Low Dog
Low Dog (1847-1894) utmärkte sig som krigare redan vid fjorton års ålder när han dödade två assineboineindianer. Low Dog gifte sig med en kvinna från nordcheyennerna och var 31 år när striden vid Little Bighorn ägde rum och förlorade en äldre bror i striden.
Våren 1878 flydde Low Dog med sitt folk till Kanada. Brist på mat tvingade dock Low Dog att lämna Kanada tre år senare. Han gick över gränsen till USA våren 1881 och kapitulerade vid Fort Buford den 11 april, med 20 tipier eller 135 personer. Senare i slutet av maj samma år transporterades Low Dog och många andra hövdingar, kvinnor och barn, med ångbåt till militärposteringen Fort Yates i Standing Rockreservatet.
Det var den 1 juli 1881 i Fort Yates som Low Dog gav sin skildring av striden vid Little Bighorn till en journalist under kapten Howes överseende. Den 18 augusti publicerades intervjun i Kansastidningen Leavenworth Weekly Times. I Fort Yates blev Low Dog även fotograferad av David F. Barry.
Så här berättar Low Dogs:
”Vi var i lägret som låg i närheten av Little Bighornfloden. Vi hade förlorat några hästar, och en av oss hade gett sig iväg för att leta efter dem. Vi kände inte till att soldaterna var ute efter oss. Indianen som letade efter hästarna blev upptäckt av några arméspejare eller soldater som då försökte döda honom så att han inte skulle kunna varsko lägret. Men han var snabbare än dem och återvände till lägret och berättade att soldater var på väg mot oss. Jag låg och sov i min tipi när allt detta hände. Solen stod mitt på himlen (Low Dog pekade med sitt finger). Jag hörde varningsropen, men jag tvivlade på dem. Jag trodde att det var falskt alarm. Eftersom vi var så starka trodde jag inte att det var möjligt att någon skulle våga attackera oss. I lägret levde cheyenner, arapahoer och ett oräkneligt antal tetonsiouxer från sju stammar”.
Under Little Bighornstridens allra första minuter avslöjar Low Dogs och andra indianers berättelser att Custers attack på deras läger i Little Bighorndalen den 25 juni 1876 fullständigt överraskade dem. Den 17 juni, åtta dagar före den stora striden, hade indianerna bekämpad general George Crook vid Rosebudfloden i en strid som ägde rum ungefär tre mil från deras Little Bighornläger. Om indianerna hade haft kännedom om att Custer befann sig i området hade de aldrig låtit honom komma nära deras läger. De hade då istället, som vid Rosebud, utmanat honom på en plats långt från lägret, så att kvinnor och barn hade fått tid på sig att bryta lägret och sätta sig i säkerhet.
”Trots att jag trodde att det var ett falskt alarm, ödslade jag ingen tid på att göra mig redo. När jag lämnade min tipi med mitt gevär i handen hade lägrets södra ände, där Sitting Bull och hunkpapasiouxerna levde, redan blivit attackerad. Indianerna höll stånd så att kvinnor och barn fick tid på sig att lämna lägret och söka skydd. Då hade hästvakterna redan drivit in hästarna och eftersom jag nästan befann mig i andra änden av lägret, sade jag till mina män att ta hästarna och be hästvakterna att gå åt sidan, och mina män skyndade då för att hjälpa de som redan stred. När de stridande såg att kvinnor och barn var säkra drog de sig tillbaka.
Nu ville mitt folk hjälpa dem, så män som inte kunde strida och kvinnor samlade in hästar och gjorde dem färdiga för strid, och vi drev bort soldaterna som hade attackerat oss, så att de var tvungna att retirera till en hög kulle. Sedan sade jag till mina krigare att de inte skulle följa efter soldaterna för långt bort så att de riskera att hamna i bakhåll. Nu satt alla krigare i vårt läger till häst och var redo att strida, och då blev vi attackerade från ett annat håll av en annan grupp. Attacken kom som en blixt från en klar himmel. Aldrig tidigare eller senare hade jag sett män som var så modiga och orädda, som dessa vita krigare. Vi drog oss tillbaka så att våra män kom tillsammans, och först då attackerade vi dem. Jag ropade till mina män: ”Det här är en bra dag att dö på, följ efter mig”.
För att ingen skulle hamna efter, samlades vi till en stor hop så att vi kunde mana på varandras hästar när vi red rakt mot dem. När vi kom emot dem satt de vita soldaterna av för att skjuta, men deras pricksäkerhet var usel. För de höll i hästarnas tyglar samtidigt som de sköt. Men hästarna var så rädda att de rykte männen hit och dit, så de flesta skott hamnade i luften och gjorde ingen skada. De vita männen stod modigt kvar på sina platser, och ingen gjorde något försök att komma undan. Men bara två soldater dödades. Jag fångade två av deras hästar.
Våra ledare uppmanade oss att inte skända den vite hövdingens kropp, för han var en modig krigare som skulle respekteras. Därefter vände jag om och red bort för att hjälpa till med att bekämpa de andra soldaterna, som hade retirerat till en höjd som låg på den östra sidan om floden... Jag vet inte om någon från Custers styrkor togs till fånga. När jag återvände till mitt läger var alla soldater döda. Under striden var det kaotiska förhållanden. Jag såg inte Custer. Jag vet inte vem som dödade honom. Vi visste inte att han var soldaternas ledare förrän striden var över. Vi hade ingen en aning om att soldaterna var på väg förrän folk sprang in i lägret och berättade det för oss. Jag vill inte påstå att Reno var feg. Han stred bra, med hans soldater drevs tillbaka för att krigarna försvarade sina kvinnor och barn. Om Reno och hans män hade kämpat som Custers män, hade kanske stridslyckan gått emot oss. Ingen vit man eller indian stred lika tappert som Custers män. Nästa dag stred vi mot Renos soldater igen och vi dödade många av dem. Sedan sade våra ledare att dessa män hade fått sina straff, och att vi nu skulle lämna dem ifred. Därefter hörde vi att ytterligare en soldatstyrka var på väg uppför floden för att strida mot oss… Vi ville strida mot dem, men våra ledare sade att vi nu hade krigat tillräckligt och att vi inte skulle bekämpa de nya soldaterna om de inte attackerade oss. Vi lämnade därför lägerplatsen och tog med oss våra kvinnor och barn”.