Västernfotografen Laton Alton Huffman föddes 1854 och växte upp på en bondgård i nordöstra Iowa tillsammans med sina föräldrar och en syster. Hans pappa, Perrin Cuppy Huffman, led av dålig hälsa och öppnade därför en egen fotoateljé i staden Waukon i Iowa 1865. Huffman vantrivdes i skolan, och drömde under sin barndom om att få komma västerut, till prärien och indianerna som levde där. När skoltiden var över, vid tretton års ålder, tjänade Huffman sina första pengar, genom att utföra enklare sysslor på bondgårdar i grannskapet.
Under Huffmans unga år var fotografyrket inte det som låg närmast till hands. Hans dröm nu, var att få arbeta som cowboy ute på den fria och vida prärien. Nu blev det inte så. De nästkommande åren reste han runt i landet och försörjde sig genom att ta mindre riskfyllda och glamorösa arbeten som att sköta grisar, mjölka kor och arbeta som lantmätare åt järnvägen.
När Huffman återvände till Ohio 1872, började han arbeta i sin pappas fotoateljé och fick lära sig fotografyrkets grunder. Tre år senare öppnade han en egen fotoateljé i grannstaden Postville. Men affärerna gick inte så bra, så våren 1878 flyttade Huffman till Moorehead i Minnesota. Där fick han anställning hos porträtt- och landskapsfotografen Frank Jay Haynes. I Haynes ateljé fick Huffman lära sig att framställa negativ, arbeta i tryckeriet, ta emot beställningar, färga och retuschera fotografier samt trycka upp fotografier med hög kvalitet som var ämnade för exklusiva album. Huffman skaffade sig nu värdefulla kunskaper som han behövde för att öppna en egen fotoateljé i framtiden.
Fort Keogh
Kort efter arméns nederlag vid Little Bighorn 1876, fick överste Nelson A. Miles order om att bygga en militärstation i Montanaterritoriet. Miles valde att anlägga stationen vid Tongue Rivers utlopp i Yellowstone River, och döpte den till Fort Keogh, efter kapten Myles W. Keogh som stupade med Custer. Från detta nybyggda fort skulle Miles slå till mot alla indianer som vägrade slå sig ner i reservat. Miles var mycket framgångsrik i sin jakt på dessa indianer. Ungefär 1 600 siouxer och cheyenner kapitulerade mellan åren 1879 till 1880. Några kilometer från Fort Keogh växte Miles City upp, som blev den viktigaste staden mellan Helena (som senare blev Montanas residensstad) och Bismarck. Miles City var slutdestination för boskap som drevs från Texas. I staden lagrades även buffelhudar och ull för vidare transport till östkusten.
Resan västerut
Hösten 1878 fick Huffman reda på att Fort Keoghs militärfotograf hade fått sparken och att man nu sökte en ny. Med endast 20 dollar på fickan och sin enkla kamerautrustning beslutade han sig då för att resa till Fort Keogh och söka jobbet. Huffman anlände till Fort Keogh tidigt i december 1879. Han hade med sig ett rekommendationsbrev, som var skrivet av en senator som hans pappa var god vän till. Eftersom överste Miles var ute i fält, lämnade Huffman över brevet till överstens hustru. Hon pratade vänligt med honom och inkvarterade honom i fortets primitiva fotoateljé, en timmerstuga med jordgolv, tills överste Miles officiellt anställde honom som fortets fotograf.
Indianfotografen Huffman
Montanas vidsträckta prärielandskap var precis vad Huffman längtade efter när han anlände till Fort Keogh 1879. Men Montanaterritoriet, som ursprungligen var hem åt svartfötter, siouxer, cheyenner, kråkor och andra indianstammar, höll snabbt på att förändras. De flesta indianer levde nu i reservat och den vite mannen höll på att ta över landet. Bara tio år senare blev Montana en stat. Men det hade föregåtts av blodiga strider. Nez percéhövdingen Chief Joseph kapitulerade ett år efter striden vid Little Bighorn. Sitting Bull, som hade flytt till Kanada, kapitulerade 1881. Men redan under andra hälften av 1880 begav sig den ena siouxhövdingen efter den andra över gränsen för att sträcka vapen.
Red Sleeve, cheyenne
När Huffman hade installerat sig i sin enkla fotoateljé, började han bekanta sig med den fängslande frontmiljön. Han träffade flera intressanta militärer och spejare från tidigare kampanjer mot siouxer, cheyenner och nez percéer, exempelvis Ranald Mackenzie som hade attackerat Dull Knifes cheyenneläger och löjtnant E S Godfrey som ridit med major Reno i attacken mot Sitting Bulls läger och som blivit sårad i striden mot nez percéerna vid vid Bear’s Paw. Bland spejarna träffade han Luther S. "Yellowstone" Kelly och Johnny "Big Leggings" Bruguier. I närheten av fortet kamperade minneconjouhövdingen Hump med sitt folk som hade kapitulerat redan våren 1877. Hump hade då blivit arméspejare och sårades under nez percékrigets slutskede. I ett annat läger bodde Two Moon med sina cheyenner, som Huffman förövrigt blev mycket god vän med.
Huffman anlände således till Fort Keogh i grevens tid. Huffmans porträttbilder på siouxerna Rain-in-the-Face, Spotted Eagle och cheyennerna Two Moon och Red Sleeve, som strax innan hade fått sträcka vapen till armén är äkta och viktiga bilddokument. För nästa generation indianfotografer som verkade kring sekelskiftet var tvungna att skapa en illusion av fria krigare, när de i själva verket var besegrade och instängda i reservat. Fotograferna klädde upp dem i pråliga indiankläder och betalade dem några få dollar för besväret.
Att Huffman även följde avlägsna händelser och skeenden framgår av hans privata brev och anteckningar. Huffmans korrespondens med sin pappa, avslöjar att indianerna i Montana ännu inte var helt besegrade. Den 6 februari 1880 skriver han från Fort Keogh till sin far:
"Käre far, jag har inte hört av dig på länge… Vädret har på sistone stadigt förbättrats och det är ovanligt livligt kring fortet… Den 3:e hade gros ventreindianer och siouxer en rejäl sammanstötning några kilometer neråt floden. Ungefär tio döda och tolv sårade har förts hit, några siouxer rapporteras ha tillhört Sitting Bulls band… I går morse kom tre soldater hit från Powder River. En var sårad i axeln och en i höger arm. De anfölls i sitt läger vid en hölada och räddade med nödrop sina skalper och bedömde siouxernas antal till fyrtio... Mina affärer går bra och tillvaron är så trevlig man kan begära. Jag har blivit uppmanad att öppna en filial i Miles City denna sommar. Skall fundera på saken."
Överste Miles miltära mål var att få Sitting Bull och hans följeslagare att återvända till USA och kapitulera. Under första hälften av 1880, begav sig hövdingarna Spotted Eagle, Rain-In-the-Face, Black Moon, Crow King, Gall och Low Dog med sina familjer och anhängare över gränsen för att sträcka vapen. I USA blev de internerade i fångläger, som låg längs Yellowstone River öster om Fort Keogh, innan de fördes till sina reservat. Sitting Bulls kapitulation ett år senare, satte punkt för indiankrigen på den norra prärien.
En av de mest färgstarka fångarna och den som tilldrog sig störst uppmärksamhet vid Fort Keogh var hunkpapasiouxen Rain-in-the-Face. Han hade ådragit sig en knäskada i striden vid Little Bighorn 1876, och var en av de indianer som lät sig bli avfotograferad i Huffmans fotoateljé.
I Standing Rockreservatet hade Rain-in-the-Face 1875 skrutit om att han hade dödat flera av Custers soldater ett år tidigare i samband med att de hade eskorterat lantmätare som arbetade för Northern Pacific Railroad i Yellowstonedalen. När Custer fick kännedom om historien lät han sin bror, Thomas Custer, gripa och föra Rain-in-the-Face till Fort Abraham Lincoln. Där blev han slagen i järn och kastad i fängelse. Men några vänner till krigaren ordnade så att han kunde fly. Rain-in-the-Face svor då att han skulle hämnas på Custerbröderna. Legenden berättar sedan att han fick sin chans ett år senare vid Little Bighorn då han dödade custerbröderna och åt upp deras hjärtan. Vilket naturligtvis inte är sant.
Först sedan samtliga indianer hade kapitulerat och blivit avväpnade och under eskort sänts till fånglägren som låg i närheten av Fort Keogh, började Huffman besöka dem. Fram till början av 188o-talet hade Huffman utan svårigheter kunnat fotografera siouxer och cheyenner i fånglägren. Men när Miles plötsligt förbjöd vita att vistas i fånglägren ställdes Huffman inför ett stort problem. Huffman visste att ett fotografi på Rain-in-the-Face skulle inbringa stora summor pengar. Därför övertalade han en god vän, som transporterade varor till lägren, att smuggla ut Rain-in-the-Face i sin vagn och föra honom till Huffmans studio. Där tog Huffman sina bilder på krigaren. När fotograferingen var avklarad smugglades Rain-in-the-Face tillbaka till lägret. Tyvärr upptäckte Miles vad som hade hänt, och kallade till sig Huffman och varnade honom i skarpa ordalag att om han smugglade ut fler indianer från lägren skulle han hamna i en mycket besvärlig sitts.
Spotted Eagles läger
Den hopplöshet och besvikelse siouxerna upplevde när de hade kapitulerat, är bäst fångad i fotografier som Huffman tog på Spotted Eagles fångläger vid Yellowstone River. Huffman beskrev byn med egna ord:
"Spotted Eagles läger var det sista med äkta skinntipier. Tipierna restes hösten 1880 i närheten av Fort Keogh, när Spotted Eagles band på 2 500 siouxer kapitulerade till överste Miles. I lägret satt även Rain-in-the-Face som fånge. Enligt Miles var lägret den sista platsen i Amerika där indianerna fortfarande åt buffelkött och använde garvade buffelskinn till sina tipier och filtar".
Spotted Eagle, Sans Arc-sioux
Våren 1880 lämnade Huffman Fort Keogh för att starta upp en egen fotoateljé i Miles City. De nästkommande två åren reste han runt i östra Montana och fotograferade Yellowstone National Park, indianer, bufflar och andra djur. Han sålde flera tusen fotografier i sin ateljé i Miles City. Även om inkomsterna inte var så stora investerade han dem i nya ateljéer i Miles City.
Vid 1883 hade Huffman blivit en känd fotograf i Montana, och gav ut en postorderkatalog, ”Huffman’s Latest Yellowstone Park Views, Indian Portraits, Misscellaneous Mountain Views and the Only Choise Hunting Scenes Published”, som innehöll 160 bilder. Under två år producerade Huffman, enligt egna uppgifter, ofattbara 35 000 kopior och kabinettskort. Idag finns det väldigt få originalbilder kvar från Huffmans produktion, så hans egna siffror på hur många bilder han verkligen tog får man nog ta med en nypa salt. År 1896 öppnade Huffman för en kort tid en fotoateljé i Billings. Han återvände sedan till Miles City och öppnade en ny fotoateljé där. I slutet på 1890-talet började han fotografera med dåtidens nya kameror. Huffman var ingen utpräglad studiofotograf. Han föredrog att ge sig ut på hästryggen med sin kamera, kemikalier och glasplåtar, för att fotografera landskapen i östra Montana och norra Wyoming. Huffman upphörde med sin ateljéverksamhet 1905, för att fram till sin död 1931 kopiera och sälja sina gamla Västernbilder.
När Huffman gick bort rådde en ekonomisk depression i USA. Konstnärer som Huffman blev därför snabbt bortglömda. Under depressionen och andra världskriget fanns det inte längre något intresse för Västern. Men det ändrades snabbt efter kriget, när oljemagnater i Oklahoma och Texas började samla på Västernkonst. I maj 1949 öppnade Thomas Gilcrease det första stora museet i Tulsa Oklahoma, som visade upp Västernkonst. Charles Marion Russell Museum slog upp sina dörrar 1953, efter att Josephin Trigg hade donerat sin samling. År 1961 stod Amos Carter Museum i Forth Worth i Texas färdig, och 1965 öppnade Western Heritage Museum i Oklahoma City.
Huffmans fotografier idag
I början på 1950-talet blev fotografen Jack Coffrin involverad i ett bokprojekt om Huffman. Coffrin drev en fotoateljé i Miles City och fick i uppdrag av bokens författare, Mark Brown och W. R. Felton, att reproducera flera av Huffmans glasnegativ, som ägdes av Huffmans dotter Ruth Scott. Verket om fotografen Huffman gavs ut i två volymer. Den första boken "The Frontier Years: L. A. Huffman, Photographer of the Plains", gavs ut 1955, och den andra "Before Barbed Wires" kom ut året därpå. Böckerna var illustrerade med sammanlagt 250 reproducerade bilder av Huffman. Boken sålde bra och fick fin kritik. I samband med bokens utgivande skrevs nu flera artiklar om Huffman i ledande västerntidskrifter. Intresset för Huffmans fotografier hade nu väckts till liv. För att ytterligare föra Huffmans arv vidare, början Jack Coffrin i början på 1960-talet även sälja vykort och kopior av Huffmans originalfotografier.
År 1982 donerade arvingar till Huffman 1 695 negativ till Montana Historical Society, som genast reproducerade de flesta bilder. Under arbetets gång upptäckte man att alla bilder inte var tagna av Huffman. Hela 36 bilder kom från samtida fotografer, som Barthelmes, E. Cameron, J Crissman, S. Morrow, N. J. Sullivan och Herb Titter.
Bilder som hade tagits vid Custers slagfält 1878, såldes några år senare till turister av Huffman. Bilderna var märkta med Huffmans namn, men i själva verket var det Stanley Morrow som hade tagit dem. Det påvisar att dåtidens fotografer köpte och sålde bilder sinsemellan. Fotografier på den tiden betraktades som en handelsvara och inte som konst. Vem som ursprungligen hade tagit bilden var inte så viktigt tyckte man då.
Efter Huffmans död skingrades hans bilder till olika personer. Antikhandlaren Thomas Minckler i Billings köpte en samling bilder från Huffmans hem i Miles City, som han 1998 sålde till Buffalo Bill Historical Center i Cody Wyoming. Förutom 1 075 fotografier utgjordes Mincklers samling av 2 200 brev och diverse föremål från Huffmans ateljé.
Hankolorerat fotografi
Under de senaste decennierna har Huffmans fotografier uppmärksammats i flera utställningar. På grund av dåtidens teknik var Huffmans originalbilder svartvita, men slutprodukten hade ofta olika utseende och storlek, från stereofotografier och kabinettskort till masstillverkade tryck och fotografiskt kopierade kalotypier och vykort. Huffmans handkolorerade bilder var speciellt eftertraktade. Huffmans kalotypier håller en mycket hög kvalitet och misstas ofta för ett riktigt fotografi. Den som funderar på att köpa ett originalfotografi av Huffman bör därför anlita en expert. På internetsidor, som till exempel eBay, dyker det ibland upp kalotypier av Huffman, som felaktigt utges för att vara original. Då skall man veta att ett originalfotografi betingar ett betydligt höge pris än en kalotypie. Det hittills högsta priset för ett Huffmanoriginal har sålts för 5 000 dollar, vilket visar att hans bilder är åtråvärda idag.