Våren 1876 lämnade Kill Eagle och en grupp siouxer Standing rockagenturen vid Missourifloden i Dakotaterritoriet för att jaga. Det var en olaglig handling, men så hade olika grupper av siouxer faktiskt gjort varje år utan myndigheternas samtycke sedan reservatets tillkomst 1869. Syftet var att leta upp en buffelhjord som man kunde jaga för att få mat och hudar till kläder och mockasiner. Av sociala orsaker ville man även träffa släktingar och vänner som levde ute på prärien bland siouxer som hade valt att inte slå sig ner i reservatet. Men just detta år skulle Kill Eagle och hans följeslagare mot sin vilja bli indragna i det stora siouxkriget – också kallat Sitting Bulls krig – som just hade börjat.

William R. Cross tog den här bilden på Kill Eagle 1882. Kill Eagle (Wanbli Kte) föddes omkring 1827 inom sihasapastammen (blackfeet) som var en av sju siouxstammar som levde väster om Missourifloden. I början av 1860-talet efterträdde han sin far som ledare för wazhazhabandet.

Första gången Kill Eagle omnämns i skrivna källor är vintern 1864 då han tillsammans med flera andra ledare inom sihasapastammen överlämnade Fanny Kelly till militären vid Fort Sully. Fanny Kelly var en vit kvinna som hade blivit tillfångatagen vid Plattefloden i Wyoming av en grupp oglalakrigare. Strax därefter såldes hon till hunkpapasiouxen Brings Plenty som levde i Sitting Bulls läger. Brings Plenty tog Kelly som sin hustru och döpte om henne till Real Woman. När Sitting Bull fick reda på att Brings Plenty behandlade Kelly illa tog han henne ifrån honom och lät henne bo hos sin familj ett tag. Sedan ordnade han så att en delegation bestående av en grupp sihasapaledare förde henne till Fort Sully för att lämna över henne till militären där. Överlämnandet ägde rum den 9 december 1864.

Fort Laramiefördraget 1868
Den 2 juli fyra år senare samlades ledare för yanktonai-, hunkpapa-, sihasapa-, sans arc-, two kettle- och santeestammarna vid Fort Rice i Dakotaterritoriet (nära staden Mandan i Norddakota). Dit hade de kommit för att möta en fredskommission från Förenta staternas regering som ville att de skulle skriva på ett nytt fredsavtal. Regeringen önskade få ett slut på det pågående och kostsamma Red Cloudkriget genom att tilldela siouxerna ett stort landområde som de hade döpt till det stora siouxreservatet. Där fick bara indianer leva och fram till att de hade blivit självförsörjande lovade regeringen att stå för deras försörjning. Kommissionen hade redan träffat oglala-, brulé- och minneconjousiouxer vid Fort Laramie där flera hövdingar hade skrivit på avtalet. Kill Eagle var en av tio sihasapahövdingar som skrev på avtalet vid Fort Rice.

Vi vet inte exakt hur Kill Eagle resonerade när han avstod från en väpnad kamp mot de vita soldaterna. Kanske var han en klok och förutseende man och insåg att siouxernas jägarkultur inte hade någon framtid. Därför var det bättre att gå de amerikanska myndigheterna till mötes. Kill Eagle kände till att det fanns starka krafter inom siouxstammen som ville ha krig. Han hade undertecknat avtalet och därmed accepterat ett reservat och ansåg att det gav hans folk det bästa skydd mot krigiska siouxer och den amerikanska armén. I reservatet fick de mat och kläder och trots att det var förbjudet att lämna reservatet gjorde de det lite diskret varje vår för att jag buffel och träffa släkt och vänner.

Nu var det inte alla siouxhövdingar som resonerade på samma sätt som Kill Eagle. Dessa ledare reagerade starkt på att siouxerna skulle tvingas avstå från stora landområden och slå sig ner för gott i ett begränsat landområde och där låta sig bli försörjda under tiden de skulle lära sig att bli lantbrukare. Avtalet från 1868 hade därför splittrat siouxstammen i två grupper. En grupp ville ha fred och såg ett liv i reservat som ett sätt att överleva och den andra gruppen såg en väpnad kamp som ett annat sett att överleva.

Flytten till agenturen
Kill Eagles sihasapastam var den minsta av de sju västliga siouxstammarna. Till en början hade de levt sida vid sida med hunkpapasiouxerna men i slutet av 1860-talet hade de glidit ifrån varandra av politiska orsaker. Medan majoriteten av hunkpapabanden valde att leva utanför reservatet valde de flesta sihasapaband det motsatta. Under betydande hövdingar som John Grass (1837-1918, vars far och farfar hade varit inflytelserika sihasapaledare) och Kill Eagle hade sihasapasiouxerna blivit vana reservatsindianer fram till det stora siouxkrigets utbrott 1876. Endast ett sihasapaband under sin ledare Crawler vägrade att slå sig ner i reservatet och levde som fria siouxer tillsammans med likasinnade hunkpapasiouxer som inte hade skrivit på avtalet.

Redan 1869 flyttade Kill Eagle och hans folk till den nyetablerade agenturen Grand River. Denna agentur låg på den västra stranden av Missourifloden och var den agentur som låg längst norr ut. Fyra år senare flyttades agenturen uppströms till Cannonballflodens mynning och döptes då om till Standing rockagenturen. Denna agentur hade som uppgift att förse yanktonai, hunkpapa- och sihasapasiouxer med mat och kläder. I december 1874 byggde armén Fort Yates i närheten av agenturen. Fortet bemannades av fyra officerare och drygt ett hundra soldater. Kapten John Poland från det 6:e Infanteriet blev fortets första chef.

Regeringen förklarar siouxerna krig
När regeringen bestämde sig för att föra krig mot alla siouxer som levde utanför reservatet var den orolig över att försäljningen av ammunition till reservatets indianer vid olika handelsstationer slutligen hamnade hos fientliga siouxer. Kapten John Poland var speciellt oroligt i denna fråga. Han var övertygad om att reservatsindianer som blev tilldelade boskap inte slaktade djuren för enbart köttets skull. Han menade att indianerna garvade kohudarna i syfte att byta dem mot ammunition vid de olika handelsstationerna. Vidare ansåg då Poland att denna ammunition hamnade till slut hos Sitting Bulls krigare som ju var i krig mot regeringen. Av just den anledningen förbjöds alla handelsstationer i området att sälja ammunition till indianer den 17 januari 1876.

Flera indianagenter protesterade mot beslutet. De ansåg att det var orättvist mot de vänligt sinnade siouxerna som hade slagit sig ner i reservatet på regeringens begäran. Beslutet ogillades naturligtvis av fredliga ledare som Kill Eagle. Eftersom maten vid agenturen inte räckte till att mätta hans band hade de blivit beroende av jakt utanför reservatet. För att jaga behövde Kill Eagle och hans folk ammunition men nu hade regeringen satt stopp för den möjligheten.

Kill Eagle lämnar reservatet
Precis som tidigare år planerade Kill Eagle och hans att band lämna reservatet för att jaga buffel även våren 1876. Skillnaden den här gången var att man på grund av militärens ammunitionsembargo var tvungna att genomföra en traditionell jakt med pil och båge. Kill Eagle kände till att det rådde krigstillstånd mellan de fientliga siouxerna och armén. Men själv var han ju fredligt inställd till amerikanerna och trodde att han skulle hinna med en kort resa ut på prärien för att skjuta sina bufflar och sedan ta sig snabbt till reservatet utan att dras in i konflikten.

Bland reservatets indianer hade det skapats en tradition att lämna agenturerna och flytta ut på prärien varje sommar. Denna vana följde ett visst mönster. Resan gjordes i två etapper. Till att börja med lämnade man reservatet först då gräset hade blivit grönt. Den första etappen bestod då i att man slog läger på prärien strax utanför reservatets gränser. Där lät man sina ponnyer äta sig starka i några veckor innan man påbörjade den andra etappen som innebar att man gav sig ut på den oändliga prärien och sökte sig till de attraktiva jaktmarkerna i dalarna längs Rosebud- och Little Bighornfloderna. Sträckan dit var 500 kilometer lång och det tog mellan två till fyra veckor att ta sig dit. Väl på plats jagade man och tog tillvara på köttet och hudarna. En annan men väl så viktig orsak till dessa årligen återkommande utflyttningar var att man ville träffa släktingar och vänner som levde bland de siouxband som vistades i området året om. Det var dessa siouxer som den amerikanska regeringen sent 1875 hade gett armén i uppgift att bekämpa och tvinga in i reservat.

Våren 1876 blev gräset grönt den sista veckan i april. Så då vet vi att Kill Eagle lämnade agenturen i slutet av april. Hans grupp bestod av 26 tipier, varav 12 var från hans egen stam och de övriga 14 från hunkpapastammen. Efter två veckors resande stötte gruppen på en buffelhjord. Man dödade 43 vuxna bufflar och två kalvar. Kill Eagle var nöjd med jakten och ordnade med en festmåltid. Efter allt festande gjorde Kill Eagle klart med gruppen att man nu hade uppnått sitt mål och skulle därmed återvända till Standing rock. Men hans svåger ville annat. Han lyckades nu övertala Kill Eagle och alla de andra att fortsätta resan lite länge västerut och om möjligt skaffa hudar till mockasiner i Sitting Bulls hunkpapaläger. Gruppen fortsatte då sin resa. Två dagar senare stötte man på ytterligare en buffelhjord och dödade 30 djur. Man slog läger på platsen och festade återigen på färskt buffelkött. På morgonen upptäckte man att ryttare närmade sig lägret. Det visade sig vara siouxkrigare från Sitting Bulls läger. De berättade för Kill Eagle att han var varmt välkommen till hövdingens läger och att det fanns presenter som låg och väntade på honom där.

Sitting Bulls läger
Färden till Sitting Bulls läger var lång och mödosam. Först på kvällen den sjunde dagen skymtade man lägret. Flera hästar hade då ridits till utmattning och lämnats kvar under resans gång. Sitting Bulls hunkpapaläger låg vid Tongue River där Pumpkin Creek har sitt utflöde i densamma, ungefär 25 kilometer söder om dagens Miles City i Montana. Trots att det för tillfället var ont om mat i lägret slaktade man några hundvalpar och ordnade med en välkomstfest åt Kill Eagle och hans grupp.

I lägret fanns det en speciell grupp av män som alla var medlemmar i krigarsällskapet Kangi-Yuha (Crow Owners Society). Detta sällskap var ett av de två äldsta inom hunkpapastammen. Kangi-Yuhas medlemmar bestod av unga män som var aktiva krigare. De fungerade som stammens poliser och såg till att lag och ordning rådde vid stora lägersammankomster och vid gemensamma buffeljakter. Sällskapet passade nu på att bjuda in Kill Eagle på en festmåltid. En av de unga medlemmarna Spotted Eagle skänkte honom en stor brun häst. Han berättade sedan inför alla festdeltagare att Kill Eagle hade levt i den vite mannens reservat i många år och hade nu sökt sig till Sitting Bulls läger för att han behövde hudar till mockasiner. Den unge mannen uppmanade därför alla som lyssnade på honom att skänka Kill Eagle och hans följeslagare vad de behövde.

På morgonen nästa dag begav sig Kill Eagle till krigarsällskapets tipi. Där hade många medlemmar samlats och han passade då på att förklara för dem att han var nöjd med allt han hade fått och tänkte återvända till reservatet. Alla höll med Kill Eagle. Men längst bak i tipin satt sällskapets fyra ledare och de var av en helt annan åsikt än medlemmarna och Kill Eagle. De ville att han skulle vänta med sin hemresa så att de fick tid till att jaga flera bufflar och fylla på hans matförråd. Först då kunde han resa hem. På kvällen samma dag red budbärare runt i lägret och meddelade att Kill Eagle inte fick lämna lägret.

Fångar i Sitting Bulls läger
Sitting Bull var beredd på krig men behövde mera vapen, ammunition och hästar. Han skickade därför ständigt ut grupper av krigare för skaffa just vapen och hästar. Andra grupper fick till uppgift att jaga eller bege sig ut på spaningsuppdrag. En morgon då Sitting Bulls läger gjorde sig klar för avfärd låtsade Kill Eagle och hans grupp som att de inte förstod att de skulle följa efter. Men medlemmar ur krigarsällskapet genomskådade tilltaget och omringade gruppen och tvingade dem framåt. De red bakom och på flankerna om gruppen för att förhindra dem från att fly. Det var först nu som Kill Eagle insåg att de faktiskt hade tagits till fånga.

En bit in i juni månad 1876 hade stora grupper av frihetsälskande indianer med Sitting Bull i spetsen samlats vid buffelmarkerna kring Rosebudfloden i Montana. I lägret fanns alla de sju siouxstammarna representerade och där fanns även cheyenner och arapahoer, alla under sina ledare. Det stora lägret fortsatte sin färd västerut och slog läger två gånger mellan Rosebud- och Little Bighornfloderna. Under flyttningarna övervakades Kill Eagle och hans grupp noggrant av unga våldsamma krigare.

Rosebud- och Little Bighornstriderna
Spejare hade tidigare upptäckt soldater som närmade sig indianernas läger från söder. Sitting Bull och de andra ledarna beslutade sig då för att attackera dem. En styrka på 1 000 krigare bestående av siouxer och cheyenner lämnade storlägret vid Reno Creek på natten den 16 juni för att söka upp soldaterna. De red hela natten och vilade sina hästar några timmar innan de fortsatte sitt sökande efter soldaternas läger som de upptäckte på morgonen den 17 juni.

Motståndaren visade sig vara general George Crooks styrka på knappt 1 000 soldater, några civila och över 200 shoshoni- och kråkindianer. Föregående dag hade styrkan marscherat 56 kilometer norrut längs den södra grenen av Rosebud Creek i sitt sökande efter ett stort indianläger. På morgonen den 17 juni beordrade Crook halt för att vila sitt manskap och djur.

Trots att de nu befann sig mitt i de fientliga indianernas område vidtog inte Crook några säkerhetsåtgärder. Denna morgon ägnade sig soldaterna åt sina frukostbestyr. Generalen själv satt och spelade kort när plötsligt siouxer och cheyenner under ledning av Crazy Horse attackerade lägret. Striderna var häftiga och böljade fram och tillbaka i sex timmar. Kill Eagle hade förbjudit sina män att delta i striden, så när krigarna återvände från striderna mot Crooks soldater anklagade de Kill Eagle för förräderi. Kill Eagle och hans krigare blev förödmjukade på en mängd olika sätt. Cheyennekrigaren Black Moccasin hade tagit med sig en avhuggen soldatarm från striden och började slå Kill Eagles krigare med armen samtidigt som förolämpade dem verbalt. Andra krigare piskade dem med skalper som de hade tagit från stupade kråkindianer.

Efter striden vid Rosebud flyttade lägret vidare västerut längs med Reno Creek som mynnade ut i Little Bighorn River. Den 23 juni flyttades lägret längre ner längs Little Bighorn River. Kill Eagle och hans följeslagare slog upp sina tipier ungefär i mitten av det gigantiska lägret som nu sträckte sig flera kilometer längs med floden. Kill Eagle berättade att det var så ont om plats att tipierna stod väldigt tätt tillsammans. Mitt på dagen den 25 juni anfölls detta läger av överstelöjtnant George Armstrong Custers sjunde kavalleriregemente. Även denna gång vägrade Kill Eagle och hans krigare med bestämdhet att delta i striderna.

När krigarna kom tillbaka till lägret efter striden förnedrade de på nytt Kill Eagle och hans krigare. Den här gången trappades våldet upp mot dem jämfört med tidigare. De blev nu återigen slagna med piskor men även misshandlade med knivar och spjut. Flera av hans följeslagare kunde senare visa upp märken på kroppen från knivar och andra spetsiga vapen. Kill Eagle kunde visa upp ett stort ärr i vänster höft som var resultatet av ett knivhugg. Ursinniga krigare tände eld på några av deras tipier. Hästar och hundar dödades.

Strax efter striden red budbärare runt i lägret och uppmanade folk att stanna kvar i det. Det fanns många ”reservatsindianer” i lägret och man ville inte att de skulle rapportera om striden till de vita. Kill Eagle berättade att sårade indiankrigare fördes hela tiden in i lägret. De fördes in i lägret på hästar med huvudena hängandes nedåt och blod rinnande ymnigt från skottskador.

Flykten
Dagen efter Custerstriden var det ändå dags för det stora lägret i Little Bighorndalen att bryta upp. Det var svårt att skaffa mat åt så många människor och ponnyerna hade betat bort allt gräs. En del grupper färdades då söderut till Big hornbergen i Wyoming. Andra rörde sig i en sydvästlig riktning mot Rosebuddalen för att jaga där. En del cheyenner drog mot Black Hills.

Huvudlägret som nu hade minskat i antal slog läger vid Rosebudflodens källa den 9 juni. Dagen därefter reste man vidare och slog upp sina tipier vid en plats som låg bara några få kilometer från området där Crooks styrka hade bekämpats. Av jakt och betesskäl var man tvungen att leva ett ganska rörligt liv. Man sökte sig därför vidare västerut till Tongue River och den 14 juli slog man läger vid Beaver Creek nära dagens Brandenburg. Här hittade man massor av vildrovor som uppskattades speciellt av barnen som led i brist på mat. Nu fick Kill Eagle tillfälle att samtala med några cheyenner. När de fick höra hur illa hans folk hade blivit behandlade av Sitting Bulls krigare lovade de att skydda honom mot siouxerna och bistå vid en flykt till Standing rockagenturen.

Att man känner till att det verkligen var den 14 juli som huvudlägret slog läger i närheten av den lilla staden Brandenburg beror på att området just den dagen drabbades av ett fruktansvärt åskoväder. Ovädret var till lycka för Kill Eagle och hans följeslagare. Under skydd av den mörka natten och kraftigt slagregn lyckade äntligen Kill Eagle och hans grupp smita ut från lägret utan att någon tog notis om det. De monterade ner sina tipier och tog bara med de mest nödvändiga och stack helt enkelt bara iväg. De färdades i snabb takt hela natten och större delen av nästkommande dag i riktning mot reservatet. När de upptäckte att siouxkrigare hade skickats ut för att fånga in dem ökade de på takten. Den hastiga flykten hade dock orsakad panik inom gruppen. Av rädsla över att återigen bli tillfångatagna av Sitting Bulls krigare splittrades de upp i mindre grupper som flydde för livet på egen hand. De olika grupperna förenades dock och slog läger vid Grand River i närheten av Black Horse Butte ungefär 120 kilometer från Standing rockagenturen. Nyheten om att Kill Eagle och hans grupp var på väg in mot reservatet nådde agenturen den 21 juli.

Oenigheter i reservatet
I Standing rockreservatet pågick det sedan länge en fejd mellan indianagenten John Burke och Fort Yates militära chef kapten John Poland. De två herrarna tvistade om hur reservatet skulle skötas. När nyheten om det sjunde kavalleriets nederlag vid Little Bighorn nådde Standing rockreservatet i början av juli spädde det på konflikten mellan de två antagonisterna. Kaptenen anklagade nu Burke för att han medvetet överdrev siouxernas antal i reservatet så att han kunde sälja varor som blev över och stoppa vinsten i egen ficka.

Den 16 augusti tog överstelöjtnant William Carlin befäl över Fort Yates och ersatte därmed kapten John Poland. Men den händelsen påverkade inte den dåliga relationen mellan armén och tjänstemännen i reservatet. Carlin höll med sin föregångare om att antalet siouxer som levde i reservatet var starkt överdrivet av indianagenten. Han kände nu till att Kill Eagles band hade lämnat de fientliga siouxernas läger och sakta var på väg mot reservatet. Just denna vetskap ökade på spänningen mellan honom och Burke.

En vecka senare fick Carlin reda på att en budbärare från Sitting Bulls läger hade tagit sig till reservatet och försökte övertala fredliga band att ansluta sig till hövdingen i kampen mot armén. Enligt uppgifter hade denne budbärare talat under ett möte i John Grass läger som var beläget endast 16 kilometer söder om agenturen. Enligt Carlin hade John Grass varit positivt inställd till talet. Indianagenten Burke slog bort sådana tankar och menade att John Grass alltid hade varit en god vän till de vita.

Den 28 augusti hade Kill Eagle gjort ett första försök att komma i kontakt med Burke. Men eftersom det var mitt i natten bad Burke honom att återkomma på morgonen. När överste Carlin fick höra att Burke inte hade gripit Kill Eagle blev han rasande och placerade honom i husarrest och utnämnde kapten Robert E Johnston som tillfällig indianagent. Sedan telegraferade han till sin chef general Sheridan om råd. Sheridan svarade samma dag och bad honom att ta kontroll över agenturen. Vidare skrev Sheridan att det viktigaste nu var att förhindra att mat från reservatet hamnade hos de fientliga indianerna och att Carlin nu hade laglig rätt att döda indianer som ägnade sig åt sådana aktiviteter.

På natten den 4 september skickade Carlin ut sin tolk Allison till Kill Eagles läger. Men tolken kom inte långt innan han blev hindrad av hästberidna indianer som frågade honom om hans ärende. De förklarade vidare att han inte kunde fortsätta utan ett godkännande från någon av siouxledarna i reservatet. Två av reservatets då mest inflytelserika ledare i reservatet John Grass och Running Antelope blev förvånande över att Carlin hade skickat ut en budbärare till Kill Eagle utan ett medgivande från en siouxledare. När Carlin fick höra detta blev han ursinnig och insåg nu att parallellt med militärens styre i reservatet hade siouxerna utvecklat sina egna regler. Carlin menade att det var indianagenten Burke och hans anställdas fel för att de hade daltat med indianerna i reservatet så att de uppträdde fräckt och fientligt mot armén precis som Sitting Bulls krigare.

Kill Eagle kapitulerar
Den 10 september greps John Grass anklagad för att ha hindrat fientliga indianer från att komma till reservatet för att kapitulera. Efter två dagar i arresten begärde John Grass att få tillåtelse att förmå Kill Eagle att ge upp. Hans begäran beviljades och den 14 september återvände John Grass med Kill Eagles band till reservatet. Nästa dag ägde Kill Eagles officiella kapitulationen rum vid Fort Yates då kapten Carlin tog emot ledaren och hans följeslagare som utgjordes av 142 personer, 29 män och 113 kvinnor och barn. Männen lämnade ifrån sig sina vapen, 107 ponnyer och en mula. Kill Eagle var en av de första siouxledarna som kapitulerade i det stora siouxkriget. Först tänkte man skicka honom och hans följeslagare till Fort Snelling i Minnesota som krigsfångar. Men general Sheridan satte stop för dem planerna och såg istället till att han fick stanna kvar i reservatet under Carlins bevakning.

Två dagar senare blev Kill Eagle intervjuad av kapten Robert E Johnston som ju tillfälligt fungerade som indianagent. Sedan följer flera intervjuer med militären som ställde frågor till honom om striden vid Little Bighorn. Hans berättelser publicerades omgående i amerikanska tidningar och senare även i böcker. Under kapten Johnstons utfrågning ritade Kill Eagle en karta över Little Bighornsstriden i sanden som Johnston då ritade av på ett papper.

I ett helt år levde Kill Eagle som krigsfånge i Standing rockreservatet. Under den tiden hade armén berövat honom titeln som bandledare. Kill Eagle och hans följeslagare tvingades istället leva under ledning av indianspejaren Goose och hans band. När det stora siouxkriget 1876-1877 till slut var över släppte armé sitt grepp över Kill Eagle och hans band. Sommaren 1877 blev han återigen erkänd som ledare för sitt wazhazhaband.

Fyra år senare i juli 1881 kapitulerade slutligen Sitting Bull och hans följeslagare till den amerikanska armén. För de västliga siouxerna var det slutet på en epok. Deras nomadiska livsföring upphörde då att existera och ett annat annorlunda liv i reservat påbörjades. Tre veckor senare fick Sitting Bull, Kill Eagle och alla de övriga siouxledarna i Standing rockreservatet finna sig i att bli räknade och svara på frågor om deras familj i den allra första folkräkningen av Förenta staternas ursprungsbefolkning.

I denna folkbokföring framgår det att den då 65 årige sihasapasiouxen Kill Eagle (Killing Eagles) var ledare över wazhazhabandet som bestod av 25 familjer eller 99 personer. Kill Eagle var gift med den 48 årige First Born och tillsamman hade de tre döttrar, Medicine Woman 31 år, Folish Woman 27 år och tonåringen Pretty Face 15 år. Familjen ägde fyra hästar, fem kor, två hundar och tolv hönor. De senaste två åren hade Kill Eagle odlad majs och gräs på en jordplätt som knappt motsvarade en hektar (ungefär en kvadrat med 100 meters sidor). Under denna tid hade han skördat 12 ton hö och knappt ett ton majs. Efter 1885 finns det inga uppgifter om Kill Eagle i folkbokföringen och man får då anta att han hade avlidit det året.

Kill Eagles upplevelser under det stora siouxkriget visar på den utmaning många siouxledare ställdes inför under en oviss tid i deras stams historia. När armén förbjöd försäljning av ammunition tolkade Kill Eagle det som att han då blev tvingad att lämna reservatet för att jaga och undvika svält. När han träffade på fientliga siouxer där ute blev han förolämpad och tagen som fånge för att de betraktade honom som vitvänlig. När han sedan återvände till reservatet blev han stämplad som fientlig och blev hållen som krigsfånge av armén trots att han sedan 1868 hade levt ett fredligt liv i reservatet.

startsidan