Familjen och hövdingarna
Liksom de övriga västliga siouxstammarna utgjordes oglalstammens minsta enhet av kärnfamiljen (tiwahe), mamma, pappa och barn, som ingick i en storfamilj eller tiospaye bestående av far- och morföräldrar, farbröder, morbröder, fastrar och mostrar etc. En storfamilj bestod av mellan 50 till 100 personer som leddes av en äldre erfaren man med goda ledaregenskaper. Han kallades för naca och ärvde sitt ledarskap som varade livet ut. Flera storfamiljer som levde tillsammans bildade en större enhet som kallades för band eller ospaye. Bandets ledare kallades för Itacan (talesman hövding) och valdes av ett råd bestående av flera äldre män (Wicasa Itacans). Oglalastammen bestod av flera olika band som styrdes av sina respektive bandledare Ett band kunde bestå av 200 till 700 personer.
Storfamiljen var lojal mot bandledaren men fungerade samtidigt som en självständig enhet. Det var släktskapet som höll ihop familjerna. Det fanns en trygghet i bandet som var viktig för familjerna, framförallt ur försörjnings- och försvarshänseende. Men om en familj inte var nöjd med bandledarens styre, kunde den när som helst lämna honom och bandet, och söka sig till ett annat band. Hunkpapabanden var således inte statiska, deras popularitet och medlemsantal varierade under olika perioder.
Trots att oglalasiouxerna var typiska nomader på prärien slog deras olika band läger ensamma i någon skyddad dalgång under vinterhalvåret. På hösten jagade banden med syfte att lägga upp ett matförråd som skulle räcka genom vintern. Bandhövdingen valde ut en lägerplats som hade god tillgång på vatten och ved. Om lägerplatsen var bra, återkom bandet till den flera vintrar i rad. Anledningen till att banden levde isolerade från varandra under vintrarna, berodde på att det var lättare att försörja en liten grupp människor under en period då det var svårt att jaga på grund av djup snö och kyla. När våren kom och ponnyerna hade ätit sig starka bröts vinterlägren. När sommaren var i antågande sökte banden upp varandra, och slog upp sina tipier till ett stort gemensamt läger. Det var under den varma årstiden som hunkpapastammen genomförde sina religiösa ceremonier. Storlägret hade även en viktig social funktion. Människor i olika band, som inte hade träffats på flera månader, kunde nu utbyta nyheter eller bara umgås och ha trevligt.
Oglalastammen hade många ledare (Itacans, hövdingar), som beroende på deras uppgifter och funktioner befann sig på olika nivåer inom stammen. Bandledarna (Wicasa Itacans) var sammanslutna i ett hövdingaråd med uppgift att leda stammen. Dessa hövdingar valdes på livstid. De var män i fyrtioårsåldern, med stor livserfarenhet. Wicasa Itacans var stammens viktigaste hövdingar. De hade nått sin maktposition genom sin förmåga att få folk med sig. De hade personliga egenskaper som tilltalade gemene man. De var visa, modiga, generösa och goda talare, egenskaper som enligt siouxerna var idealiska. När en plats var ledig i hövdingarådet, fylldes den enligt traditionen av den avgående hövdingens son eller släkting. Så i praktiken gick en plats i hövdingarådet i arv från far till son.
Rådshövdingarna deltog inte i det dagliga styrandet av stammen. Istället delegerade de den verkställande makten till erfarna krigare, så kallade skjortbärare (Wicasa), vars huvudsakliga uppgift var att värna om sin stams välfärd. Deras uppgift var bland annat att se till att jakten var lyckosam och att valet av lägerplatser var bra. En skjortbärare valdes på livstid, men de kunde när som helst avgå, om de kände för det. De kunde även bli avsatta, om de inte lyckades leva upp till alla krav som ställdes på dem.
Eftersom skjortbärarna hade den verkställande makten inom sin stam, kan man säga att de fungerade som Wicasa Itacans röst utåt. Som tecken på sin befattning, tilldelades de en speciell målad hjortskinnskjorta när de tillsattes, därav namnet på deras titel. Skjortans övre del var målad i blått eller rött och den nedre i gult eller grönt. Längs ärmarna och över bröst och rygg löpte fastsydda skinnremsor, som var dekorerade med piggsvinstaggar, vars olika färger bildade geometriska mönster. Senare gjordes dessa dekorationer med hjälp av glaspärlor. Längs med skinnremsornas kanter hängde fransar bestående av hårlockar från människor. Hårlockarna symboliserade alla människor i stammen, som skjortbärarna hade
På hösten 1865 när oglalastammen skulle välja fyra nya skjortbärare föll de tre första valen på Young-Man-Afraid-of-his-Horses, Sword och American Horse. Alla var söner till höga ledare inom stammen. Den fjärde personen som valdes till skjortbärare var Crazy Horse trots att han inte kom från en fin familj. Crazy Horse var emellertid inget bra val. Trots att han var en av stammens bästa jägare och absolut den främste krigaren saknade han goda ledaregenskaper. Han var dålig på att hålla tal och få folket att dra åt samma håll. För ensamvargen Crazy Horse var nog utnämningen en stor börda. När han 1870 försökte stjäla en annans mans hustru och blev skjuten i ansiktets till följd av det tvingades han avgå som skjortbärare.
Oglalastammens bandindelning
Oglalastammen var uppdelad i sju band. Varje band hade sitt specifika namn. Ofta var dessa bandnamn väldigt konstiga och deras ursprung för länge sedan bortglömda. År 1879, strax innan oglalastammens bandstruktur hade brutits ner i Pine Ridgereservatet på grund av myndigheternas integrationspolitik fanns följande sju band:
De tre första banden utgjordes av oglalastammens ena hälft. De var kända som "The Bear People" då de flesta av medlemmarna tidigare hade varit följeslagare till hövdingen Bull Bear.
1. Payabsa (Pushed aside, undanskuffade), detta band leddes av Young-Man-Afraid Of-His-Horses. Bandet höll på att splittras av Red Clouds band, Bad Faces, under 1860-talet. Men under reservatstiden hade bandet fått en ledande position inom oglalastammen med hjälp av myndigheternas försorg.
2. Tapishlecha (Spleen, mjälte), Ett mycket gammalt band som vid slutet av 1870-talet återigen hade blivit starkt.
3. Kiyuksa (Breakers of the rule eller Cut-off), även detta band var mycket gammalt. Kiyuksa var ett namn på ett band bland östsiouxerna på 1730-talet. Bandet flyttade västerut tillsammans med saonerna. Det finns flera förklaringar till ursprunget av bandets namn. En förklaring lär vara att bandets medlemmar bröt med stammens giftemålstraditioner. En annan förklaring kan ha varit att namnet kom till efter hövdingen Bull Bears död 1841, då en del av hans medlemmar lämnade resten av bandet. Bull Bear var en mycket inflytelserik oglalaledare fram till sin död. I reservatet leddes Kiyuksabandet av Old-Man-Afraid-Of-His-Horses och Little Wound.
Young-Man-Afraid-of-His-Horses och Old-Man-Afraid-of-his-Horses
4. Washazha (Osage), bandet bestod av bruléer som hade anslutit sig till oglalas omkring 1855. De hade rykte om sig att vara ett hetlevrat band, som var hängivna anhängare till Red Cloud.
De tre sista banden (5-7) utgjordes av oglalastammens andra hälft. De kallades för "The Smoke People" och var tidigare hövdingen Old Smokes följeslagare. De var hängivna anhängare till Red Cloud. Washazhabandet slog sig ner vid Porcupine Creek i Pine Ridgereservatet, mellan de två oglalagruppera med Bearfolket öster om dem och Smokefolket i väst.
5. Iteshicha (Bad faces) det här var Red Clouds egna band. Bandet hade ganska få medlemmar 1879 eftersom de flesta av dem fanns i Kanada under ledning av hövdingen Big Road. De bosatte sig i Pine Ridgereservatets västra del.
6. Oyukhpe (Untidy, slarviga), är ett av de äldsta och mest inflytelserika oglalabanden. De bosatte sig i trakterna kring Wounded Kneefloden, strax öster om Red Clouds band. Red Dog var bandets hövding. Han dog vid en mycket hög ålder och förblev motståndare till de amerikanska myndigheterna enda fram till sin död.
Red Dog
7. Waglukhe (Followers eller Loafers, dagdrivare ), namnet tycks komma från att bandets medlemmar hade för vana att följa efter emigranttågen som färdades längs Plattefloden, för att tigga från vita. En annan orsak till bandnamnet var att medlemmarna spenderade mycken tid som dagdrivare vid Fort Laramie. Bandet bestod av både oglalas och brulés samt halvblod, familjer som hade gift bort sina döttrar till vita handelsmän vid Fort Laramie.
Tetonernas ledarskap
Eftersom skjortbärarna hade den verkställande makten inom sin stam, kan man säga att de fungerade som Wicasa Itacans röst utåt. Som tecken på sin befattning, tilldelades de en speciell målad hjortskinnskjorta när de tillsattes, därav deras titel. Skjortans övre del var målad i blått eller rött och den nedre i gult eller grönt. Längs ärmarna och över bröst och rygg löpte fastsydda skinnremsor, som var dekorerade med piggsvinstaggar, vars olika färger bildade geometriska mönster. Senare gjordes dessa dekorationer med hjälp av glaspärlor. Längs med skinnremsornas kanter hängde fransar bestående av hårlockar från människor. Hårlockarna symboliserade alla människor i stammen, som skjortbärarna hade lovat att beskydda. Antalet skjortbärare varierade från stam till stam. Oglalas hade fyra skjortbärare medan brulé utsåg två.
Pipägarna (Wacincuzas)
Förutom alla dessa hövdingar, fanns det ytterligare en grupp ledare som hade en viktig funktion. De kallades för Wacincuzas eller Pipe Owners. De var vanligen medlemmar i Nacas Ominiciasällskapet. De utsågs av Nacas men verkade under skjortbärarna. Även deras antal varierade från stam till stam. Oglalas utsåg fyra Wacincuzas, medan brulé utsåg två. Under utnämningsceremonin fick varje Wacincuzas en tobakspipa och en pippåse, som tecken på deras befattning.
En Wacincuza skulle alltid verka för stammens välfärd. Wacincuzas hade ansvar för att organisera flyttningen av lägret. De utsåg vilket krigarsällskap som skulle verka som ordningspoliser. Under lägerflyttningar, var det Wacincuzas som bestämde när man skulle ta paus och hur lång den skulle vara. De lokaliserade den nya lägerplatsen och anvisade bandet eller enskilda familjer till sina nya platser. När lägret var under flyttning, red de framför gruppen. De var ansvariga för lägrets säkerhet. Till sin hjälp tog de något av krigarsällskapens medlemmar. De red på flankerna och höll ordning på flyttkaravanen och spanade hela tiden efter fienden.
Om en spejare rapporterade till Nacas att en stor buffelhjord fanns i närheten av lägret i en angränsande dal, tog Nacas beslut om man skulle bryta lägret och flytta det närmare buffelhjorden. Det sägs att alla Nacasmedlemmar måste vara överens om ett beslut. Fanns det en opposition i minoritet mot ett förslag, försökte majoriteten övertyga den genom medling och argumentering eller komma fram till en kompromiss. Togs det ett beslut på att lägret skulle flyttas informerades alla lägerinvånare om det. Det krigarsällskap som hade fått i uppgift av Wacincuzas att hålla ordning på lägret såg nu till att lägerinvånarna monterade ner sina tipier och gjorde sig klara att flytta. De stannade på den nya lägerplatsen som Wacincuzas hade valt ut. Innan den stora buffeljakten tog vid, lade Wacincuzas upp taktiken och fastställde regler för hur jakten skulle genomföras. De bad det utsedda krigarsällskapets medlemmar att se till så att dessa regler följdes. En stor gemensam buffeljakt var så viktig för stammen att ingen enskild jägare tilläts äventyra den.
Överhövdingar
Före 1850-talet hade siouxerna fyra överhövdingar. De kallades för Wicasa Yatapikas (hövdingar över alla stammar). De utsågs av alla stammars Nacas under sommaren, då alla stammar slog läger tillsammans. De hade samma ansvar inför hela siouxstammen som alla Wicasas hade över sina respektive understammar.
Iron Shell
Den sista kända utnämningen av en Wicasa Yatapika ägde rum omkring 1850. Då hedrades Iron Shell med att bli utnämnd till överhövding, för sina goda egenskapers skull. Brulén Iron Shell var son till minneconjouhövdingen Shot-in-the-Heel, och ledare för No Motherbandet. Han hade varit en modig krigare och fångat många hästar i sin ungdom. Han hade även visat prov på sin generositet, genom att ge bort hästar och mat till behövande. Under en soldans någon gång på 1850-talet, blev han vald till hövding över alla stammar.
En annan Wicasa Yatapikas var Sitting Bull. År 1857 utsåg hunkpapasällskapet "The Midnight Strong Heart" Sitting Bull till sin ledare. Samma år valdes han till hövding över hunkpapastammen. Troligen år 1869, utsågs så Sitting Bull till en Wicasa Yatapikas, det vill säga hövding över alla siouxstammar. Efter 1868 splittrades siouxerna upp i två grupper. En grupp som hade valt att leva i det nyligen upprättade siouxreservatet och en vitfientlig grupp som levde utanför reservatets gränser. Siouxerna kunde nu inte längre komma tillsamman i ett enda stort läger. Sitting Bulls roll som överhövding får inte överdrivas. Han hade ett stort inflytande över de band som levde utanför reservatets gränser. Sitting Bulls betraktade alla vita nybyggare och amerikanska militärer som inkräktare på siouxernas land. Han strävade efter att köra ut dem med våld om de inte självmant lämnade landet. De band som inte sympatiserade med hans avoga inställning till de vita hade full frihet att inte följa honom. Han hade således ingen makt att tvinga dem att följa honom.