne and Kiowa Indians Ledger Art Drawn by Making Medicine and Zotom. National Geographic Society
Brad D. Lookingbill (2006), War Dance at Fort Marion, Plains Indian war Prisoners. University of Oklahoma Press