Four Horns eller He Topa som han heter på sitt eget språk föddes omkring 1814 i ett hunkpapaläger någonstans väster om Missourifloden i dagens Nord Dakota. Han var son till Looks-For-Him-In-a-Tent och Brulé Woman. Han hade en äldre syster som hette Winona som var född 1810 och en äldre bror som hette Returns Again som var född 1801 och var pappa till pojken Jumping Badger som senare fick namnet Sitting Bull.

Tyvärr finns det inget fotografi på Four Horns. Det är faktiskt ganska märkligt för han var en mycket inflytelserik person bland sitt folk och var dess ansikte utåt och borde därför ha blivit avfotograferad vid något tillfälle. Andra siouxer som hade samma ställning som Four Horns lät sig bli avfotograferade så kanske finns det ändå ett fotografi på honom men att det ännu inte har blivit riktigt identifierat. Det finns dock ett mycket fint tecknat porträtt på honom bevarat. Det är den tyske illustratören och amerikakorrespondenten för den tyska veckotidskriften Gartenlaube Rudolf Cronau som har gjort den. Cronau reste över till Amerika 1881 och besökte då Standing Rockreservatet för att teckna av kända siouxer som Gall, Rain-in-the-Face, Crow King och många andra. I september 1881 gjorde han teckningen på Four Horns som då lär ha varit omkring 67 år gammal. Det sägs att Four Horns var en lång och stålig man med ljus hy och allvarligt sinne.

Siouxernas vinterkrönikor
Liksom alla Nordamerikanska indianstammar i USA saknade siouxerna ett skriftspråk. Det innebar att stammens historia och annan viktig information var tvungen att läggas på minnet av stammens vuxna medlemmar och föras vidare genom muntliga berättelser från generation till generation. För att komma ihåg många och ofta invecklade berättelser tog man hjälp av olika verktyg. Ett sådant verktyg var det man kallar för vinterkrönikor. Den hjälpte siouxerna att uppteckna deras historia och hålla reda på alla år. Siouxerna delade inte upp varje år i tolv månader med start från januari till december. För dem började ett nytt år med det första snöfallet fram till nästa års första snöfall. Hela denna period kallades för Vinter. I slutet av varje år samlades äldre män i varje läger för ett viktigt möte. De diskuterade då allt som hade hänt sedan det första snöfallet och valde ut en händelse som fick tjäna som en historisk påminnelse för hela året. Denna mycket speciella händelse blev namnet på det året för all framtid.

En person i stammen fick sedan i uppgift att måla en bild som föreställde händelsen på en buffelhud. Han kallades för the Keeper och målade sedan en ny bild för varje år som gick. Siouxerna kallade buffelhuden med alla sina målade bilder för vinterkrönika. Den här viktiga uppgiften gick ofta i arv från far till son. När buffelhuden hade blivit sliten och bilderna nästa oläsliga kopierades den för att behålla informationen. Av just det skälet finns det ibland flera olika varianter på en och samma vinterkrönika. De flesta vinterkrönikor som finns bevarade idag är utförda på bomullstyg.

Four Horns förekommer i hunkpapasiouxernas vinterkrönikor vid tre tillfällen. Första gången är vinter 1843-1844. Den vintern sårades Four Horns i en strid mot kråkindianer och blev lämnad kvar på platsen av sina kamrater som trodde att han var död. Men han överlevde och återvände till sitt folk ett år senare. Det här var en så otrolig och minnevärd händelse att Long Soldier tog med den i sin vinterkrönika. Long Soldier har målat Four Horns iklädd en rock gjord av en yllefilt. Ovanför hans huvud finns namnbilden som föreställer fyra horn som ju var hans namn. Long Soldiers ursprungliga vinterkrönika målades på en djurhud. Den som finns bevarad idag är dock målad på en bomullsduk med måtten 88 cm x 181 cm.

Det andra tillfället Four Horns förekommer i en vinterkrönika är vintern 1856-1857. Det året adopterade han Noisy Walking Elk som var en miniconjou i en Hunkaceremoni. Denna speciella händelse uppmärksammade Lone Dog i sin vinterkrönika som sträcker sig över åren 1800-1870. Lone Dogs vinterkrönika finns i flera olika varianter och på olika underlag. Den tredje och sista gången Four Horns blir avbildad i en vinterkrönika är 1887 och anledningen är då att han dog det året. Det är återigen Long Soldier som tar upp denna viktiga händelse för hunkpapasiouxerna i sin vinterkrönika.

Läromästare åt brorsonen Jumping Badger
När en siouxpojke nådde en viss ålder tog hans far kontakt med en bror eller en farbror för att be honom om hjälp med att uppfostra sonen. Uppfostran gick ut på att förbereda pojken inför vuxenlivet, att göra honom till en krigare och en ansvarsfull familjeförsörjare. Den som ansvarade för pojkens uppfostran nådde sitt mål genom att vara ett gott föredöme men också genom sedelärande berättelser. För en pojke var hans biologiska far en välbekant figur som han sökte trygghet hos. En farbror var däremot något som pojken respekterade och beundrade. Farbroderns ord vägde alltid tungt och därför lyssnade pojken till honom på ett annat sätt än till sin far.

Four Horns spelade en viktig roll i Jumping Badgers barndom. Jumping Badgers far vände sig till Four Horns för att få hjälp med sonens uppfostran. Four Horns kände sig hedrad över uppdraget och ordnade nu med att brorsonen flyttade till hans hushåll. Så, under resten av sin barndom levde Jumping Badger tillsammans med sin farbror Four Horns. Som alla andra siouxpojkar lärde sig Jumping Badger konsten att strida från hästryggen. Han övade flitigt med sin pilbåge för att bli en skicklig skytt. Han fick lära sig hur man spårar upp och fäller bytesdjur. Genom fysisk träning, ofta i samband med lekar och tävlingar, skaffade Jumping Badger sig viktiga kunskaper som han behövde som en vuxen man.

Jumping Badger dödade sin första buffel när han var tio år. Four Horns lärde honom att äta en liten bit av buffelns lever. Genom att göra så tackade han buffelns ande som hade offrat sitt liv för att förhindra svält bland siouxerna. Sommaren 1845, då Jumping Badger var 14 år, utmärkte han sig för första gången i strid genom att vidröra en kråkindian. Returns Again blev så glad och stolt över sin son att han då gav honom namnet Sitting Bull och kallade sig därefter för Jumping Bull.

Skjortbärare
Hunkpapastammen var den mest krigiska av de sju siouxstammarna. De fick väldigt tidigt ett rykte om sig att vara motståndare till den amerikanska pälshandelns utbredning på den norra prärien. Pälsbolagens allt starkare närvaro i hunkpapasiouxernas land väckte olika känslor inom stammen. En grupp välkomnade amerikanernas närvaro vars varor nu förenklade det vardagliga livet. Den andra gruppen förnekade inte att de vitas metallvaror var bra men de ansåg att deras närvaro var ett allvarligt hot mot deras kultur.

I början på 1840-talet sökte sig en del grupper inom hunkpapastammen till nya jaktområden i väster. De började nu jaga längs med Little Missourifloden och sökte sig ända bort till Powder- och Yellowstonefloderna. Där stötte de på kråkindianer som ilsket försvarade sina jaktmarker mot alla inkräktare. Hunkpapastammens krigare sökte sig även till området i norr där Yellowstone- och Missourifloderna möts. Där förde de krig mot assineboin-, mandan- och hidatsaindianerna. Av dessa motståndare var det endast kråkindianerna som kunde ge hunkpapakrigarna en match. Sökandet efter nya jaktmarker ägde rum samtidigt som stammens befolkning ökade från omkring 1 800 till 2 200 individer. En orsak till denna ökning var att andra siouxer från sihasapa- och sans arcstammarna nu sökte sig till hunkpapastammen som de ansåg var framgångsrik. När nu stammens befolkning växte behövde den en ny och modernare organisation. Siouxstammarna i söder hade tidigare i takt med liknande befolkningsökningar och intensiv handel utvecklad en komplicerad hierarkisk stamorganisation för att säkerställa sammanhållningen.

Det var nu som en grupp äldre kloka män inom hunkpapastammen valde ut fyra framstående ledare till så kallade skjortbärare. Var och en av dessa män kom från något av de större banden. De var aktiva krigare i trettioårsåldern och skulle fungera som en länk mellan bandledarna och krigarsällskapen. De fyra som valdes till skjortbärare var Four Horns, Red Horn, Loud Voiced Hawk och Running Antelope. Running Antelope talade varm för ett djupare samarbete med USA. Four Horns och Red Horn hade en mera avvaktande syn på amerikanerna men insåg att handeln med dem borde tillta. Loud Voiced Hawk var Running Antelopes motpol och förkastade alla diskussioner om ett närmande till amerikanerna.

Det var naturligtvis en stor ära för Four Horns att tillhöra en av de utvalda. Med nu ställdes det mycket höga krav på honom. Av de fyra män som valdes till skjortbärare 1851 var det endast Four Horns som upprätthöll de höga kraven. Running Antelope rymde med en annans hustru. En annan tog två hustrur från en kamrat och en tredje knivmördade en annan sioux. Four Horns var en exemplarisk skjortbärare. När hans hustru lämnade honom för en annan man frågade den mannens hustru om hon fick leva med Four Horns, och det fick hon. När en vän till hustruns man berättade för Four Horns att hennes man ville ha tillbaka sin hustru gick han honom till mötes. Han gav då kvinnan sin bästa häst och en vackert målad buffelhud och bad henne att återvända till honom.

De nya skjortbärarna fick var sin hjortskinnskjorta, därav namnet på deras titel. Skjortans övre del var målad i blått eller rött och den nedre i gult eller grönt. Längs med ärmarna och över bröst och rygg löpte fastsydda skinnremsor som var dekorerade med piggsvinstaggar, vars olika färger bildade geometriska mönster. Senare gjordes dessa dekorationer med hjälp av glaspärlor. Längs med skinnremsornas kanter hängde fransar bestående av hår från människor. Hårlockarna symboliserade alla människor i stammen som skjortbärarna hade lovat att beskydda.

Killdeer Mountain
Four Horns var aktiv som krigare lång efter den ålder då siouxerna ansåg att en man skulle dra sig tillbaka som krigare. År 1864 då han hade fyllt femtio år träffades han av en gevärskula i en strid mot general Alfred Sullys trupper i striden vid Killdeer Mountain i den västra delen av dagens Nord Dakota. Många år senare berättade Sitting Bulls systerson One Bull att två dagar efter striden plockade Four Horns syster ut en blykula som hade trängt in i ryggen på Four Horns med en kniv. Det skrämde tydligen inte Four Horns för sex år senare deltog han återigen aktivt i en välkänd strid mot trettio kråkindianer.

Överhövding och Fort Laramie 1868
I slutet på 1860-talet genomgick hunkpapastammen en smärtsam kulturell och politisk kris. Den hade sakta men säkert satts igång från den dag den vite mannen började tränga in i deras land. Men nu i slutet på 1860-talet ställdes den på sin spets. Orsaken till det var det amerikanska inrikesdepartementets idé om att alla siouxer nu skulle leva i ett speciellt landområde som de kallade för reservat. Då skulle alla fientligheter mellan siouxer och vita och andra indianstammar upphöra och själva skulle de kunna känna sig mera trygga. Tanken var att siouxerna skulle ge upp sin häst- och buffelkultur och lära sig att bruka jorden. För att amerikanerna skulle lyckas ro i hamn med sina planer bjöd man in alla siouxstammar till ett stort fredsmöte vid Fort Laramie i sydöstra Wyoming.

Hotet från amerikanerna upplevdes som väldigt uppbenbar av många hunkpapasiouxer. Inte minst Four Horns som nu tog initiativet till att det var nödvändigt att ändra på stammens organisation. Sommaren 1867 bjöd han in representanter från de andra siouxstammarna samt yanktonaier och cheyenner till ett möte i hans läger vid Powderfloden. Där förklarade han att han nu började bli gammal och att en yngre skjortbärare behövdes för att leda stammen. Han föreslog nu att brorsonen Sitting Bull skulle väljas till hövding över alla siouxer. Alla rådshövdingar höll med om att Sitting Bull var det bästa valet. Brulesiouxer under Spotted Tail och oglalasiouxer under Red Cloud valde att inte närvara vid mötet och vägrade acceptera Sitting Bull som sin hövding. Att man nu gick med på att utse en ensam ledare för hela siouxstammen var inte ett normalt förfarande. Det tyder dock på att en drastisk politisk åtgärd behövdes för att stå emot amerikanernas dagliga hot mot deras kultur.

Fort Laramiefördraget från 1868 var den definitiva orsaken till att hunkpapastammen nu delades upp i två grupper. En grupp som bestod av fem band valde att gå den vite mannens väg. Bandens ledare skrev på Fort Laramiefördraget och flyttade kort därefter med sina anhängare till det nya reservatet. Den här gruppen kallades för Sore Backs och hade historiskt alltid varit vänligt sinnade till de vita. De hade levt längs med Missourifloden och därför nära de amerikanska handelsposterna. Den andra gruppen kallades för Icira och bestod av fyra band. Ett av dessa band hette Bad Bows och leddes av Sitting Bull, Four Horns och Black Moon. De hade alltid levt väster om Sore Backs-gruppen och hade en mera negativ inställning till amerikanerna. Det var denna grupp med Sitting Bull som överhövding och hans lojala krigare som förklarade amerikanerna krig. De deltog nu i alla strider mot den amerikanska armén fram till deras kapitulation 1881.

Den amerikanska fredskommissionen hade planerat att hålla ett stort gemensamt möte med alla siouxstammar vid Fort Laramie. Men så blev det inte. I juli 1868 mötte kommissionen ledare från hunkpapa-, blackfoot-, two kettle-, sans arc- och minneconjoustammarna vid Fort Rice i dagens Nord Dakota. Endast en av Icira-gruppens ledare skrev på avtalet. Arton ledare inom Sore Backs-gruppen undertecknade avtalet ombord på ångfartyget Agnes.

Tecknaren Four Horns
Under en dans omkring 1870, kort efter den omtalade striden mot trettio kråkindianer, passade Sitting Bull på att berätta om alla sina coups. Frank Grouard, som var närvarande vid dansen, hävdade att Sitting Bull då hade erövrat 63 coups. Någon gång på 1860-talet, skildrade Sitting Bull alla sina krigsbragder i en serie självbiografiska teckningar. Dessa teckningar överlämnade Sitting Bull till sin fosterbror Jumping Bull. Jumping Bull teckningarna tillsammans med sina egna självbiografiska krigsteckningar. Under tiden dessa teckningar var i Jumping Bulls ägo, passade Four Horns på att kopiera teckningarna. Four Horns gjorde två kopior av varje teckning. Varje kopierad bildserie består av sammanlagt av 55 teckningar, 40 av Sitting Bulls teckningar och 15 av Jumping Bulls teckningar.

Four Horns teckning från 1870 som är kopierad från Sitting Bulls originalteckning. Just den här teckningen visar när Sitting Bull dödar sin första vita man genom att skjuta honom i ryggen. Händelsen ägde rum omkring 1863 i Nord Dakota. Sitting Bull har ordnat sitt hår i en knut för att likna ett horn och en röd yllefilt hänger ner från hans axlar. Sitting Bull har sin berömda sköld med sig. En ritad linje som löper från Sitting Bulls mun till en tecknad sittande buffeltjur avslöjar hans namn.

Av någon okänd anledning hamnade Four Horns kopior i en annan indians ägo. Den okände indianen tog dem till Fort Buford, där de hamnade i arméläkaren James Kimballs ägo någon gång i augusti månad 1870. En kollega till Kimball, sergeant H. M. Morrow, kom över den andra serien av kopior. Morrow lämnade efter hand över teckningarna till sin son. Dessa teckningar förstördes dock under en jordbävning i San Francisco 1906. Vad som hände med Sitting Bulls originalteckningar vet man inte. De finns troligen inte bevarade i dag.

Det stora siouxkriget
Alla band som ingick i Icira-gruppen deltog i det så kallade Stora siouxkriget som rasade mellan åren 1876 och 1877. Även Four Horns var med under denna tid. Hans tipi stod uppställd i hunkpapalägret i Little Bighorndalen på morgonen den 25 juni 1876 då det plötsligt blev beskjutet av major Renos soldater. På våren 1877 flydde Sitting Bull och andra siouxer till Kanade. Naturligtvis följde Four Horns och hans familj efter. Vistelsen i Kanada kom att bli fyra år. Redan hösten 1880 började olika bandhövdingar återvända till USA på grund av brist på mat. Så våren 1881 återstod endast 65 tipier eller 125 familjer av de ursprungliga 800 tipier i Kanada. När Sitting Bull och Four Horns insåg att de inte längre kunde försörja sitt folk lämnade även de Kanade. Sitting Bull och hans anhängare kapitulerade den 19 juli i Fort Buford. Gruppen bestod av 188 personer och inga kända hövdingar förutom Four Horns fanns kvar. De stannade i Fort Buford i tio dagar för att vila och äta upp sig.

Den 29 juli gick Sitting Bull och hans anhängare ombord på hjulångaren General Sherman för den mellan tre till fem dagar långa resan på Missourifloden ner till Fort Yates som låg bredvid Standing Rockreservatets agentur. Klockan tolv på måndagen den 1 augusti anlände Sitting och Four Horns med sina anhängare till Fort Yates. Militären separerade dem från andra siouxer och ledde gruppen till en stor äng där de slog upp sina tipier. Det var nu Cronau fick sin chans att teckna av Four Horns och andra hunkpapahövdingar i Standing Rockreservatet.

Ungefär en vecka senare tvingades Sitting Bull och hans anhängare ombord på ytterligare en hjulångare som skulle ta gruppen till Fort Randall i Syd Dakota. De betraktades som farliga och kunde ha ett dåligt inflytande över de andra ledarna i Standing Rockreservatet så militären ville skilja de olika grupperna från varandra. Krigsfångarna med Sitting Bull och Four Horns i spetsen anlände till Fort Randall den 17 september. Där skulle de få stanna i 20 månader. Vid tiden i Fort Randal bestod Four Horns familj av hustrun Blue Thunder Woman, sonen Four Horns junior och dottern Red White Buffalo Cow. Tre månader efter ankomsten till Fort Randall avled Blue Thunder Woman.

Den 10 maj 1883 fick Sitting Bull och hans anhängare äntligen lov att resa tillbaka till Standing Rockreservatet. Gruppen hade då minskat från 177 personer till 152 personer. När Four Horns återvände till Standing Rock i maj 1883 bestod hans familj av dottern Red White Buffalo Cow (nu med namnet Jenny Red Gray Cow, 24 år) och hans äldsta dotter Lean som nu var änka. Four Horns var ledare över 12 tipier och 46 personer. Familjen slog sig ner i närheten av Sitting Bulls familjeläger vid Grand River i norra Syd Dakota. Fyra år senare avled Four Horns, han blev 73 år gammal.

startsidan