I slutet på 1800-talet var livet i de olika siouxreservaten tufft. Människorna där levde i en utbredd fattigdom och brottades dagligen med svält och sjukdomar. Avsaknaden av en positiv framtidstro var nästan total bland dessa människor. Men det fanns dock en väg som endast ett fåtal män kunde välja för att leda bort dem och deras familjer från den svåra situationen i reservatet. De kunde nämligen låta sig bli värvade av den lokala indianpoliskåren i reservatet. Då utrustades man med en häst, en uniform, vapen och framförallt en regelbunden inkomst. Visserligen var man då tvungen att lämna sin egen kultur för den amerikanska. Indianpoliserna tvingades att klippa håret kort bära uniform och leva som en vit man och bekämpa sin egen kultur.

Det fanns ytterligare ett sätt att radikalt förändra en hel familjs situation nämligen att nappa på erbjudandet om att få delta i någon av de otaliga vilda västernshower som hade blivit populära under 1880-talet. En sådan show var ett kringresande cirkusliknande artistsällskap som uppträdde på en utomhusarena med ett blandat och spännande innehåll. Den mest kända av dem alla var Buffalo Bill’s Wild West. Indianens roll i Buffalo Bill´s Wild West var viktig.

Gertrude Kasebier var en amerikansk fotograf som tog en serie bilder på siouxer som deltog i Buffalo Bills Wild West omkring 1900. Hon betraktade fotograferingen som en konstart och förordrade subjektivt och måleriskt bildskapande framför dokumentärfotografi. Från vänster till höger ser vi Samuel American Horse, Charles American Horse, Luke Big Turnip och Whirling Horse. Nedan William Frog.

Indianerna behandlades väl och fick samma lön som alla de andra deltagarna. Indianmännen fick även lov att ta med sig sina familjer. Det var framför allt pawnee- och siouxindianer som stod för det indianska inslaget i Buffalo Bill’s Wild West. Indianernas roll var att visa upp deras ridskicklighet i halsbrytande race och iscensätta berömda strider genom att utföra låtsasattacker mot vita. Indianerna i Buffalo Bill´s Wild West bar alltid sina bästa kläder och var krigsmålade.


Det var amerikanen William Fredrick Cody som uppfann Buffalo Bill’s Wild West. Under sin livstid försörjde sig Cody på flera olika sätt. Han var buffeljägare, spejare åt den amerikanska armén, pony expressryttare, cirkusdirektör och författare. Han blev känd för allmänheten under den tid då han arbetare som buffeljägare för att skaffa mat åt järnvägsarbetare i Kansas. Hans skicklighet som buffeljägare gav honom smeknamnet Buffalo Bill. William Fredrick Cody är ändå mest känd för att ha uppfunnit Buffalo Bill’s Wild West som turnerade först i USA och sedan i Europa från 1883 till 1913. Genom denna cirkusshow önskade Cody bevara västernkulturen som han hade växt upp med och älskade. Buffalo Bill’s Wild West gick ut på att återskapa västerns historia genom att visa upp skarpskyttar, hästkapplöpningar och spela upp jaktscener och indianstrider. En föreställning kunde pågå i fyra timmar och innehålla upp till ett tusen deltagare, som kofösare, spejare, indianer, militärer och mexikaner. Sitting Bull, Wild Bill Hickok och Annie Oakley var några av de kända personer som deltog i cirkusen.

Sitting Bull och Buffalo Bill fotograferade i Kanada 1885

År 1887 tog Buffalo Bill sin föreställning över Atlanten till Europa. Med tiden blev det hela åtta besök i Europa. Den första säsongen där blev en dundersuccé då man uppskattar att en miljon människor såg föreställningarna. Logistiken var imponerande med dagen mått mätt. I slutet av 1890-talet bestod Buffalo Bill´s Wild West av 500 deltagare och anställda, bland annat 25 cowboys och 12 cowgirls och 100 indianer, män kvinnor och barn. Alla blev serverade tre varma mål mat om dagen. Man producerade egen elektricitet och hade till och med en egen brandkår. Deltagarna levde i tält som stod i långa rader på en gigantisk lägerplats.

En av flera siouxer som anställdes av Cody var en mindre känd oglalasioux som hette Long Wolf. Det enda vi känner till om hans ungdom och tidigare liv är att han föddes i början på 1830-talet. Första gången hans namn nämns i historien är 1870 då han ingick i Red Clouds oglaladelegation på 19 hövdingar som reste till Washington D C. Vid besöket i huvudstaden var Long Wolf en erfaren man som av den anledningen var ledare för en grupp familjer som ingick i Wagluhebandet. Detta band kallades även för Loaferbandet och var ett av sju band inom oglalastammen. Det här lite speciella bandet utgjordes av både oglala- och brulésiouxer som levde längs Plattefloden och försörjde sig på att tigga från förbipasserande vita emigranter. Som krigare hade Long Wolf utmärkt sig väl i strid och sårats vid minst fyra tillfällen. Det sägs att han deltog i striden vid Little Bighorn sommaren 1876.

Det här fotografiet är taget 1886 på Staten Island och visar pawnee- och siouxindianer som deltog i Buffalo Bill´s Wild West. Från vänster till höger: Brave Chief, Eagle Chief, Knife Chief, Young Chif (pawnee), William F Cody, American Horse, Rocky Bear, Flies Above och Long Wolf (oglala). Long Wolf var ingen lång kille men trots det var han en fruktad krigare.

Buffalo Bills dragplåster i Europa var en annan oglala som hette Red Shirt. Han var en ansedd medlem i Wagluhebandet. När det stora Siouxreservatet skapades 1868 flyttade Red Shirt och hans folk dit och blev reservatsindianer. Red Shirt var en framstegsvänlig siouxledare. År 1877 sände han sina barn till den nystartade indianskolan i Pennsylvania. Året därefter ingick han i en delegation som reste till Washington D C med Red Cloud i spetsen. Sju år senare anställde Cody Red Shirt för att då tillsammans med andra oglalasiouxer följa med på turnén till Europa. Den brittiska pressen föll för Red Shirts vackra drag och ståtliga hållning och han blev därför ofta intervjuad och inte minst fotograferad.

Red Shirt

Long Wolf började uppträda med Buffalo Bill’s Wild West redan 1886 och fortsatte att arbeta för Cody fram till sin död 1892. Anställningen i Buffalo Bill’s Wild West var säsongsbetonad och när Long Wolf inte var ute på turné levde han ett normalt liv i Pine Ridgereservatet. När indianerna reste hem efter en avslutad säsong blev de tilldelade civila kläder. Lone Wolf tog emot klädesplaggen men bar dem aldrig och tillät inte heller någon av hans familjemedlemmar bära dem. Han rullade ihop dem i en filt och reste hem i sina traditionella kläder. Idag skulle vi kalla Lone Wolf för flexibel då han försörjde sig som skådespelare i Buffalo Bill’s Wild West men även som polis i Pine Ridgereservatets indianpoliskår. Han hade alltså två arbeten.

När Buffalo Bill’s Wild West gav sig ut på ytterligare en turné säsongen 1892 var Long Wolf och hans familj en av deltagarna. Familjen bestod av hustrun Wants, dottern Lizzie och två yngre barn som vi inte vet namnen på. Man reste enbart runt i Storbritannien och avslutade med ett sex månaders uppträdande på olika platser i London. Uppträdandet för drottning Victoria var höjdpunkten den säsongen.

Familjen Long Wolf

När Buffalo Bill’s Wild West uppträdde vid Earl’s Court i London var läkaren Maitland Coffin anställd som husläkare. I en intervju med Londontidningen Star berättade Coffin att en indian nyligen hade avlidit. Indianen han syftade på var Long Wolf som i lägret vid Earls Court hade börjat känna sig krasslig. Den 5 juni togs han in på St. George´s Hospital där man konstaterade att han led av lunginflammation. Long Wolf kom ju från en annan kontinent och hade därför inget försvar mot den lokala bakteriefloran som fanns i London på den tiden. Därför drabbades han extra hårt och dog endast sex dagar efter att han kom in på sjukhuset.

Long Wolf sista önskan var att få återvända hem och bli begraven på prärien. Men så blev det inte. Eftersom hustrun Wants hade noterat på resan över Atlanten till Europa att man begravde döda till havs ville hon inte ta med sig kroppen på resan hem. Hon var naturligtvis rädd för att den då skulle kastas överbord så fort de kom ut på öppet hav. Så klockan 10.30 den 13 juni 1892 begravdes Long Wolf på West Brompton kyrkogård i östra London. Gravplatsen hade William Cody köpt för 23 pounds och 3 shillings vilket visade på att han brydde om sin personal. Indianer som skadades eller blev sjuka fick den bästa läkarvård de kunde få. De som allvarligt sjuka eller skadade och därför inte kunde fortsätta turnerandet skickades hem.

Två månader efter Long Wolfs begravning öppnades hans grav så att en liten kista kunde placeras ovanför hans kista. Den innehöll kroppen av en 20 månader gammal indianflicka som hette White Star vars föräldrar uppträdde i Buffalo Bill’s Wild West. Den lilla flickan hade avlidit av ett fall från en häst. Efter flickans begravning restes ett stenkors med inskriptionen: Chief Long Wolf, North American Indian with Buffalo Bill’s Wild West Co. Died June 11th, 1882, aged 59 years. Also Star, Who died August 12th, 1892, aged 20 months. I mitten av korset var en varg utmejslad efter Long Wolfs önskemål. Hans dotter Lizzie mindes flera år senare och berättade att Long Wolf förstod att han skulle dö och gjorde därför en teckning som föreställde en varg som han ville ha på sin gravsten.

Long wolfs gravsten med en utmejslad varg enligt Long Wolf önskemål.

Innan 1892 års säsong var över bestämde sig några av Long Wolf’s indianvänner med Red Shirt i spetsen att besöka hans grav. Så här skrev en Londontidning om händelsen:

”En grupp indianer till häst som var klädda i sina allra finaste munderingar kom till Brompton’s kyrkogård för att besöka Long Wolfs grav. Long Wolf var en känd indianhövding som hade begravts där i juni 1892. Gruppen leddes av Red Shirt som var hövding över siouxstammen och som hade närvarat vid Long Wolfs begravning. Han har besökt vårt land vid två tidigare tillfällen och 1887 blev han introducerad inför drottning Victoria. När gruppen kom fram till graven satt de av och satte sig på huk i en halvcirkel framför graven. Bara Red Shirt stod upp. Efter en kort tids tystnad påbörjade Red Shirt ett tal på sitt eget språk. Han berättade att Long Wolf hade varit en modig och värdefull ledare. Han hade först stridit mot den vite mannen och dödat många av dem men därefter hade han blivit god vän med dem. Han hade då arbetat som kurir och spejare åt den vite mannen och utsatt sig för stor fara många gånger. När de andra siouxerna hörde om hans krigsbragder tog de fjädrar från sina fjäderbuskar och lade dem på graven som ett bevis på att en modig man låg begravd där. Man tände sedan en fredspipa som alla rökte ur. Under tiden passade Little Bull på att lägga ett paket med mat på graven och berättade att den store Anden hade bett honom att förse Long Wolf med mat för hans resa till den andra sidan. När man hade rökt klart reste sig männen och började sjunga en dödssång så högt att alla andra som besökte kyrkogården kunde höra dem. Liknade besök gjordes nu vid Eagles Star’s och Red Penny’s gravar. De var andra indianer som hade begravts på Brompton’s kyrkogård. Den förste av dem begravdes 1891 och den andra i augusti samma år som Long Wolfs begravning ägde rum.”

När Buffalo Bill’s Wild West återvände till USA hösten 1892 föll Long Wolfs grav snabbt i glömska. Det gick nästan exakt ett hundra år innan graven återupptäcktes av en engelsk kvinna som heter Elizabeth Knight. Det hela började 1991 då Elisabeth köpte en begangnad bok från 1920-talet på ett antikvariat i närheten av hennes hem. Boken är skriven av en äventyrare från skottland som heter Robert Cunningham Graham och innehöll en berättelse om Long Wolfs liv och hans sedan länge bortglömda grav på en kyrkogård i London.

Elisabeth tyckte synd om Long Wolf som låg där i sin grav på en kyrkogård med alla vita människor. Hon bestämde sig då för att leta upp graven. Efter mycket möda och besvär hittade hon graven i maj 1992. Hon var förvånad över att den fortfarande fanns kvar. Men Elizabeth nöjde sig inte med det utan beslöt sig för att spåra upp Long Wolfs ättlingar och försöka få hans kvarlevor utlämnade till hans hemland.

Med stor beslutsamhet och med hjälp av George Georgson, som ger ut indianmagasinet Twin Light Trail i England, lyckades hon spåra Long Wolfs ättlingar. John Black Feather, 60 år och barnbarnsbarn till Long Wolf, svarade år 1993 på en annons som Elisabeth hade satt in i en lokaltidning i Syd Dakota. John Black Feather bor i indianreservatet Pine Ridge i Syd Dakota och föder upp bison på en ranch. Hans åttiosjuårige mor Jessie Black Feather är Long Wolfs nu äldsta levande släkting. Hon har alltid försökt leta upp sin farfar men har aldrig förstått hur hon skulle gå till väga. Familjen visste att Long Wolf låg begrav på en kyrkogård i London men de har varken haft råd att åka dit eller kunskapen att leta upp hans grav. Jessie’s mamma var Lizzie Long Wolf som var dotter till Long Wolf och som var 12 år när familjen turnerade i London. Familjen ville nu att Long Wolf skulle begravas i Pine Ridge.

Lizzie Long Wolf

Nu påbörjades ett mödosamt pappersarbete med att få kroppen utlämnad till USA. Man behövde även pengar, så Elisabeth och George startade upp en insamling av just den orsaken. I maj 1997 fick George det slutliga godkännanden för uppgrävning och transport av Long Wolfs kvarlevor från brittiska myndigheter. Nu hade historien om Long Wolf blivit känd i hela världen. Både Expressen och Dagens Nyheter publiserade en liten text om händelsen. Expressens lyckades med konstycket att visa ett fotografi på den kände kiowahövdingen Lone Wolf som om det var han som skulle begravas i sitt hemland.

Den 25 september 2007 bars en kista med Long Wolfs kvarlevor som är insvept i en amerikansk flagga. John Black Feather med fjäderbusken på och andra familjemedlemmar tittar på när kistan förs ut ur Londonkyrkogården för transport till flygplatsen och vidare till USA.

En begravningsfirma i London erbjöd sig då att gräva upp Long Wolfs kvarlevor och ett amerikanskt flygbolag lovade att flyga hem dem gratis. I maj 1997 reste familjen Black Feather och tre medlemmar från the Sioux Tribe of South Dakota för att hämta hem Long Wolfs kvarlevor. Så kom dagen då Long Wolf skulle begravas i sitt hemland. Det var den 29 september 1997. Long Wolfs kista var täckt av en amerikansk flagga. Sju av de nio kistbärarna var Powwowdansare. Begravningen ägde rum på Wolf Creek Community Cemetery i Syd Dakota med inslag av både kristna och indianska ceremonier. Efter begravningen åt man rostbiff och bisonkött för att fira att Long Wolf nu äntligen hade kommit hem.

Long Wolf var inte den ende indian som avled långt hemifrån. När en indian eller andra som deltog i Buffalo Bills Wild West dog under turnerandet begravdes de i den stad de dog i. Dödorsak var ofta sjukdomar eller olyckor. Ettårige Red Penny som var son till Little Chief och Good Robe dog 1887 och begravdes på Brompton kyrkogård i London samma år. Även Oglalasiouxen Surrounded by the Enemy dog i lunginflammation samma år och begravdes på Brompton kyrkogård. Paul Eagle som var en brulé ramlade av sin häst och bröt benet. Han avled på grund av blodförgiftning den 24 augusti 1891. Hans kvarlevor grävdes upp 1999 och begravdes på nytt i mars 1999 på Rosebud´s Lakota Cementery. Oglalakvinnan White Star Ghost Dog avled den 17 augusti 1892 i en hästolycka. Även hon begravdes på Brompton Cementery. Hennes kvarlevor grävdes upp och transporterades till Pine Ridgereservatet i september 1997 tillsamman med Long Wolf. Hennes begravning ägde rum vid Saint Ann’s Cemetery i Denby.

startsidan