Med sin längd på 192 centimeter var Tage Erlander inte bara den längsta stadsminister Sverige har haft i modern tid utan han är också den som har suttit längst tid på den posten. Hans avlånga ansikte, långa armar och ben var naturligtvis något som Börje och alla andra karikatyrtecknare på den tiden tog fasta på. Den här artikeln handlar om en serie teckningar som föreställer Sveriges forna statsminister Tage Erlander som Börje gjorde i slutet av 1960-talet.

Författarna Börje och Greger

Det var ett beställningsuppdrag från författaren och kamraten Greger Björklund som ville att teckningarna skulle illustrera hans bok om Tage Erlander. Börje fick även äran att skriva ett kapitel i boken som gavs ut i samband med att Tage Erlander avgick som Socialdemokraternas partiordförande och lämnade över till Olof Palme.

Erlanderteckningarna är utförda i tusch med både ritstift och pensel på olika pappersunderlag. Det var papperstypen som styrde valet av ritverktyg. De flesta teckningar är utförda med ritstift på styv och slät elfenbenskartong. Ett fåtal lite större teckningar är utförda med pensel på tunt skisspapper av dålig kvalitet och som därför har skadats lite av tidens tand. Men dessa penselteckningar är fräschare och gjorda med mera frihet. Man kan se en gnutta osäkerhet i teckningarna med ritstift, ett verktyg som inte helt ut passade Börjes teckningsstil. I dessa Erlanderteckningar ser vi möjligen ett skifte av verktyg från ritstift till pensel?

Tage Erlander

Tage Erlander kom från ett missionsförbundarhem i värmländska Ransäter och kom till Lunds universitet i början av 1920-talet som en djupt troende kristen. Under studieåren i Lund tvärvände den unge Erlander från sin kristna tro och blev en inbiten socialdemokrat med dess syn på religion och samhälle. Tage deltog aktivt i det lundensiska studentlivet och blev bland annat ordförande i den radikala studentföreningen ”Den yngre gubben” som var en diskussionsklubb för alla medlemmar.

Tage Erlander anslöt till det socialdemokratiska partiet 1928. Hans begåvning märktes tydligt, han avancerade raskt och invaldes bara två år senare i stadsfullmäktige. Ytterligare två år senare valdes han in i riksdagens andra kammare. Då hade han också hunnit gifta sig med den radikala kvinnosakskämpen Aina Andersson. Tillsammans fick de två barn, Sven och Bo.

Tage Erlanders arbetsförmåga var tidigt känt och allmänt omvittnad och därför togs hans tjänster i flitigt bruk inom det statliga utredningsarbetet och inom förvaltningen. År 1945 utnämns han till konsultativt stadsråd i Per Albin Hanssons samlingsregering. Kurvan i hans politiska karriär stiger nu brant. När Per Albin Hansson bildar en minoritetsregering 1945 får Tage ecklesiastikministerposten (utbildningsminister). Som ny minister ville han inte ta ansvar för kyrkliga frågor vilket då Per Albin Hansson accepterade. Därefter genom hela Erlanders politiska liv fick religionen en undanskymd roll. Det är som om han skämdes över sin kristna bakgrund och att det var ett ok för honom inom den socialistiska rörelsen.

Under 1900-talet genomgick Sverige en omvandling som saknar motstycke i övriga världen. Sverige förvandlades sakta men säkert från ett i grunden traditionsbundet och gemenskapsorienterat land till extrem sekulär individualism. Det var det Socialdemokratiska Arbetarpartiet med sina marxistiska idéer som aktivt ledde Sverige i en sekulär och individualistisk riktning utan auktoriteter. Denna politiska strävan drevs både av individuella aktörer och av det Socialdemokratiska Arbetarpartiet som kollektiv aktör. Det fanns även ett inslag av radikala former av liberalism och märkligt nog en smula av kapitalism. 

Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov i Harpsundsekan med Tage Erlander 1964. Samma år petades Chrusjtjov som ledare efter en intern maktstrid i Kreml.

Invävt i den allmänna socialdemokratiska retoriken finns det idag en frustration inför den samhällskultur som den sekulära individualismen skapat. Socialismen är ju i grunden en rörelse med gruppen, och inte individen i centrum. Trots detta är Sverige i dag en radikalt individualistisk kultur – resultatet av en lång period av stark motvilja mot auktoriteter, framför allt bibliskt motiverade sådana. Man bekämpade institutioner som kärnfamiljen, skolan, kyrkan, polisen och militären som man då ansåg var alltför traditionsbundna och auktoritära i det svenska samhället. Det är den kulturen som Socialdemokraterna till stor del har varit med om att forma och där de övriga partierna med tiden följt efter på det sekulära tåget. 

En skola för alla

Tage Erlander och hans dåtida socialdemokrati stod bland annat bakom omfattande förändringar av Sveriges skolsystem. Tre ledande socialdemokrater formade den nya skolan. Som minister fick Alva Myrdal inflytande över kyrkan, skolan och familjen. Hon menade i en rapport från 1969 att den socialdemokratiska rörelsen verkade som en ersättning för gemenskap, auktoritet och kristendom. Det var Alva Myrdal och hennes man som förespråkade en ny radikal familjepolitik. I samband med att man försvagade familjebanden genom politiska reformer, bland annat genom att ta bort sambeskattningen, ville paret att alla svenska barn skulle uppfostras av staten. 

När Stellan Arvidson blev utnämnd till huvudsekreterare i 1946 års Skolkommission fick han ett stort inflytande på skolområdet. Han låg bakom den nya skolan där kristendomen var avskaffad och där individens oberoende skulle ersätta läraren som högsta auktoritet i klassrummet. Även Olof Palme påverkade skolans utveckling då han till en början var Erlanders högra hand, uppdraget som ecklesiastikminister och slutligen landets stadsminister. Dessa tre socialdemokrater hade olika syn på hur marxismens idéer skulle tolkas och förverkligas. Men gemensamt hade de unison syn på individens oberoende som högsta politiska vision. Palme menade att man inte går i skolan för att åstadkomma någonting personligt utan för att lära sig hur man fungerar som medlem av en grupp. För att uppnå ett socialistiskt samhälle måste medborgarna undertrycka sin egen individualitet till förmån för kollektivet.

På 1950-talet återupptog Östtyskland de traditionella tyska förbindelser med svenska universitet och skolor som hade legat nere under andra världskriget. I båda länderna byggdes en enhetsskolesystem upp, en sammanhållen grundskola som skulle ge alla oberoende av bakgrund en likvärdig utbildning–en skola för alla. Det var så politiker i DDR och i Sverige formulerade skolidealen. Detta skapade då förutsättningar för utbyte av erfarenheter och samarbete länderna emellan. Studiebesöken avlöste varandra. För DDR:s del ville de via de svenska kontakterna på universiteten och skolorna sprida en positiv bild av DDR och vinna människor politiskt och ideologiskt för socialismen genom att avslöja kapitalism och imperialism. Strategiskt utvalda nyckelpersoner i Sverige kontaktades, gynnades och belönades. Det kunde vara beslutsfattare, politiker och kulturpersonligheter. Generösa resebidrag gavs till svenska lärare och läroboksförfattare. Efter att Sverige erkänt DDR diplomatiskt 1972 fortsatte samarbetet på officiell basis med högskolor, skolor, lärarorganisationer, ABF och även Medborgarskolan.

Vilka dessa samarbetspartners var får vi till dags datum inte veta då Säpo efter påtryckningar från Socialdemokraterna har hemligstämplat denna information. Det enda jag kom ihåg från min skoltid var att vi jämt och ständigt hade en massa grupparbeten. Grupper på fyra personer slog ihop sina bänkar för att tillsammans diskutera ett ämne. När det var klart skulle vi tillsammans redovisa vad vi hade kommit fram till inför klassen.

Gouachemålning efter fotografi från i slutet av 1960-talet. Som modell sitter Peter Dorch iklädd sin hockeymundering. Svaret på frågan är Jonas Alstrrömer, det fick man ju lära sig i skolan! Idag så tvistar de lärde om den saken.

Så – genom ett riksdagsbeslut 1962 genomfördes en 9-årig obligatorisk och enhetlig grundskola. Ända sedan folkskolan infördes hade Sverige haft ett skolsystem med flera olika typer av parallella skolor (Folk- och Realskola). Genom detta system med olika skolor blev utbildningen orättvis och svår att överblicka. Tankar om en enhetsskola föddes därför på 1950-talet. Syftet med dessa ändringar var ideologiska, marxistiska. Man trodde på skolan som ett hjälpmedel att forma ett bättre samhälle. Alla skulle nu få chans utan ekonomisk och social bakgrund skaffa sig en bra utbildning. År 1964 beslöt riksdagen att inrätta ett nytt Gymnasium uppdelad på fem linjer, humanistisk-, naturvetenskaplig-, samhällsvetenskaplig-, ekonomisk- samt en teknisk linje. Alla linjer var treåriga, den tekniska hade även ett fjärde påbyggnadsår. De skolreformer som genomfördes under 1950- och 60-talen gav oss ett enhetligt system med 9-årig gemensam grundskola och en gymnasieskola utan examen. Det parallellskolesystemet som skapades efter 1942 som innebar två parallella skolsystem, den kommunala folkskolan för vanligt folk och de statliga läroverken för eliten gick nu i graven.

Denna nya skola som byggdes på marxistiska värderingar erbjöd barnen lärare som skulle ge eleverna både en traditionell klassundervisning och grupparbete. Lärarrollen förändrades i grunden, nu skulle läraren och eleven vara på samma nivå. Det fanns bra och positiva inslag i denna skola. Pojkars och flickors olikheter respekterades men att de trots det behandlades lika. Nu behövde inte föräldrar som hade det ekonomiskt knapert oroa sig för höga skolavgifter då skolan ägdes av staten och finansierades med hjälp av skatteintäkter. Skolan bjöd barnen på lunch i skolbespisningen. De fick röra på sig under gymnastiken och genom en obligatorisk dusch efteråt fick de lära sig vikten av hygien. Om eleverna kände sig krassliga fanns skolsystern till hands och en gång per år blev de kallade till tandläkaren. Nya läroböcker, som kom direkt från tryckeriet med den där speciella doften som nytryckta böcker har, delades ut till alla elever inför varje nytt läsår. 

Aina och Tage Erlander röstar i landstings- och kommunalvalet 1950, Bromma.
Foto: Gunnar Lantz (Stockholms stadsmuseum).

Tage Erlanders Sverige

Tiden efter Per Albin Hanssons död blev full av kamp. Oppositionens kritik mot regeringen var hård. Landet led av en djup depression med hög arbetslöshet och urusel ekonomi. När det sedan skedde ett konjunkturomslag så mötte den nya regeringen det med en bra finanspolitik som öppnade vägen ut ur depressionen. Man började nu ana ett uppsving i landet. Kommunikationerna byggdes ut, glesbygden fick elektricitet, nya industrianläggningar byggdes och bostadsbyggandet tog fart. Jordbruket fick ett enormt uppsving och drabbades faktiskt av överproduktion. Välfärdsstaten Sverige var i sitt begynnelsestadium. Tage Erlander hade plötsligt kommit i rampljuset som aldrig förr. Hans namn stod att läsa i feta tidningsrubriker på löpsedlarna.

Det är ingen tvekan om att samhällsbilden förändrades under Tage Erlanders regeringstid då stora och vittomfattande reformer genomfördes som i grunden omdanade samhällsstrukturen på det ekonomiska och sociala planet. Sverige utvecklades från ett fattigt land till en välfärdsstat som framstod som ett mönster för andra länder. Låt oss då se på vad Tage Erlander åstadkom under 1960-talet.

Socialdemokraternas valseger 1960 blev signalen till en fortsatt kraftig utbyggnad av socialpolitiken. Ett historiskt beslut antogs i riksdagen i maj 1962 då lagen om allmän försäkring antogs av riksdagen. Den innebar att 900 000 folkpensionärer fick den största standardhöjningen på femton år. Änkepensionen förbättrades och en rörlig pensionsålder infördes. Kraftiga förbättringar av förtidspensionen genomfördes, vilket berörde 170 000 rörelsehindrade. Sjukförsäkringen förbättrades på en rad punkter. Över en miljon hemmafruar fick sin grundsjukpenning kraftigt höjd. Utförsäkring efter 730 dagar slopades. Sjukpenningskalan byggdes ut så att 500 000 företagare och fria yrkesutövare automatiskt kom med i sjukförsäkringen. Moderskapsförsäkringen förbättras. Man genomförde en generösare kulturpolitik och gjorde det lättare för konstelever och konstnärer att få stipendier. Statens inköp av konst ökade och stödet till kvalitetsfilm utbyggdes. Bostadsbyggandet och anslag till landets vägar ökade för varje år. Så här fortsatte det under Tage Erlander tid. 

Efter ett lysande val 1968 då Socialdemokraterna fick 50,1 procent av rösterna avgick han året efter som partiordförande. Hans politiska gärning var då fulländad. Tage Erlander slutade inte att arbeta. Han började skriv på sina memoarer som kom ut i fem tjocka band mellan åren 1972 och 1982. Mot slutet av 1970-talet fick han problem med hjärtat och tvingades då att trappa ner på sitt arbetstempo. Efter en tids sjukdom avled Tage Erlander på Huddinge sjukhus i juni 1985. Under hela sin politiska tid var Tage Erlander plikttrogen och lojal mot såväl parti som med det svenska folket.

Den 1 oktober 1969 valdes Olof Palme till ny partiordförande för Socialdemokraterna efter Tage Erlander vid partikongressen i Folkets hus i Stockholm. Den 14 oktober samma år tillträdde han även posten som Sveriges statsminister. Många undrade nu om Palme skulle klara av att axla Tages stadsministerroll. Om Tage hade Palme följande att säga:

”Både som politiker och människa har Tage Erlander en aldrig sinande vitalitet som imponerar och väcker beundran. Man märker detta bland annat när man lyssnar till honom från talarstolen. Det händer ofta att han håller ett helt annat anförande än det han har i portföljen. Han är bäst när han improviserar och på ett sätt är detta mycket beklagligt då många av hans bästa formuleringar inte blivit bevarade. Han har varit en utomordentlig läromästare genom åren. Jag har haft den stora förmånen att få arbeta tillsammans med honom i femton år och jag kan väl säga att det mesta jag har lärt mig i politik har jag lärt mig av honom. Med tanke på detta långa samarbete så har man ju inte kunnat undvika att låta sig påverkas och entusiasmeras av hans person. Det vore felaktigt att påstå någonting annat”.

KÄLLOR:

Greger Björklund & Börje Dorch. 23 år med Tage – Gärna medalj men först rejäl pension. Tema bokförlag 1970.

Stéphane Courtois, Nicolas Werth, Jean-Louis Panné, Andrzej Paczkowiski, Karel Bartosek, Jean-Louis Margolin, Rémi Kauffer, Pierre Rigoulot, Pascal Fantaine, Ives Santamana & Sylvain Boulouque. Kommunismens svarta bok (Le livre noir du communisme). Bokförlaget DN 1999.

Birgitta Almgren. Inte bra spioner … Stasi-infiltrationer i Sverige under kalla kriget. Carlsson bokförlag, andra reviderade och utökade upplagan 2021.

Per Ewert. Landet som Gud glömde, hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land. Artos & Norma bokförlag 2022.

Jacob E:son Söderbaum, Carl Johan Ljungberg och Christian Swedberg. Betongväldet – Den socialdemokratiska maktapparaten och hur den urholkat vår demokrati. Recito Förlag Borås, ny utökad och reviderad upplaga 2022.