De olympiska spelen 1900-1980

Tanken att samla all världens idrottsmän till ett enda stort internationellt tävlande väcktes och realiserades av fransmannen Pierre de Coubertin. Denne fransman inspirerades av tävlingar i Grekland som hölls med jämna mellanrum och som därför kan beskrivas som föregångare till de olympiska spel vi känner till. Pierre de Coubertin trodde helhjärtat att internationella tävlingar skulle förhindra stridigheter mellan länder och skapa fred. Tanken var att idrottstävlingarna skulle hållas vart fjärde år. 

Det olympiska mottot, snabbare, högre, starkare myntades 1895 av fader Dideon, som var rektor vid Arcueil-högskolan i Paris, i ett tal där han prisade sina elevers prestationer.

Det berömda uttrycket ”Det betydelsefulla i de olympiska spelen är inte att vinna utan att vara med, det väsentliga är inte att segra utan att kämpa väl”, yttrades 14 juli 1908 av Pierre de Coubertin.

Inför de tjugoandra olympiska sommarspelen i Moskva 1980 presenterade Börje Dorch varje olympiskt sommarspel som ditills hade genomförts i en serie Dorch i Tuschteckningar. Teckningarna från 1896 och 1972 saknas av outgrundlig anledning. Dessutom genomfördes det inga spel 1916, 1940 samt 1944 på grund av världskrigen, så det blir totalt 18 teckningar som presenteras här, så håll till godo.

Sommar-OS i Aten 1896

När den olympiska kongressen hade sitt konstituerande sammanträde i Paris 1894 blev det fastställt att de första olympiska spelen i modern tid skulle hållas i Grekland, det land där antikens spel hållits. Under tiden den 6 april till den 15 april 1896 ägde sedan dessa tävlingar rum i Aten. De första moderna OS-tävlingarna var därmed ett faktum. 

I spelen deltog 229 idrottsmän från följande länder, Bulgarien, Chile, Danmark, England, Frankrike, Grekland, Schweiz, Sverige, Tyskland, Ungern, USA och Österrike. Bulgarien, Chile och Sverige blev poänglösa. Man tävlade i nio grenar, brottning, cykel, friidrott, fäktning, gymnastik, simning, skytte, tennis och tyngdlyftning. Tanken var att man även skulle tävla i rodd, men den tävlingen blev inställd på grund av höga vågor. 

Den historiska första segraren i moderna olympiska spel var jänkaren James Connolly som vann trestegstävlingen på 13,71 meter. Sverige deltog med en man. Det var Henrik Sjöberg från Stockholms amatörförening som tävlade i friidrott och gymnastik. Med Sjöbergs sjätteplats i längdhopp som främsta merit blev Sverige utan medalj i de allra första olympiska spelen. 

Sommar-OS i Paris 1900

De andra spelen förlades till Paris för att hedra fransmannen Pierre de Coubertin. Då man samma år hade världsutställning i den franska huvudstaden räknade man med att detta skulle öka intresset för tävlingarna. Men så blev det inte, spelen hamnade i skymundan genom konkurrensen från världsutställningen.

Spelens stora nyhet var att kvinnor för första gången deltog i spelen. Engelskan Charlotte Cooper blev den första kvinnan att ta hem ett olympiskt guld när hon segrade i damernas tennisturnering. Spelens stora stjärna var dock amerikanen Alvin Kraenzlein som vann fyra guld.

De svenska friidrottarna hade stora problem med värmen och att de anlände till tävlingarna endast två dagar före första start. Men i historiens andra olympiska spel tog Sverige dock hem sin allra första medalj genom Ernst Fasts tredjeplats i maratonloppet. Den 19-årige Ernst Fast hade en betryggande ledning på tio minuter när bra en halvmil återstod, då han visades fel väg av arrangörerna. När Fast förstod vad som hade hänt ville han bryta loppet. Men han blev övertalad att fortsätta och kom alltså trea. Två Fransmän tog hand om guldet respektive silvret. 

Ernst Fast fick aldrig sin bronsmedalj för när prisutdelningen ägde rum hade han redan lämnat arenan. Flera år senare kom en grupp fransmän till Stockholm för att lämna över bronsmedaljen till Fast. Men de lyckades inte få tag på honom och återvände med oförrättat ärende. Kostnaden för svenskarnas äventyr i Paris var 20 000 kronor. Den svenska staten bidrog med hälften av den summan och resten samlade man in.

Sommar-OS i S.t Louis 1904

Arrangemangen för de tredje olympiska sommarspelen gavs till USA som ett erkännande för deras entusiastiska deltagande i de två första spelen. Egentligen skulle spelen hållas i Chicago men eftersom den stora världsutställningen skulle genomföras i S:t Louis hamnade spelen slutligen där. Man upprepade således tabben att hålla spelen tillsammans med en världsutställning. Av just den anledningen kom spelen återigen i skymundan och är de sämst organiserade av samtliga sommarspel. 

För första gången i spelens historia delade man ut guld, silver och brons till de tre första i varje gren. En ovanlig gren var längdykning. William Dickey vann på 19.05 meter. Bara hälften av grenarna hade deltagare från andra länder än USA. Spelen i S:t Louis lockade 681 idrottsmän och 6 idrottskvinnor från 13 länder. Den månadslånga resan med båt över Atlanten avskräckte deltagare från Europa. Sverige deltog inte i dessa olympiska spel. Inte ens ordföranden Pierre de Coubertin dök upp. Så här långt i olympiadens historia visade det sig att hemmaplan spelade en viktig roll. USA kom således etta med sina 78 guldmedaljer och Tyskland kom tvåa med futtiga 4 guld och sammanlagt 13 medaljer.

Sommar-OS i Aten 1906

Pierre de Coubertin hade en tanke om att de olympiska spelen skulle spridas över världen. Grekland ville däremot att spelen alltid skulle arrangeras i Aten. Den internationella olympiska kommittén gick nu Grekland till mötes genom att man skulle arrangera ett OS i Aten mellan de ordinarie spelen. Samtidigt firade man att de moderna olympiska spelen fyllde tio år. Så spelen i Aten 1906 kom att bli ett extra OS och räknas av Internationelle olympiska kommittén inte in i den officiella statistiken. 

I spelen startade 890 idrottsmän och kvinnor från 20 nationer. Den svenska truppen omfattades av 69 idrottare och erövrade 2 guld, 5 silver och 7 brons. Det var i Aten som idrottsnationen Sverige fick sitt internationella genombrott.  När de svenska deltagarna i Aten kom hem till Sverige hyllades de på gamla idrottsparken inför 6 000 åskådare. Den svenske Kronprinsen blivande Gustav V höll tal till hjältarna. De olympiska spelen i Aten fick inga efterföljare vilket berodde på inrikespolitiska problem i Grekland inför spelen 1910 och 1914. Efter första världskriget gav så Grekland upp tanken på att man ständigt skulle vara värd för de olympiska spelen.

Sommar-OS i London 1908

Egentligen skulle de olympiska spelen 1908 ha ägt rum i Rom. Men vulkanen Vesuvius hade vaknat till liv och dess rök låg tjock över de olympiska arenorna. Så i stället förlade man OS till Storbritannien och London. Ett stadium som rymde 100 000 åskådare hade byggts inför tävlingarna. 

För allra första gången marscherade deltagarna nationsvis in på huvudarenan med alla länders flaggor vajande för vinden i bakgrunden. Av någon outgrundlig anledning fanns inte Sveriges flagga med, så de svenska idrottarna valde att avstå från att vandra in på The White City Stadium med de övriga länderna. 

Märta Adlerstråhle tog den första kvinnliga bronsmedaljen för Sverige genom att vinna tennisturneringen. Sverige gjorde bra ifrån sig och kom på en hedrande tredjeplats i medaljligan. Sverige tog 8 guld, 6 silver och 11 brons. Hemmanationen Storbritannien vann medaljligan med sina 56 guldmedaljer och USA kom tvåa med 23 erövrade guldmedaljer. 

I London 1908 var svensk press på plats för första gången. Tidigare hade tidningsredaktioner i Sverige fått information om spelen via brev från såväl tidningarnas medarbetare som från andra. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Göteborgsposten hade alla sina egna sportreportrar i London.

Sommar-OS i Stockholm 1912

Det var flera faktorer som gjorde att den Olympiska kommittén valde Sverige som värdland för de olympiska sommarspelen 1912. Trots motstånd från Socialdemokraterna och kyrkan hade den svenska idrottsrörelsen vuxit sig stark redan före OS i Stockholm 1912. Genombrottet för den organiserade idrotten i Sverige gjordes redan på 1880-talet. Mellan åren 1880 och 1912 hade hundratals stora och små idrottsföreningar bildats i Stockholm och övriga landet. Dessa idrottsföreningar stöttades av två organisationer på nationell nivå, Sveriges centralförening för idrottens främjande (1897) och Riksidrottsförbundet (1903). De tidigare spelen hade uppvisat flera svagheter. Något märkligt var den utdragna tiden, outvecklade regler och att tävlingarna var utspridda från huvudarenan. Medan OS-tävlingarna i London 1908 genomfördes under sex månader kunde Sverige presentera ett spel som var betydligt kortare (22 dagar). Tävlingarna var koncentrerade till den nybyggda Stadion och organisationen var imponerande. Det var bland annat dessa faktorer som den Olympiska kommittén skulle beakta när de hade i uppgift att välja värdland för sommarolympiaden 1912. 

Vid olympiska kommitténs kongress i London 1908 var Sverige och Tyskland på tal som tänkbara värdnationer för de kommande olympiska spelen 1912. Det var Sveriges centralförening för idrottens främjande (SCIF) med Viktor Balck i spetsen som genom ett intensivt ideellt arbete såg till att spelen hamnade i Stockholm och Sverige. Victor Balck ”Den svenska idrottens fader och SCIF lade på ett mycket övertygande sätt fram ett konkret förslag med en klar finansiering och en handlingskraftig idrottsorganisation som var beredd att ta emot uppdraget. 

Sommaren i Stockholm 1912 var regnig, vilket inte bådade gott inför de olympiska spelen. Men när invigningen av spelen ägde rum den 6 juli kom solen fram och värmde både deltagare och publik. Spelen kom att kallas för solskensolympiaden för det osedvanliga soliga och varma vädret. Publiken trivdes naturligtvis i värmeböljan. Men för de tävlande var det värre. 

Till de olympiska spelen i Stockholm anlände 2 490 män och 57 kvinnor från 28 nationer för att tävla i 102 grenar i 15 sporter. Spelen blev en succé jämfört med tidigare olympiska spel. Tävlingarna sågs av 327 000 åskådare och 445 ackrediterade journalister följde spelen. En nyhet i Stockholm var att man tävlade i så kallade kulturgrenar som litteratur, måleri, arkitektur, skulptur och musik. 

Maratonloppet 1912 var olympiadens mest uppmärksammade tävling. Starten skedde inne på Stadion framför den kungliga läktaren. Den dagen, den 14 juli, var Stadion fullsatt vilket betydde 22 000 personer. Inför loppet hade 98 löpare anmält sig, men bara 69 kom till start och av dem var det bara 35 som fullföljde tävlingen. Orsaken var naturligtvis den extrema värmen som i kombination av en kuperad bana gjorde att många inte orkade ta sig i mål. Den portugisiske maratonlöparen Francisco Lazaro drabbades av värmeslag under loppet och dog dagen därpå på Serafimersjukhuset.

Distansen 1912 var 40 200 meter och under loppet lär det ha varit upp mot 30 grader i skuggan. Maratonloppet vanns av sydafrikanen Kenneth McArthur, tvåa kom landsmannen Christopher Gitsham och på tredje plats amerikanen Gaston Strobino. Tolv svenskar ställde upp i maratonloppet och av dem bröt hälften. Bäste svensk blev Sigfrid Jacobsson som kom på en hedrande sjätte plats. På dagen ett hundra år senare, nämligen lördagen den 14 juli 2012, kommer ett jubileumsmaraton att genomföras i Stockholm. De drygt 10 000 löparna kommer då att följa den ursprungliga banan från 1912. 

Direkt efter spelen revs den norra läktaren på Stadion och den olympiska simstadion vid Djurgårdsbrunnsviken försvann. Snart hade spåren efter de olympiska spelen suddads ut. Tidigt väcktes dock tanken att resa ett Olympiamonument för att minnas de fantastiska spelen. Förslagen var många men till slut enades man om att resa en enkel minnessten vid vändpunkten på maratonbanan. Arkitekten Torben Grut fick i uppgift att rita ett förslag till en minnessten till ett värde av 200 till 250 kronor. En kolonn höggs ut i ett enda granitstycke från skåne till en längd av fyra manshöjder. Vid en enkel ceremoni den 9 november 1913 avtäcktes så maratonmonumentet 100 meter norr om Sollentuna Kyrka. På grund av vägbyggen på 1960-talet flyttades minnesmärket till en plats närmare kyrkan, och där står granitkolonnen än idag.

Att de olympiska spelen i Stockholms blev så omtyckta berodde delvis på att tävlingarna var så välorganiserade och att arrangörerna hade moderniserat reglerna, vilket tilltalade de aktiva. Man testade bland annat både elektronisk tidtagning och målfoto. Sverige med sina 482 idrottsmän och kvinnor vann medaljligan vilket gav Sverige 136 medaljpoäng enligt dåtidens poängräkning. Men med dagens medaljsystem, där antalet guldmedaljer räknas först, vann USA. 

Klocktornet vintern 1912

Öppningsceremonin på Stockholms stadion den 6 juli 1912

Stadion 2012

Jim Thorpe spelets gigant

Spelens mest uppmärksammade tävlande var utan tvekan den amerikanske friidrottaren James (Jim) Frances Thorpe. Jim var indian och tillhörde indianstammen sauk and fox. Denna stam var ursprungligen två skilda men nära besläktade stammar men som nu betraktas som en stam.

Jim Thorpe föddes 1888 i staden Prague i Indianterritoriet i dagens Oklahoma. Hans riktiga namn var Wha-Tho-Huk vilket betyder Den ljusa stigen. Hans pappa, Hiram Thorpe, hade en irländsk pappa och en mamma från sauk och fox-stammen. Mamman, Charlotte Vieux, hade en fransk pappa och en mamma från pottawatomi-stammen. Det lär finnas ett släktskap med den kände indiankrigaren Black Hawk.

Black Hawk och Jim Thorpe var två kända personer inom saukstammen. Black Hawk kämpade för rätten till sitt folks land på 1800-talet medan Jim Thorpe kämpade på idrottsarenorna ett sekel senare. Black Hawk var medlem i Thunder-klanen som var en klan som även Jim tillhörde. Som barn fick Jim höra berättelser om Black Hawk.

Jim hade en tvillingbror som hette Charlie och tillsammans gick de i indianreservatets skola. Jim var inte så intresserad av skolan med stöttades av sin bror genom de första skolåren. När Charlie vid nio års ålder dog i lunginflammation tappade Jim intresset för skolan och rymde från den vid flera tillfällen. Hans pappa skickade då honom till en internatskola. När hans mamma två år senare dog blev Jim deprimerad. Jim lämnade nu sitt föräldrahem för att arbeta på en hästfarm. 

Som sextonåring, 1904, började Jim studera i Carlisle Indian Industrial School i Carlisle i Pennsylvania. Denna skola grundades 1879 av kapten Richard Henry Pratt och var den första internatskolan för indianbarn som låg utanför indianreservaten. Det var på Carlisle som Jim fick upp ögonen för idrott. Han började nu spela amerikansk fotboll och träna friidrott. Han hade en enastående talang för idrott. Första gången han prövade på höjdhopp slog han skolrekordet på 1,52 meter. Han var inte ens ombytt utan hoppade i sina vardagskläder och lågskor. Hans favoritsport var dock amerikansk fotboll som var en sport han blev väldigt framgångsrik i. Men det var hans insatser inom friidrotten som gjorde honom till en världskänd idrottsman.

Våren 1912 började Jim träna inför de olympiska spelen i Stockholm. Det var hans allsidighet som idrottare som ledde till att han blev uttagen i det amerikanska OS-laget. Inför OS i Stockholm tränade Jim i längdhopp, häck, kula, stavhopp, spjut, diskus och slägga. I de olympiska friidrottstävlingarna i Stockholm 1912 tog så Jim Thorpe två guld i femkamp och tiokamp.

Vid hemkomsten efter OS firades han som en idrottshjälte med en parad på Broadway i New York. Ett år efter de olympiska spelen blev Thorpe fråntagen sina medaljer. Orsaken var att Jim några år innan spelen hade deltagit i en mindre baseballtävling och tagit emot pengar som ersättning. Eftersom det var ett brott mot IOK:s amatörbestämmelser blev Jim diskad och tvingades lämna tillbaka sina medaljer. 

Jim Thorpe gifte sig tre gånger och fick åtta barn. Jim slutade med sitt idrottande när han var 41 år. Då hade han varit professionell idrottsman i amerikanskfotboll, baseball och basket. Han spelade bland annat baseball för New York Giants och tjänade stora pengar. 

Livet utanför idrottsarenorna var svår för Jim. Han var nu tvungen att ta olika arbeten för att försörja familjen men han lyckades inte behålla dessa jobb någon längre tid. I början på 1950-talet hade Jim gjort slut på alla sina pengar. I början på 1953 drabbades han av sin tredje hjärtattack och dog den 28 mars samma vid en ålder av 64. Jim dog utfattig och starkt alkoholiserad.

Jim begravdes i staden Maunh Chunk i Pennsylvania som senare döptes om till Jim Thorpe. Jim Thorpes yngsta dotter Charlotte förde en lång kamp för att hennes far skulle få upprättelse postumt. Så, den 12 oktober 1983 överräckte IOK-presidenten Juan Antonio Samaranch två kopior av de två guldmedaljerna till den äldsta dottern Gail och till sonen Bill. Ett år senare avtäcktes en plakett på Olympiastadion i Stockholm till minne av Jim Thorpes enastående prestationer.

Saukstammen och Black Hawk

Black Hawk (Maka-tai-meshe-kiakisk, svarta höken) var en känd ledare och krigare inom saukstammen som på 1830-talet förgäves kämpade för bevarandet av sin och sitt folks kultur och land mot Förenta staterna. Han föddes 1767 i byn Saukenuk nära nuvarande Rock Island i dagens Illinois. Fadern hette Pyesa och var en av stammens religiösa ledare. Sauk var en halvnomadisk indianstam som levde i det nordöstra skogslandet vid de stora sjöarna i dagens USA. Saukerna var utspridda i minde grupper och levde i ett bylevande samhälle. De odlade majs och andra grönsaker men livnärde sig även på jakt. De var krigiska och försvarade sitt land mot andra indianstammar och senare mot européernas omättliga landhunger.   

När Black Hawk var femton år följde han med sin far på sin allra första krigsräd mot osage-stammen. Under den strid som utbröt dödade och skalperade Black Hawk sin första fiende. Senare utmärkte han sig så väl i olika strider att han blev vald till krigsledare. Som sådan erhöll han hög status inom stammen och hade rätt att leda andra krigare i raider mot fiendestammar.   

När sauk- och foxhövdingar år 1804 avtalade bort allt sitt land öster om Mississippifloden, inklusive Black Hawks by Saukenuk, till Förenta staterna blev Black Hawk och många andra medlemmar inom stammen rasande. De menade att de hövdingar som hade undertecknat dokumentet inte hade stammens fullmakt och dessutom hade de blivit bjudna på stora mängder ”eldvatten” och inte varit vid sina sinnens fulla bruk när de undertecknade dokumentet.   

När kriget mellan England och Förenta staterna bröt ut 1812 ställde sig Black Hawk och hans krigare av förklarliga skäl upp på britternas sida. Efter amerikanernas seger över britterna öppnades landet upp för vita nybyggare. Myndigheternas avsikt var att driva indianerna i Illinois och Iowa bortom Mississippifloden för att fördela marken bland det raskt ökande antalet vita nybyggare. År 1829 tvingades fredliga sauker att flytta till den västra sidan om Mississippifloden. Där byggde de upp en ny by vid Iowafloden. Black Hawk gjorde motstånd, men tvingades av milismän att dra sig tillbaka väster om Mississippifloden.   

Black Hawk försökte nu skapa ett indianförbund bestående av olika indianstammar som tillsammans skulle stå emot den vita invasionen. Under 1831 förekom det därför en del stridigheter mellan sauker och milisen i Illinois. I april 1832 ledde Black Hawk 1 500 personer, både krigare och civila, in i Illinois. De vita betraktade Black Hawks tilltag som en invasion av Illinois och mobiliserade genast truppstyrkor. Det krig som nu utbröt kallas för the Black Hawk’s War. Under de följande månaderna ägde det rum flera militära sammandrabbningar. I början var saukerna framgångrika men efter hand fick de allt svårare att göra sig gällande mot den övermäktiga fienden. Den avgörande striden stod vid Bad Axefloden i Wisconsin den 2–3 augusti 1832. Black Hawks läger stormades och minst 150 indianer stupade eller drunknade och många togs till fånga. Lite senare överlämnade sig Black Hawk med sina söner till myndigheterna. Han hölls en kort tid inspärrad i ett fängelse i Virginia men frigavs 1933. Då hade hans folk tvångsförflyttats till ett reservat i Indianterritoriet i dagens Oklahoma. Där lever fortfarande ättlingarna till de sauker som ursprungligen levde omkring de stora sjöarna. Black Hawk dog den 3 oktober 1938 vid Des Moinesfloden i Iowa. Jim Thorpe tävlade i femkamp och tiokamp. Han överglänste alla idrottare under spelen i Stockholm och vann överlägset guld i såväl fem- som tiokampen. Efter spelen diskvalificerades Thorpe sedan Internationella Olympiska kommittén fått veta att han spelat några matcher professionell baseball året tidigare.

Torben Grut arkitekten bakom Stockholms stadion

I slutet på 1800-talet gjorde den moderna idrotten sitt genombrott I Stockholm. Mellan 1880 till 1912 bildades över ett hundra idrottsföreningar i huvudstaden. I takt med att antalet idrottsföreningar ökade växte behovet av en övergripande organisation för idrotten i Stockholm. Centralföreningen för idrottens främjande (CF) bildades 1897, CF:s satsade på propaganda och kämpade för att fler idrottsanläggningar skulle byggas. 

Redan 1894 hade Victor Balck förklarat för den olympiska kongressen i Paris att Sverige ville stå som värd för de olympiska spelen 1912. Det dröjde nu till 1908 innan Sverige sökte spelen. Vid olympiska kommitténs kongress i London 1908 var Sverige och Tyskland på tal som tänkbara värdnationer för de kommande olympiska spelen 1912. Den svenska ansökan var väl underbyggd och föll IOK i smaken och den 28 maj 1909 utsågs Sverige till att arrangera spelen 1912. 

Detta positiva beslut gav Victor Balck anledning till att undersöka förutsättningarna för att förlägga spelen till Stockholm. Han kom fram till att Östermalms idrottsplats, vilken Centralföreningen för idrottens främjande ägde, skulle passa bäst för spelen. Samtidigt bestämde sig CF för att låta Stockholms mest ansedda arkitekt Torben Grut att rita Stockholms stadion. 

Victor Balck ”Den svenska idrottens fader” såg till att Stockholm fick stå som värd för de olympiska spelen 1912.

Initialt hade Grut många vilda idéer. En tanke var att han ville bygga stadion i trä och måla den vit. Men till slut fastnade man för en permanent anläggning. Vid den här tiden i Sverige var Jugend som stilart rådande inom arkitekturen. Många unga arkitekter betraktade denna stil som ytlig och sökte sig därför tillbaka till en äkthet och ärlighet i det som vi kallar för Nationalromantik. De ville att hantverket skulle stå i centrum och att äkta material som sten, tegel och trä användes.

Stockholms stadium byggdes mellan åren 1910–1912. Grut bestämde sig för att använda fasad tegel som material. Tegel var länge misskänt bland Grut och hans samtida kollegor. Grut valde det bruna Helsingborgsteglet till Stockholms stadion. Med bakgrund till projektets pressade ekonomi var det ett märkligt val eftersom det betydligt dyrare än vad de lokala bruken kunde erbjuda. Traditionellt användes en lättare röd tegelsort kring Mälardalen. Men valet av ett till färgen mörkare tegel var att Grut eftersträvade en sträng och dov klang, en kärvhet som skulle kontrastera mot arenans festglädje och livfullhet.

Fasadparti, observera de tomma stensocklarna, där Grut ville ha statyetter.

En av tolv trapphallar som leder publiken in på arenan.

Murbruket som Grut använde var rent kalkbruk. Fogarna fylldes jäms med tegelstenarna och ströks av med sleven i teglets plan. Efter ungefär en halvtimme när teglet hade hårdnat avströks fogarna återigen med en pinne för att få fram en riven yta. När sedan bruket hade brunnit klart tvättade man murverket med utspädd saltsyra så att ett tunt kalskikt spreds över den mörka stenen. Avsikten var att de annars så mörka stenarna skulle få en silverton och ett skimmer.

När man besöker Stockholms Stadion bör man stanna till för ett ögoblick och betrakta de teglade väggarna för att då upptäcka diskreta och fantasifulla mönster. Till höger Gruts valrosshuvud som här fungerar som slanghållare.

Arkitekten Grut planerade även ett omfattande skulpturprogram till Stockholms stadion med över 30 skulpturer. Men denna konstnärliga utsmyckning blev aldrig av, ekonomin satte stopp för det. Endast en del detaljer blev verklighet. Två figurer uppe på klocktornet, Ask och Embla, och fontänerna med valrosshuvuden vid tornens fot, som Grut ritade själv. Även den stora urtavlan i konstsmide och järnstaketet runt stadion. Allt övrigt har tillkommit senare och från grundidén saknas fortfarande den skulpturala utsmyckningen av fasader och arkader.

Torben Gruts egendesignade järnstaket som löper runt arenan.

I förgrunden Carl Eldhs skulptur ”Löpare vid målet” med Maratonporten i blicken.

Stockholms stadion är en av huvudstadens vackraste byggnad. Den är känd över hela världen för sina många världsrekord men också för sin stimulerande tävlingsmiljö. Stockholms stadium har även arrangerat VM i ishockey 1949, olympiska ryttarspelen 1956, EM i friidrott 1958 samt VM i ridsport 1990. Publikrekordet på stadion är från sommaren 1995 då Rolling Stones spelade inför 35 200 personer.

Första världskriget 1914-1918

Sommaren 1914 bröt det första världskriget ut. Det var ett krig som utspelade sig huvudsakligen i Europa mellan världens stormakter som hade samlats i två motsatta allianser. På den ena sidan stod centralmakterna som utgjordes av Tyskland, Österrike-Ungern, Bulgarien och det Osmanska riket. På den andra sidan stod ententemakterna som bland annat utgjordes av Storbritannien, Frankrike, Ryssland, USA och Serbien. Mer än 70 miljoner soldater från hela världen deltog i första världskriget. Runt 9 miljoner soldater stupade, men sammanlagt dog omkring 20 miljoner människor i detta vansinne.

Efter drygt fyra års krig segrade ententen och kriget slutade den 11 november 1918. Då hade stormakter som Tyskland, Ryssland, Österrike-Ungern och det Osmanska imperiet blivit militärt besegrade. De två sistnämnda upphörde nu att existera och den centraleuropeiska kartan fick ritas om. De segrande makterna lade all skuld för kriget på Tyskland och den tyska regeringen tvingades därför underteckna hårda fredsvillkor i den så kallade Versaillesfreden den 28 juni 1919. 

Sommar-OS i Antwerpen 1920

De olympiska spelen 1916 arrangerades aldrig. Den ungdomsgeneration vars representanter samlades i Stockholm 1912 förblödde fyra år därefter i första världskrigets skyttegravar. En svårt sargad olympisk tanke och rörelse återuppstod först i Antwerpen 1920. 

Egentligen skulle frankrike arrangera spelen men fransmännen avstod för att hedra det belgiska folket. Belgien var fortfarande härjat efter kriget och därför genomfördes tävlingarna under mycket enkla förhållanden. I vissa tävlingar var funktionärerna pinsamt okunniga och därför är protokollen i oordning och det är svårt att lita placeringar och resultat.

Centralmakterna från första världskriget Tyskland, Österrike, Ungern, Bulgarien och Turkiet som hade kämpat mot Belgien i kriget blev inte inbjudna till spelen. För första gången i de olympiska spelens historia hissade man den olympiska fanan i skyn och införde den olympiska elden. Det är en ritual som än i dag föregår varje olympiskt spel. Den första veckan i Antwerpen inleddes med vintergrenar. Ishockey och konståkning gjorde nu entré för första gången. Guldet i ishockey gick till Winnipeg Falcons som representerade Kanada. Sverige kom på fjärde plats.

Trots ett krigshärjat Europa deltog 2 669 idrottare från 29 nationer i de olympiska sommarspelen i Antwerpen. Fotbollen, som var en av 154 grenar på det olympiska programmet, tilldrog sig för ovanlighetens skull större intresse än friidrotten. Fjorton lag ställde upp i turneringen och värdlandet Belgien vann finalen över Tjeckoslovakien med 2–1 inför 22 000 åskådare. Som vanligt vann USA medaljligan. Sverige deltog med 246 man och kom på andra plats med sina 19 guld, 20 silver och 25 bronsmedaljer.

Sommar-OS i Paris 1924

Trots att Frankrike och Paris en gång har haft spelen och trots att 1920 års spel gick så nära som Antwerpen fick Pierre de Coubertins hemland förtroendet återigen att arrangera det åttonde olympiska spelen. Vid tävlingarna i Paris introducerades den olympiska devisen Citius, Altius, Fortius, Snabbare, Högre, Starkare.

I detta olympiska spel deltog 3 092 idrottsmän från 44 länder. Publiktillströmningen var god med en för hela spelen en publiksiffra på 620 000 åskådare. Tävlingarna i Paris var på en betydligt högre nivå än i Antwerpen. Kriget var ju sex år tillbaka i tiden så de tävlande var mycket bättre tränade och förberedd den här gången. Tyskland fick inte vara med för att de hade varit motståndare till Frankrike i det kriget. 

USA dominerade som vanligt i friidrotten. Den finska medel- och långdistanslöparen Paavo Nurmi vann dock tre individuella guldmedaljer och två guld i lag, totalt fem alltså. Finland gjorde på det hela en utomordentlig insats och erövrade inte mindre än 11 guldmedaljer och kom på andra plats efter USA. Norge kom på sjunde plats och Sveriges fyra guld, tretton silver och tolv brons renderade en åttonde plats i medaljligan.

Sommar-OS i Amsterdam 1928

Amsterdam i Holland blev platsen för det nionde olympiska spelen. Tävlingarna ägde rum den 28 juli till den 12 augusti. Nu fick Tyskland vara med igen och 3 015 idrottsmän från 46 nationer mötte upp. Vid sidan om det ordinarie programmet förekom tävlingar i basketboll och lacrosse. 

Tävlingarna var väl organiserade och radiosändningar förekom för första gången. Svensk radiopratare var Sven Jerring. Vid öppningsceremonin gick för första gången Greklands trupp först och värdlandets sist och så har det varit sedan dess.

Friidrotten rönte som vanligt störst intresse och spelens mest uppmärksammade friidrottare blev kanadensaren och sprintern Percy Williams som vann både 100 meter och 200 meter. 

Sverige ställde upp med 107 tävlande och bärgade hem sju guld, sex silver och tolv brons. När det gällde fördelningen av medaljer kom USA som vanligt på första plats. Sverige och Finland kammade hem 25 medaljer var men eftersom vårt grannland fick ett guld mera än Sverige hamnade de på tredje plats och Sverige på fjärde.

Sommar-OS i Los Angeles 1932

Efter 28 år fick USA återigen de olympiska spelen i filmstaden Los Angeles i Kalifornien. Den stora depressionen som började med Wall Street-kraschen i New York i USA 1929 och som sedan spreds till Europa och övriga världen påverkade spelen i Los Angeles. Antalet aktiva deltagare var hälften så många som fyra år tidigare i Amsterdam. Trots det sattes det 18 världsrekord.

En nyhet i Los Angeles var att tävlingarna pågick i 16 dagar till skillnad från tidigare olympiska spel som varade i minst 78 dagar. Medaljörerna fick nu för första gången ta emot sina medaljer stående på en prispall och segrarens nationsflagga hissades. 

Amerikanernas trupp var störst med över 300 deltagare. De blev bästa nation med 41 guld-, 32 silver- och 30 bronsmedaljer. Sverige skickade endast 31 deltagare men erövrade fantastiska 9 guld, 5 silver och 9 brons och hamnade då på fjärde plats i medaljligan.

Under simtävlingarna i Los Angeles vann japanen Kusuo Kitamura 1400 meter frisim. Genom denna bedrift är han den yngste manlige deltagare genom tiderna som har vunnit guld i en individuell gren med sina 14 år och 309 dagar. 

Sommar-OS i Berlin 1936

De olympiska spelen i Berlin blev paradernas spel. Hitlerregimen lät inget tillfälle gå ur händerna när det gällde att visa sina uniformerade medlemmar. Till slut var Olympiska kommitténs ordförande, greve Baillet-Latour, tvungen att sätta stop för alla demonstrationer och uppvisningar. 

Arrangörerna använde sig av den allra senaste massmediala tekniken och nådde ut i tidigare aldrig skådad omfattning. Det var första gången som spelen kunde ses på tv och sändningarna var i absolut världsklass. Spelen filmades av Leni Riefenstahl för den klassiska filmen Den stora olympiaden. Invigningstalare var bland annat Hitler och svensken Sven Hedin.

Ett nytt deltagarrekord slogs med 3 962 deltagare från 49 nationer. Man tävlade i 128 grenar i 19 sporter. Sveriges 150 aktiva deltagare erövrade 6 guld-, 5 silver- och 9 bronsmedaljer. Fotbollsturneringen blev ett svenskt fiasko och har gått till svensk idrottshistoria genom Sven Jerrings radioreferat av fotbollsmatchen mellan Sverige och Japan. Sverige förlorade sensationellt med 3–2. Sverige hamnade dock på sjunde plats i medaljligan. 

Spelens gigant var den amerikanske sprintern Jesse Owens som erövrade fyra guldmedaljer. Den mest framgångsrika nationen var Tyskland med sina 89 medaljer. Två kom USA och trea Ungern.

Nazismen och OS i Berlin
Mot slutet av 1800-talet uppstod en ny form av judehat eller antisemitism som det heter. Under oroliga tider anklagade antisemiter judarna för att ha för stort inflytande i samhället. De trodde även att judarna hade en hemlig plan för att ta över hela världen. Tyskland hade blivit utvald som arrangör för de olympiska spelen innan det nazistiska maktövertagandet hade ägt rum. Spelen kom därför att kännetecknas av nazisternas propaganda.

Under 1830-talet införde nazisterna över 400 lagar som berövade de judiska medborgarna deras civila och ekonomiska rättigheter. Den 15 september 1935 antogs en antisemitisk lagstiftning i Nazityskland i samband med partidagarna i Nürnberg. Enligt Hitler låg judarna bakom den växande spänningen bland folken i Tyskland. För att förhindra beslutsamma försvarshandlingar från den tyska befolkningen mot judar var lagstiftning det enda alternativet för lösningen av problemet trots att judarna bara utgjorde en procent av den tyska befolkningen.  

Nürnberglagarna var tre till antalet. Den första lagen, lagen om riksflaggan, kungjorde att svart, rött och vitt i fortsättningen skulle vara nationalfärger och att hakkorsflaggan var nationsflagga. Den andra lagen, medborgarskapslagen, innebar att alla judar förlorade sitt tyska medborgarskap. Den tredje lagen, lagen till försvar av tyskt blod och ära, förbjöd äktenskap mellan judar och tyska medborgare. 

Man skall därför vara medveten om att när Tyskland stod som värd för de tionde olympiska spelen 1936 var det rådande politiska klimatet i landet mycket svårt för judar och andra grupper av människor som inte passade in i Hitlers Tyskland. Hermann Göring, chef över Luftwaffe och Hitlers närmaste man, uttryckte det glasklart: ”Jag skulle inte vilja vara jude i Tyskland”  

Källa: Saul Friedländer. Tredje riket och judarna. Del 1 Förföljelsens år 1933–39

Andra världskriget 1939-1945
Större delen av världens nationer var involverade i det andra världskriget som rasade mellan åren 1939 och 1945. Länderna var organiserade i två militära allianser, de allierade (bland annat Sovjetunionen, USA, Storbritannien och Frankrike) och axelmakterna (huvudsakligen Tyskland, Italien och Japan). 

I Europa inleddes kriget genom Tysklands invasion av Polen den 1 september 1939. Tre dagar senare svarade Storbritannien och Frankrike med krigsförklaringar mot Tyskland. Fram till hösten 1941 tycktes den tyska krigsmakten på alla krigsfronter vara oövervinnerlig. Men när Hitler bestämde sig för att angripa Sovjetunionen var det början på slutet för honom och Tyskland. I december 1941 kulminerade kriget. Angreppet på Moskva misslyckades och USA gick in i kriget. Där vände krigslyckan för Tyskland och kriget slutade med att de allierade segrade.

Tyskland kapitulerade den 8 maj 1945. Japan kapitulerade den 2 september 1945 efter atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki och därmed var andra världskriget slut.

Svenskt fredsfirande på Kungsgatan i Stockholm i maj 1945. Foto: Stockholms stadsmuseum

Sommar-OS i London 1948

Första olympiska spelen efter andra världskriget ägde rum i London. Av de stora idrottsnationerna saknades krigsförlorarna Tyskland och Japan samt Sovjetunionen som inte ville vara med. Men många nya nationer gjorde nu sin olympiska debut. 

Spelen i London ägde rum mellan den 29 juli och den 14 augusti och sågs av 1,2 miljoner åskådare. Hela 4 099 deltagare från 59 nationer deltog i tävlingarna. Invigningen ägde rum på Empire Wembley Stadion inför 78 000 personer. 

Den europeiska idrotten hade naturligtvis i princip stått stilla under krigsåren. År 1939 slog den tyske friidrottaren Rudolf Harbig världsrekord på 400 meter och 800 meter. Två år senare slog han även världsrekord på 1000 meter. Men Rudolf kunde inte visa vad han gick för i London för han stupade den 5 mars på östfronten nära Kirovgrad i Ukraina. 

Sveriges trupp i London utgjordes av 181 män och kvinnor. Sverige gjorde sitt bästa OS bortsett från hemma-OS 1912. Sverige kom tvåa i nationstävlingen efter USA och tog 17 guld, 11 silver och 17 brons. Man skall då ha i minnet att svenska idrottare inte hade drabbats lika hårt som många konkurrentländer som ännu inte hade återhämtat sig från andra världskrigets fasor.

En ny svensk världsstjärna presenterade sig i London. Hans namn var Gert Fredrikson och debuterade på OS med att ta två kanotguld. Sverige tog även guld i fotbollsturneringen med Putte Kock som ledare. 

Sommar-OS i Helsingfors 1952

Till sommarspelen i Finland kom 4 925 aktiva herrar och damer från 69 nationer för att tävla i 18 sporter och 149 grenar. Den legendariske finske löparen Paavo Nurmi, som hade erövrat 9 OS-guld och 3 OS-silver, fick äran att tända den olympiska elden. 

För första gången deltog det kommunistiska Sovjetunionen i ett olympiskt spel. De tog nu upp kampen med USA om vilken stormakt som hade de bästa idrottsmännen. Poängligan vanns till slut av USA med knapp marginal. Sverige fortsatte att göra bra ifrån sig och kom på fjärde plats i nationstävlingen, slagen av bara USA, Sovjet och Ungern. Sverige tog 12 guld, 13 silver och 10 brons. Värdlandet Finland erövrade 22 medaljer varav 6 var guld.

Helsingforsspelens kung blev Emil Zatopek från Tjeckoslovakien som tog tre guld i långdistanslöpning. För svenskt vidkommande var boxaren Ingemar ”Ingo” Johansson den mest omtalade. Ingemar blev diskad i tungviktsfinalen mot amerikanen Ed Sanders för passivitet och fick ingen medalj. Ingemars taktik, som gick ut på att hålla sig undan och inte gå på en råsopp, var långt före sin tid. Men då var det få som förstod Ingemar. När han lämnade arenan bussvisslade publiken och den svenska presskåren gick hårt åt honom. 

Tolv år senare blev Cassius Clay världsmästare i tungviktsboxning i en fight mot Sonny Liston. Med sitt fina fotarbete och jabbar undvek Clay listigt Listons fruktade huvud och kroppsslag på samma sett som Ingemar hade gjort mot den väldige Ed Sanders. Medan Ingemar hånades och kallades feg för sin boxning i Helsingfors prisades Clay för sin taktik. Trettio år senare, 1982, fick Ingemar sin silvermedalj som han ändå var värd. Då hade IOK insett att de inte hade rätt att ta ifrån en idrottare dennes medalj. 

Sommar-OS i Melbourne 1956

De sextonde olympiska sommarspelen anordnades till stor del i Melbourne i Australien men även i Sverige där grenar i ridning avgjordes. Anledningen till att Stockholm fick rycka in var Australiens mycket stränga karantänsbestämmelser för hästar som i praktiken omöjliggjorde ridsporttävlingar i Melbourne. De olympiska spelen 1956 i Melbourne och Stockholm är de enda OS som avgjorts i två länder och på två kontinenter.

I Ryttarspelen i Stockholm deltog 158 aktiva från 29 nationer. Sverige deltog med nio herrar. Invigningen på Stadion var pampig. Prins Bertil invigningstalade och Gustav VI Adolf förklarade spelen för invigda. 

Stockholms Stadion var huvudarena för Ryttarspelen men även Järvafältet och Lill-Jansskogen användes som tävlingsplatser. Sverige erövrade tre guld i Ryttarspelen.

I Melbourne deltog drygt 3 000 aktiva från 67 nationer. Holland, Schweiz och Spanien bojkottade spelen för att Sovjetunionen hade invaderat Ungern. För första gången hamnade Sovjetunionen på första plats i medaljligan före USA. För att visa på sitt förträffliga kommunistsamhälle hade Sovjetunionen satsat hårt på idrott. Nu bar det äntligen frukt vilket var viktigt för Sovjet i det kalla kriget. Ungraren Lazlo Papp vann sin tredje guldmedalj.

Sverige erövrade åtta guld, fem silver och sex brons, och då är de tre ryttargulden inräknade, och hamnade på 8:e plats i medaljligan. Gert Fredriksson tog två av gulden och ryttaren Henri S:t Cyr tog även han två guld. Sveriges olympiska kommitté var emellertid inte nöjd med Sveriges prestationer. Sveriges insats i Melbourne var sista eller senaste gången som Sverige kom bland de tio bästa nationerna på ett sommar-OS.

Sommar-OS i Rom 1960

Totalt deltog 5 348 aktiva från 84 länder i spelen 1960. Västtyskland och Östtyskland deltog i ett gemensamt lag som kallades för Tysklands förenade lag. Kina lämnade den olympiska familjen i protest mot att IOK fortsatte att erkänna Taiwan. Sovjetunionen vann på totalt 103 medaljer före USA som skrapade ihop 71 medaljer. På tredje plats kom Italien. 

Spelens charmigaste deltagare kom från USA. Hon hette Wilma Rudolph och vann tre friidrottsguld i sprintgrenarna. Afrikas första guld kom genom Etiopiern Abebe Bikila som sprang hem maratonloppet barfota. I rom presenterade sig en kommande världsstjärna nämligen den amerikanske boxaren Cassius Clay. Clay finalslog polacken Petrovskovski. I tidningen SE skrev man att Clay hade sikte på proffsboxning, men att frågan var om han räckte till. Vidare skrev SE att tekniskt var det inga problem men det var knockoutslaget som saknades. 

OS i Rom var första gången som tävlingarna för svensk del slog igenom som TV-underhållning. De som hade en TV kunde nu följa tävlingarna från vardagsrummet och skaffa sig sina egna favoriter. Idrottsvärlden började nu även bli global vilket förde med sig att svenska idrottsmän/kvinnor fick det svårare att hävda sig i den allt hårdare konkurrensen. 

Med sina totalt sex medaljer gjorde Sverige en insats som var sämre än väntat och kom på 13:e plats i poängligan. De svenska glädjeämnena var således få i Rom. Sverige tog guld i kanot K2 1000 meter genom Sven-Olof Sjödelius och fenomenet Gert Fredriksson. Gert tog även ett brons i kanot KI 1000 meter. I Rom avslutade den fyrtioettårige Gert Fredriksson sin makalösa olympiska kanotkarriär. Fredriksson tävlade i olympiska spel från 1948 till 1960 och tog sammanlagt sex guld, ett silver och ett brons. Han är den ende svensk som tagit guldmedaljer i fyra olympiska spel och är fortfarande Sveriges främste olympier genom alla tider.

Sommar-OS i Tokyo 1964

För första gången i de olympiska sommarspelens historia genomfördes tävlingarna i Asien. I ömröstningen vann Tokyo på 34 röster mot Detroit som kom tvåa med endast 10 röster. Antalet deltagare var rekordstort, drygt 5 000 aktiva från 93 länder. Sydafrika var inte inbjuden på grund av sin apartheidpolitik. 

Spelen i Tokyo genomfördes med väl godkänt. Den välkända japanska organisationsförmågan fick här visa vad den gick för och spelen genomfördes utan några missöden. 

Två nya sporter introducerades i Tokyo, Judo och Volleyball. Den sovjetiska gymnasten Larissa Latynina var spelens drottning. I Tokyo tog hon sex OS-medaljer och med tidigare tolv medaljer var ett svårslaget rekord att slå. Ungern, som hade vunnit lagtävlingen i sabelfäktning sju gånger i rad mellan 1928–1960, förlorade nu i sin semifinal mot Italien. 

William Mervin Mills blev den andra indianen i Förenta staternas idrottshistoria att erövra en guldmedalj på 10 000 meter i Tokyo. Mills föddes 1938 och växte upp i indianreservatet Pine Ridge som ligger i dagens Syd Dakota. Han blev föräldralös vid tolv års ålder och uppfostrades av sin mormor. Mills ägnade sig åt boxning och löpning när han studerade vid Haskell Institut i Kansas. Ett idrottsstipendium gav honom inträde till Universitetet i Kansas. Förutom universitetsstudierna koncentrerade sig Mills nu enbart på löpning. Han ingick i det universitetslag som vann de nationella utomhustävlingarna i friidrott 1959 och 1960. 

Som nybliven gymnastiklärare tog Mills värvning i den amerikanska flottan. Mills blev uttagen i till det amerikanska friidrottslaget för att tävla i 10 000 meter och maraton under sommarspelen i Japan 1964. Hans värsta konkurrent i Tokyo var australiensaren Ron Clark som hade världsrekordet på 10 000 meter. Trots att Mills var ganska okänd vann han således finalen. År 1984 valdes Mills in i U.S. Olympic Hall of Fame.

En annan OS-deltagare som kom från en minoritetsgrupp i USA var den svarte boxaren Joe ”Smoking Joe” Frazier. USA:s representant i tungvikt var egentligen Buster Mathis. Med då han blev skadad fick Joe rycka in. Frazier började med att knocka George Oywello från Uganda i första ronden och fortsatte med att knocka Athol McQueen från Australien efter 40 sekunder. I semifinalen vann Joe över Vadim Yemelyanov från Sovjetunionen på teknisk knock-out en bit in i den andra ronden. Under matchen bröt Joe tummen på vänster hand. I finalen mötte Joe tysken Hans Huber. Joe bombarderade tysken med sin högernäve och vann på poäng och därmed guldmedaljen.

USA vann medaljligan med Sovjetunionen på andra plats och värdnationen på tredje. Sveriges insatser var mediokra. I den svenska truppen ingick 18 damer och 76 herrar. Den svenska medaljskörden blev två guld, två silver och fyra brons. I nationsstriden hamnade Sverige på 14:e plats vilket är den sämsta plats sedan spelen i Paris 1900. Därmed kan man konstatera att Sveriges stormakt som idrottsnation nu definitivt var över.

Sommar-OS i Mexico City 1968

De olympiska sommarspelen i Mexico var omdiskuterade på grund av det ägde rum på 2 300 meters höjd över havet och att luften där innehåller 30 % mindre syre än vid havsytan. Detta präglade spelen både på gott och ont. De som tävlade i uthållighetsgrenar hade det extra tufft. Men trots den tunna luften slogs det flera nya världsrekord i friidrott. Den mest fantastiska idrottsprestationen stod amerikanen Bob Beamon för som slog världsrekord i längdhopp på 8,90 meter. Det rekordet stod sig i 22 år. Man kan inte undgå att även nämna den amerikanske höjdhopparen Dick Fosbury som hoppade med ryggen mot ribban och vann på 2,24. Något liknande hade idrottspubliken aldrig sett. 

I Mexico City deltog aktivt 5 530 män och 780 damer från 112 nationer. Den svenska truppen var allt för stor tyckte kritikerna som menade att Sveriges Olympiska kommitté hade skickat i väg för många ”turister”. Sverige tog två guld ett silver och ett brons. Ett guld togs av bröderna Jörgen, Ulf och Peter Sundelin i segling och det andra erövrades av Björn Ferm i modern femkamp. Silvret och bronset cyklade bröderna Fåglum hem och bronset Gösta Pettersson. För denna i ärlighetens namn svaga insats hamnade Sverige på 18:e plats i poängligan.

Östtyskland eller Tyska demokratiska republiken (Deutsche Demokratische Republik, förkortad DDR) var en stat som existerade från 1949 till 1990 i den tidigare sovjetiska ockupationszonen av Tyskland. Till en början tömdes Östtyskland på tillgångar som industrier och järnvägar som inte hade förstörts under kriget konfiskerades och transporterades till Sovjetunionen. År 1954 gavs Östtyskland självständighet av Sovjetunionen och fick då ta egna politiska beslut. Trots detta förblev Östtyskland trogen Moskva. 

Östtyskland var ett tragisk marxistiskt experiment som varade i 41 år och som fick förödande konsekvenser för dess invånare. Denna förskräckliga stat kunde enbart existera genom hot, våld och extrem övervakning av sitt folk. För att hindra folk från att fly från eländet till Västtyskland började man bygga Berlinmuren i augusti 1961. 

Det var 1968 som Östtyskland som eget land deltog för första gånge i de olympiska sommarspelen. Tidigare hade Öst- och Västtyskland deltagit i de olympiska spelen under namnet Tysklands förenade lag som innebar att idrottare från två nationer kunde delta under en flagga och nationalsång. Detta ägde rum mellan åren 1956 och 1964. 

Den östtyska regimen satsade stora resurser på sport. Det ledde till att de var så framgångsrika i de olympiska spelen att de kunde mäta sig i antalet medaljer med supermakter som USA och Sovjetunionen. 

Östtyskland ville visa upp det socialistiska systemets överlägsenhet gentemot väst genom sina fantastiska idrottsmän/kvinnor. Elitidrottarna sågs som diplomater i träningskläder av statsledningen. En av dessa diplomater var konståkerskan Katarina Witt som under 1980-talet tillhörde den absoluta världseliten. 

För att Östtyskland skulle nå sina mål inom idrotten var man tvungen att fuska. Från högsta ort fick Idrottsläkare och tränare klartecken till att förse sina adepter med förbjudna dopingmedel. Man satsade främst på simning och friidrott. Allt genomfördes med en skrämmande effektivitet och systematiskt. Allt övervakades och skyddades av STASI den Östtyska säkerhetspolisen. 

Även om vi som satt och tittade på TV hur DDR:s idrottsmän/kvinnor verkade vara oslagbara anade vi att något inte stod rätt till. Men det var först efter Berlinmurens fall som vi fick reda på Östtysklands omfattande dopingprogram och att många av idrottarna hade drabbats av bieffekter eller dött i förtid.

I medaljligan för sommar-OS ligger Östtyskland på 4:e plats med 173 guld, 129 silver och 127 brons. Sverige som har varit med i alla OS utom ett hamnar först på 9:e plats. Det skall jämföras med Östtysklans deltagande i enbart fem (Östblocket med Sovjet i spetsen bojkottade spelen i Los Angels 1984) olympiska sommarspel. Östtyskland deltagande i de olympiska spelen mellan åren 1964 och 1988 är en stor idrottslig skandal.

Sommar-OS i München 1972 (teckning saknas)

 (teckning saknas) Sommar-OS i Tyskland 1972 var de tjugonde i ordningen i modern tid. För andra gången i de olympiska sommarspelens historia stod i Tyskland som värd. Spelen i München var dittills de största och sågs av drygt 3 miljoner åskådare. Aldrig tidigare hade så många nationer deltagit i ett sommar-OS. Albanien, Saudiarabien, Nordkorea och flera länder från Afrika deltog i OS för första gången. I München-spelen började man ana problemet med doping och genomförde för första gången dopingtester. Sju prover visade sig vara positiva.

Sovjetunionen van medaljligan före USA och Östtyskland på tredje plats. Spelens gigant var den amerikanske simmare Mark Spitz som tog sju guldmedaljer. 

Sverige skickade en trupp på 131 aktiva som erövrade fyra guld, sex silver och sex brons. Sveriges guld erövrades av Gunnar Larsson, Ulrika Knape och Ragnar Skanåker. Sverige skärpte till sig i spelen i München jämfört med Mexiko fyra år tidigare och tog sexton medaljer och hamnade på 13 plats.

Den femte september inträffade en händelse som hittills är idrottshistoriens allra dystraste dag. Sju araber från den islamistiska organisationen Svarta september tog sig in på OS-anläggningen och gick direkt till den Israeliska förläggningen. Där dödade de två israeler och tog nio israeler som gisslan. Terroristernas krav var att Israel skulle släppa 200 palestinska fångar. Om inte Israel gick med på kravet skulle gisslan dödas. På kvällen hämtades gisslan och araberna av en militärhelikopter och fördes till ett militärflygfält. Där trodde araberna att de skulle få flyga vidare till ett arabland. Men när den tyska militären stormade helikoptern för att frita gisslan gick någonting snett. Helikoptern sprängdes och nio Israeler, fem araber och en tysk polis dog. Sammanlagt krävde denna muslimska terroristattack sammanlagt sjutton människoliv.

Sommar-OS i Montreal 1976

Terrordådet i München kastade en mörk skugga över spelen i Kanada. Säkerhetspådraget var enormt och så skulle det bli framöver. Det blev nu allt vanligare att nationer bojkottade spelen av olika orsaker. Flera Afrikanska stater ville utesluta Nya Zeeland för att ett av landets rugbylag hade turnerat i Sydafrika. IOK ville inte gå med på det eftersom rugby inte fanns på det olympiska programmet. Följden blev att 27 afrikanska länder bojkottade spelen. Fyra stater deltog några dagar för att sedan lämna spelen. 

Trots den afrikanska bojkotten kom 6 028 aktiva från 92 nationer till Montreal för att tävla. Montreal hade enorma ekonomiska problem som gjorde att huvudarenan aldrig blev färdigbyggd och det var befolkningen i staden som fick betala via skattesedeln flera år framåt.

Gymnasten Nadja Comaneci, 14 år från Rumänien, tog tre guld. Sju gånger fick hon poängen 10,0. Sovjet hade 20 brottare som tävlade varav arton tog medalj, tolv av dem var guld. Den sovjetiske femkamparen Boris Onisjtjenko blev diskad för att han fuskade. Han hade preparerat sin värja så att han själv kunde markera träff. Medaljligan vanns av Sovjetunionen med Östtyskland på andra plats. För ovanlighetens skull kom USA på tredje plats.

Det här var det OS som de flesta svenskar kommer ihåg för att Bert Johansson i direktsändning cyklade hem linjeloppet i ensamt majestät. Många minns naturligtvis Anders Gärderuds bragdlopp på 3 000 meter hinder. Med 300 meter kvar la Gärderud på en spurt. Östtysken Baumgartl föll på sista hindret och den värsta konkurrenten Malinowski från polen lyckades inte komma ifatt svensken. Sverige erövrade fyra guld och ett silver och hamnade på 18:e plats i nationsstriden. De övriga två gulden togs av fäktarna i lagtävlingen i värja och seglaren John Albrechtson. Silvret togs av simhopperskan Ulrika Knape.

Sommar-OS i Moskva 1980

De olympiska sommarspelen i Moskva i genomfördes mellan den 19 juli och 3 augusti. Tävlingarna sågs av cirka 5,3 miljoner åskådare. På grund av sovjetunionens invasion i Afghanistan 1979 bojkottade, med USA i spetsen, 65 nationer spelen. Av de stora nationerna förutom USA bojkottade endast Kanada och Västtyskland spelen. Norge och Västtyskland var de enda Europeiska länderna som inte skickade en trupp till Moskva. Bojkotten förde med sig att spelen i Moskva blev de minsta i antalet deltagare och deltagande nationer sedan 1956. Spelen i Moskva blev en välregisserad föreställning där skickliga TV-regissörer såg till så att bojkotten inte märktes i TV-rutorna.

I Moskva deltog drygt 5 000 aktiva från 80 nationer. Sovjetunionen vann medaljfördelningen med totalt 195 medaljer. Två a kom Östtyskland och trea Bulgarien. Den sovjetiska gymnasten Aleksandr Dityatin erövrade en medalj i varje gren han deltog i. Han tog guld i ringar och lagtävlingen, silver i hopp, barr, räck och bygelhäst samt brons i fristående. Kubanen Teofilo Stevensson tog sin tredje guldmedalj i rak i boxningens supertungvikt. Östtysklands satsning på dopade simmare skördade stora framgångar i Moskva. I damernas simgrenar erövrade de östtyska fuskarna 11 av de 13 titlar och missade endast 9 av 35 möjliga medaljer.

Sverige erövrade tre guld genom Johan Harmenberg i fäktning, Bengt Baron och Pär Arvidsson i simning. Förutom dessa guldmedaljer tog Sverige tre silver och 6 brons. Sverige kom på 12:e plats i medaljligan.