Mih Tutta Hang Kusch 1822-1837
livet i en mandanby från början till slutet
Mandanindianerna byggde sina byar efter vissa bestämda regler som var urgamla. Enligt stammens skapelseberättelse var jorden i begynnelsen täckt med vatten. Två gudomliga varelser Lone Man och First Creator skapade jorden, människorna, djuren och alla växter. Det var Lone Man som skapade den första mannen och den första kvinnan som var mandaner. Han bad dem att bygga en hydda åt sig själva och stanna där de var. Därefter lämnade han dem. När Lone Man återvände till mandanparet såg han till sin glädje att de hade blivit flera. Han talade till dem och förklarade att de kunde kalla på honom om de ställdes inför svårigheter. Han skulle då göra sitt bästa för att hjälpa dem. Mandanerna började genast missbruka Lone Mans hjälpsamhet och kallade på honom för minsta lilla struntsak. Till slut tappade Lone Man tålamodet och förklarade irriterat att han inte längre kunde komma till dem personligen utan skulle skicka en vind från söder som bevis på att han tänkte på dem och svarade på deras böner.
Med tiden ökade mandanernas befolkning och de hade tvingats dela upp sig i fem byar. Lone Man beslutade sig då för att återfödas som mandan för att leva mitt ibland dem. Under Lone Mans vistelse bland mandanerna inrättade han en mängd seder och bruk. Han förklarade för dem att när de byggde en ny by skulle de lämna en öppen plats i den som skulle användas för dans och högtidligheter. Innan Lone Man lämnade mandanerna för gott bad han dem resa en rödmålad cederstav i mitten på den öppna platsen. Den skulle symbolisera hans kropp. För att skydda cederstaven skulle de bygga ett staket av plankor runt om den. Staketet föreställde den mur som Lone Man konstruerade runt en mandanby i mytologisk tid då den riskerade att dränkas av en översvämning. Lone Man förklarade vidare att mandanerna skulle uppföra en ceremoniell hydda i varje by. Den skulle stå i anslutning till den öppna platsen norr om cederstaven. Därefter lämnade Lone Man mandanerna i mänsklig form för gott.
Blyertsskiss av Karl Bodmer som visar konstruktionen av plankor som skyddar cederstaven som symboliserade Lone Mans kropp.
Mandanerna genomförde sina religiösa ceremonier i stort sett varje år efter vissa förutbestämda former. Mandanerna trodde att de hade skapats och blivit lämnade på prärien av gudomliga varelser som fanns där före dem med uppgift att iordningställa jorden innan de skapade allt levande. Man antog att dessa varelser skyddade människorna så länge ceremonier till dem utfördes regelbundet. Vidare ansåg man att relationen med alla gudomliga varelser måste vara goda. För att kunna leva upp till dessa tuffa krav lämnade man över delar av ceremonierna till experter för att då garantera att de genomfördes korrekt så att stammen undvek att drabbas av olycka.
Mandanerna trodde att så kallade heliga knyten (medicine bundles) ägde övernaturliga krafter som skyddade ägaren. Heliga knyten var bärbara behållare i olika former och storlekar. De innehöll en samling heliga föremål som förvarades i en skinnpåse eller var inbäddad i ett skinnstycke och spelade således en central roll i mandanernas religionsutövande. Den övernaturliga kraft som de heliga knytena ägde varade emellertid inte för alltid. Den minskade med tiden men kunde skjutas upp genom främst regelbunden fasta.
Mandanernas heliga knyten faller inom två kategorier. Ärftliga stamknyten (hereditary tribal bundles) samt personliga knyten (personal bundles). Stamknytena värdesattes högst eftersom deras ursprung var urgamla och användes i ceremonier som Okipa, som grundades av Lone Man och Hiota, samt olika Majsceremonier som grundades av Good Furred Robe.
Personliga knyten ägdes av enskilda personer och förvärvades sällan genom arv. Knytet sattes ihop efter specifika instruktioner från en övernaturlig varelse som hade uppenbarat sig i en dröm ägaren hade haft. Heliga knyten ansågs skulle ge ägaren lycka och framgång i livets alla aspekter. När knytet öppnades förgicks det av en helig sång samt noga föreskrivna regler. Ägare till personliga knyten fastade ofta för att hålla de övernaturliga krafterna vid liv. Om någon av dem däremot hade haft upprepade motgångar och otur i livet lade han eller hon sitt knyte åt sidan och försökte sedan genom en mödosam process skaffa en ny. Både kvinnor och män kunde äga denna typ av knyten som sällan såldes utan fick följa med den döde i graven.
Den enda begränsning som fanns till att köpa ett heligt knyte var ekonomisk. Förvärvet av ett heligt byte stannade inte bara vid ett fysiskt föremål. Det handlade även om överföringen av kunskaper. När en person hade förvärvat ett heligt knyte måste han lära sig alla riter, privilegier, sånger, berättelser, skyldigheter och traditioner som var förknippat med det. Dessutom fanns det ett allmänt krav från byborna att han regelbundet måste använda det heliga knytet i ceremonier. Alla dessa riter, ceremonier och heliga knyten hade till syfte att hålla ihop stammens medlemmar och skapa en vikänsla så att konflikter och andra skadliga beteenden minimerades.
Buffeldans framför medicinhyddan i mandanbyn Mih Tutta Hang Kusch. Handcolorerad akvatint som bygger på en av Karl Bodmers akvareller.
1822 Mih Tutta Hang Kusch
När jorden inte längre gav goda skördar och den närbelägna skogen hade huggits ner lämnade mandanerna platsen för att bygga en ny by någon annanstans. Man vet faktiskt inte den direkta orsaken till att invånarna i Mitutanka år 1822 plötsligt övergav den för att i stället bygga Mih Tutta Hang Kusch. Det rådde orostider och därför var man noga med att välja en plats som lätt kunde försvaras mot fienden. Ungefär 5 kilometer sydöst om Mitutanka fann man ett idealiskt område där Missourifloden plötsligt gjorde en skarp krök och bildade på så sätt en udde med branta stup ner mot flodstranden. Där valde man att anlägga en by där åtminstone en sida av den skyddades av Missourifloden. På de sidor som vätte mot prärien byggde man en traditionell träpalissad med en vallgrav på insidan. I närheten anlade byns kvinnor sina odlingar av majs, bönor, squash, pumpor och solrosor. Tobak fick inte kvinnor odla utan det var enbart förbehållet männen som även såg till att familjen fick sitt kött genom jakt på buffel och andra stora djur. Det förekom även fiske. Strax utanför palissaden låg byns begravningsplats med sina karakteristiska träställningar som man lade sina döda på. Byns strategiska läge gjorde att mandanerna utan problem kunde försvara sig mot siouxer och assineboiner.
Mandanerna levde i jordhyddor. Dessa cirkelrunda bostäder hade en stomme av kraftiga trädstammar som var täckta med mattor av ihopflätade videgrenar som var täckta med lera. Hyddan var formad som ett valv så det var knepigt att se var väggen slutade och övergick till tak och de låg så tätt att det var besvärligt att röra sig mellan dem. Inuti var de rymliga och bekväma och var i genomsnitt 15 till 20 meter i diameter. Golvet var utgrävt och låg en halv meter under markytan. Ett kraftigt bjälklag på pålar höll upp taket där ett hål fungerade som både skorsten och fönster. Mitt under hålet i taket låg eldstaden nedsänkt i golvet och kantad av stenar. Hyddorna var så kraftigt byggda att flera människor samtidigt kunde vistas uppe på taken som även fungerade som förvaringsplats.
Det var kvinnor från samma klan som hjälptes åt att bygga en hydda. I början då det behövdes hjälp med tunga lyft lät man även män vara med. Mandanernas jordhyddor ägdes av kvinnorna och gick i arv från mor till dotter. När en man gifte sig flyttade han enligt traditionen till sin hustruns hydda och de enda han ägde i den var hans personliga ägodelar, vapen och hästar. Om en kvinna av någon anledning ville skilja sig från sin man bar hon helt enkelt ut alla hans ägodelar från hyddan och mannen kunde då inte återvända till den och var inte längre en familjemedlem.
När mandanerna anlade Mih Tutta Hang Kusch gjorde man det enligt Lone Mans uråldriga instruktioner. Man lämnade därför en öppen plats i mitten av byn som till storleken var ungefär 45 meter tvärs över. Den användes bland annat till den fyra dagar långa Okipaceremonin som var en detaljrik och komplicerad historia. Den var en dramatisering av jordens skapelse med alla människor, växter och djur. Okipa handlade om mandanernas kamp för överlevnad och ett viktigt inslag i ceremonin var stammens historia som återberättades av stammen historiker. Naturligtvis spelade Lone Man som hade grundat Okipaceremonin en framstående roll.
Alla jordhyddor i Mih Tutta Hang Kusch var placerade så att ingångarna var riktade mot den öppna platsen där den rödmålade pålen av cederträ stod upprest. Pålen skyddades av en vägg med träplankor som liknade en tunna. Både pålen och väggen var heliga föremål. I litteraturen har den här märkliga konstruktionen fått många namn. George Catlin kallade den för ”Den stora kanoten” och Maximilian liknade den vid ”En cylinder med vertikala plankor”. Författare och antropologer nämner den ofta som ”The Sacred cedar with a plank corral” eller ”The Ark”. Även den öppna ytan mitt i byn var helig och man fick därför inte bygga några hyddor där och inte heller skräpa ner.
Målning av George Catlin som visar hur en mandanby kunde se ut i fågelperspektiv. I mitten av byn ligger det stora torget med cederstaven och planket runt om den.
Norr om plankväggen byggde man i enlighet med Lone Mans instruktioner medicinhyddan där alla viktiga ceremonier och ritualer hölls. Denna hyddas konstruktion skiljde sig lite från de vanliga bostadshyddorna genom att den hade en platt framsida och att den var längre än den var bred. Framför medicinhyddan reste man en hög påle som var klädd i djurskinn och fjädrar. På toppen av den fanns det ett stort svartmålat huvud i trä. Huvudet föreställde The Foolish One som var en fruktad gudomlig varelse som figurerade i Okipaceremonin.
När en ny medicinhydda skulle byggas deltog alla släktgrupper eller klaner i arbetet. Hyddan symboliserade Dog Den Butte som var en plats där den gudomliga varelsen Hoita eller the Speckled Eagle i mytologisk tid stängde in alla levande djur så att mandanerna började svälta. Endast genom Lone Mans ingripande släppte Hoita ut djuren. I medicinhyddan levde en äldre betrodd man som tillhörde WaxikEna-klanen. Där levde han med sin familj och hade till uppgift att värna och vårda hyddan. Klanens medlemmar hade även det hedrande åtagandet att ta hand om cederstaven och plankväggen. Som en sorts belöning för detta uppdrag fick medlemmarna tillgång till alla offergåvor som låg utspridda runt omkring den.
Det var nuitadimandaner som anlade Mih Tutta Hang Kusch sommaren 1822. I närheten låg byn Ruhptare som beboddes av nuptadimandaner. Deras by var betydligt mindre än Mih Tutta hang Kusch. Lite längre norrut längs Knife River låg de tre hidatsabyarna, Big Hidatsa, River Hidatsa samt Amahama Village. En bit in på 1800-talet inom ett litet område mellan Knife River och Heart River i dagens Nord Dakota levde alla hidatsa- och mandanindianer koncentrerade i sammanlagt fem byar. Omkring 1820 uppskattar man att den sammanlagda befolkningssiffran för alla fem byar till omkring 4 500 personer, 3 250 hidatsaindianer och 1 250 mandaner.
1823
Nuitadimandanerna bodde i Mih Tutta Hang Kusch under våren, sommaren och hösten. På vintern flyttade de till en närbelägen by nere i den skogbeväxta floddalen. Där levde de i skydd mot kalla vintervindar. Mandanerna levde tätt tillsammans och hade relationer till en större grupp av familjer vilka bands samman av en blodslinje. Man levde således i ett utpräglat klansamhälle där gruppen var viktigare än individen och ingen centralmakt existerade. I det moderna Sverige där många förnekar sin kultur och där föräldrar och barn sällan umgås med varandra är klansamhällen ett främmande fenomen. Ordet klan kommer från skotskans clan, i Sverige säger vi ätt. Ätten var den naturliga gemenskapen i det gamla Sverige. Ättsamhället utplånades av kungamakten och den katolska kyrkan i början av medeltiden. Att många människor i Sverige i dag lever ensamma hänger ihop med den moderna kulturen som förespråkar individens frihet före en gemensam familjesammanhållning.
De bylevande indianerna och nomaderna på prärien var emellertid aldrig ensamma. Klanens primära uppgift var att ge varje medlem trygghet och skydd från vaggan till graven. Klanen tog hand om sina svaga och äldre medlemmar och skötte om jordfästningar. När unga män återvände från en jakt var det en självklarhet att man delade med sig av köttet till behövande äldre personer. Att hämnas ett mord, en oförrätt eller kränkning för att återupprätta klanens heder var ett centralt beteende hos klanens manliga medlemmar. Ofta kunde hämndaktioner som var hedersrelaterade vara ganska blodiga. Varje klan styrdes av en äldre man men trots det var den matriarkalisk i sin organisation, som innebar att släktskap bara räknades på mödernet. Klanen uppfostrade barnen till att bli skötsamma och flitiga. Man uppmuntrade dem till att delta i ceremoniella danser och att fasta var viktigt. Mandanernas klansamhälle var jämlikt och starkt solidariskt. Alla förväntades ställa upp för varandra. Hövdingens roll var att rättvist fördela mat och varor över hela stammen. Samtidigt som klanen innebar jämlikhet medförde den också ofrihet och tvång. Giftermål inom klanen var inte tillåten men om det förekom blev paret kraftigt kritiserade av klanen. De blev inte tillrättavisade men fick stå ut med skammen som ju var ett straff i sig. Ursprungligen hade mandanerna tretton klaner som var uppdelade i två hälfter. Efter en smittkoppsepidemi 1781 fanns det bar sju klaner kvar. Mandanerna betraktade WaxikEna som den främsta klanen. Lone Man tillhörde denna klan.
Mandan- och hidatsaindianernas byar fungerade som ett nav i ett omfattande handelsnät. Vid samma tid som nuitadimandanerna anlade Mih Tutta Hang Kusch hade kanadensiska handelsmän vänt sina blickar till andra rikare jaktmarker. Tomrummet som de lämnade fylldes snabbt av amerikanska pälshandlare som kom från St. Louis i söder. I maj 1823 byggde Columbia Fur Company ett handelsfort i närheten av Mih Tutta Hang Kusch. Fortet döptes till Tilton’s Fort. Det var början på den amerikanska handeln.
Det var europeiska varor som mandanerna bytte till sig vid handelsforten. I England hade massframställningen av varor med ångdrivna maskiner som hjälpmedel startat genom den så kallade Industriella revolutionen. Några av dessa fabrikstillverkade varor letade sig så småningom till indianernas byar vid övre Missouriområdet. Indianerna hade en bestämd uppfattning om vilka varor de ville godta och handelsforten fattade genast galoppen och kunde då erbjuda dem ett stort utbud av varor som höll hög kvalitet. Det Amerikanska Pälskompaniet, även kallad Kompaniet, hade köpekontrakt med flera av tillverkningsindustrierna i Europa. Kompaniet beställde filtar och tyger från engelska textilfabriker i Leeds och Manchester. Från Le Havre i Frankrike kom filtar i rött och blått, vilka var högt uppskattade av indianerna. Knivar, fällor, flinta och matbestick hade sitt ursprung från Sheffield i England. Gevär beställdes från vapenfabriker i engelska Birmingham eller från länder som Belgien och Tyskland. Glaspärlor i olika färger och storlekar kom från Alessandro Bertolla i Venedig. Alla dessa varor skeppades över till New York med fartyg från Liverpool. New Orleans Shipping Company såg slutligen till att varorna fraktades den sista biten till St. Louis.
Det var framför allt bäverpälsar och bisonhudar som pälsbolagen var ute efter. Allt som hade ett kommersiellt värde och var lätt att sälja på marknaden dög. Bisamråttor, uttrar, hjortar, minkar, mårdar, vesslor, tvättbjörnar, björnar, vargar, rådjur, rävar och även svanar dödades för sina pälsar och skinn skull. För pälskompanierna var bäverskinn dock den mest eftertraktade råvaran. Det var inte den mörkbruna pälsen man var ute efter utan i stället bäverns trådiga underhårsfibrer. Fibrerna krossades och stärktes till ett styvt filtmaterial som man tillverkade höga hattar av. Bäverfilt var eftertraktad på marknaderna i Europa och östra Nord Amerika fram till 1834, då bäverfilt av modeskäl ersattes av silke.
I början av juni 1823 närmade sig två handelsbåtar med William Ashley i spetsen med största försiktighet arkaraindianernas byar som låg söder om Mih Tutta Hang Kusch i dagens Syd Dakota. Handelsmännen slog läger på land strax nedanför byarna. I gryningen den 3 juni blev de utan förvarning attackerade av arikarakrigare. Till en början använde männen sina hästar som skydd men tvingades till slut springa ner till båtarna. De som var ombord vågade inte ta sig nära stranden så de flyende männen tvingades då hoppa i floden och simma ut till båtarna. Trots att striden inte varade så länge resulterade den i att sju indianer och fjorton handelsmän förlorade sina liv. William Ashley vände genast om och lovade att han skulle återvända med amerikanska soldater för att utkräva hämnd. Denna händelse gjorde att mandanska ledare samlades till ett unikt möte där de kom överens om att stötta arikaraierna genom att ge dem husrum i sina byar och om det behövdes även krigare.
Den 9 augusti anlände överste Henry Leavenworth med en styrka på 275 soldater, 500 siouxer och 80 handelsmän till arikaraindianernas byar. Indianerna stannade kvar i sina byar för att försvara dem. Leavenworth beordrade ingen stormning av byarna utan nöjde sig med att bombardera dem med artillerield. Men det gjorde ingen nytta. Stridandet upphörde och övergick sedan till två dagars meningslösa förhandlingar. Natten till den 12 juni evakuerade arikaraindianerna i hemlighet sina byar. När Leavenworth upptäckte att byarna var tomma på människor satte han eld på dem. Det här var den enda gången som någon av de tre bylevande stammarna i området stred mot amerikanska soldater. En stor grupp av arikaraindianer byggde efter denna händelse en ny by strax söder om Mih Tutta Hang Kusch.
I augusti stötte en grupp mandankrigare ihop med en skara vita resenärer på prärien som var på väg till Fort Union i norra Nord Dakota. Mandanerna dödade två män och sårade två andra. Denna tragiska incident är uppseendeväckande då det aldrig tidigare hade hänt att mandaner hade dödat människor som inte var indianer.
1824
Vintern 1823 – 1824 gick i våldets tecken. Arikaraindianerna ville nu hämnas på amerikanerna. En del arikaraindianer återvände nu till sina byar och kunde inte motstå att attackera amerikanska handelsmän som passerade deras byar. Vid Canonballfloden dödade de fem handelsmän och strax nedanför Mih Tutta Hang Kusch dräpte de en anställt vid Tilton´s Fort som var på väg ner till floden för att hämta vatten. Denna händelse föranledde James Kipp att överge sitt handelsfort och flytta verksamheten till mandanernas by. På sommaren byggde han ett nytt fort bredvid Mih Tutta Hang Kusch och döpte det till Fort Clark.
1825
Förenta staterna hade nu på allvar börjad intressera sig för indianerna på den norra prärien. Så detta år tog sig general Henry Atkinson och indianagenten O´Fallon uppför Missourifloden för att få mandanerna att skriva på ett fredsavtal. Styrkan som bestod av 450 soldater nådde mandanernas byar den 25 juli. Syftet med avtalet var att Förenta staterna ville försäkra sig om att fred skulle råda mellan parterna. I samband med undertecknandet delade amerikanerna ut presenter till de mandanska ledarna som skrev under avtalet. Four Bears från Mih Tutta Hang Kusch var en av de mandaner som deltog i överläggningarna. Han skulle senare bli en namnkunnig och mycket populär ledare hos både sitt eget folk och de vita. Sju hövdingar och tolv krigare undertecknade avtalet. Liknande avtal undertecknades av arikara-, hidatsa-, och kråkindianerna.
Detta år träffar mandanerna i Mih Tutta Hang Kusch på brunråttan (Rattus norwegicus) för första gången. Det var Henry Atkinson´s soldater som ovetandes spred råttan till deras byar. Brunråttan kom till den nordamerikanska östkusten med fartyg från England i mitten av 1700-talet och 75 år senare hade den således nått ända upp till Övre Missouriområdet. Till en början såg mandanerna på råttan som något exotiskt och främmande. Ingen vågade döda den. Den inhemska och mindre hjortråttan som trots namnet tillhör familjen hamsterartade gnagare hade länge betraktats med avsky av de bylevande indianerna då de gnagde sönder kläder och gick hårt åt matförråden. När mandanerna nu såg att det nya djuret jagade dessa små gnagare blev de till en början glada. Men senare skulle de få lära sig att brunråttan förökade sig explosionsartat och var en mästare på att gräva sig in i mandanernas matkällare för att äta upp tonvis med grönsaker så att deras försörjning allvarligt hotades.
1826
Våren 1826 drabbades övre Missouriområdet av en ovanligt kraftig översvämning som man inte hade upplevt i mannaminne. Missourifloden svämmade alltid över på våren på grund av att snön i bergen började smälta. Det var ett naturligt och årligt återkommande förlopp. När vattnet sedan drog sig tillbaka lämnade den efter sig slam som berikade den odlingsbara jorden. Den 6 april 1826 år steg emellertid vattennivån i Missourifloden med över fem meter på några få timmar. Mandanerna i Mih Tutta Hang Kusch klarade sig för att byn låg på hög höjd men invånarna i Ruhptare och två hidatsabyar drabbades hårt. Flera människor och hästar drunknade och jordhyddor, matkällare och odlingar blev förstörda.
1831
Vintern 1826 – 1827 stängde James Kipp ner sin handelsverksamhet i Fort Clark. Några år senare återvände han till mandanerna och på våren 1831 stod ett nytt Fort Clark färdig bara några stenkast från Mih Tutta Hang Kusch. David D Mitchell blev fortets första chef. James Kipp tog över 1833 och han blev sedan ersatt av Francis A Chardon. Fort Clark blev ett av Kompaniets viktigaste handelsposter de närmaste trettio åren. För att befästa sin makt i ett område där indianerna härskade hissade Kompaniet sin gigantiska fana varje morgon. Fanans budskap var att upplysa indianstammarna i området om att här fanns det amerikaner som sålde europeiska varor av hög kvalitet.
Arkeologiska utgrävningar som utfördes i Fort Clark mellan åren 2000 – 2001 påvisar att de sanitära förhållandena var urusla om de över huvud taget existerade. Detta förvånade arkeologerna oerhört mycket. Högar av benrester och annat skräp låg utspritt överallt i Fort Clark. Förbluffande nog har man inte funnit några utedass. Nu vet man att när det Amerikanska Pälskompaniet anlade sina handelsfort ingick inte byggandet av utedass för att pälsjägarna helt enkelt inte använde dem. När militären däremot tog över handelsfort på 1860-talet och framåt var man väldigt noga med att bygga toaletter.
1832, George Catlin
Yellowstone var det första ångfartyget som anlände till Fort Clark 1832. Man lastade av 5 500 liter sprit och andra handelsvaror. I lasten på returresan till St. Louis hade hon 100 balar med bäverpälsar och buffelhudar. En av passagerarna var konstnären och amatörantropologen Georg Catlin. Han var 34 år när han våren 1830 reste till St. Louis som då var porten västerut. Han var besatt av tanken att dokumentera den nordamerikanske indianen både i bild som text. Mellan åren 1830 till 1836 gjorde Catlin sammanlagt sex resor till områden i västra Nordamerika som då endast var bebodda av indianer, pälsjägare och handelsmän. Under hans resa 1832 stannade han hos mandanerna i tre veckor under juli månad. Hos dem fick Catlin en chans att bevittna Okipaceremonin som han entusiastiskt dokumenterade. Han skildrade även mandanernas danser och jakter i sina målningar. Han utförde flera porträtt på viktiga och intressanta personer ofta i rask takt så att kvalitén blev lidande.
Till vänster en oljemålning av den amerikanske konstnären Kenneth Riley som enligt honom visar hur det kunde ha gått till när George Catlin förevigade Four Bears på duk. Till höger tre buffeldansare.
Tyvärr färgades Catlins texter om mandanerna av att han var fast övertygad om att de var ättlingar till de människor som avseglade från norra Wales i början på 1300-talet och aldrig återvände. Han påstod att mandanernas utseende, språk och sedvänjor inte var typisk nordamerikanskt utan hade ett annat ursprung. Catlins etnografiska iakttagelser är ofta naiva och romantiska och man får därför ta dem med en nypa salt.
En av Catlins målningar som han utförde i Mih Tutta Hang Kusch föreställer den populäre hövdingen Mato Tope (Fyra Björnar). Catlin fick vänta på honom i flera timmar då han tog god tid på sig att måla sig och ta på sig sina kläder. Så här beskriver Catlin ögonblicket:
”Hans dräkt var en av de mest fulländade jag sett. Skjortan sydd av två beredda skinn av bergsfår med sömmarna löpande över axlarna och överarmar. Broderade band med skalplockar täckte sömmarna och prydde också skjortärmar och leggings. Bröst och rygg var dekorerade med piggsvinstaggar och målade stridsscener. Skjortan hade kantats nertill med hermelinskinn och hermelinsvansar hängde ner från armar och axlar. Hövdingens leggings var av hjortskinn och åtsittande i benen; upptill satt fast i bältet av remmar. Mockasinerna var så gott som helt broderade med piggsvinstaggar. Huvudprydnaden, en av de praktfullaste jag skådat, bestod av krigsörnens fjädrar i en enkel rad från hjässan längs ryggen och ner till fötterna. Bandet till fjädrarna var helt i hermelin, liksom huvan där de tunnskrapade och polerade buffelhornen var fästa.
Skölden var tillverkad av den segaste och kraftigaste delen av buffelns hud, nacken, och härdat lim från djurets klövar. Mittpartiet täcktes av ett illerskinn och kanten var smyckad med örnfjädrar och antilopklövar. Bågen var av ben, lika vitt och glänsande som elfenben och förstärkt med hjortsenor som gjorde den ännu mera elastisk. Strängen var av tredubbla senor, som många gånger sänt de susande döden mot både djur och människor. Kogret av panterskinn hängde på ryggen, fyllt av både förgiftade och vanliga pilar, med styrfjädrar av örn och hök. Några spetsar var av stål, de flesta flinta. Lansen som Mah-to-toh-pa höll i vänstra handen hade en tveeggad spets av blankt stål, fläckad med människoblod. Skaftet var av segaste ask, prytt med örnfjädrar.”
Till vänster ser vi Catlins version av hur Fyra Björnar såg ut och till höger Bodmers tolkning.
När man studerar Catlins målning av Mato Tope och samtidigt läser hans text som beskriver hans utseende reagerar man på att den bland annat saknar sköld, pilbåge och mycket annat. Förklaringen till det är att Catlin tog sig friheten att utesluta vissa prydnader och ornament för enkelheten och klarhetens skull.
1833-1834, Karl Bodmer & Alexander Philip Maximilian
Mellan åren 1832–1834 deltog konstnären Karl Bodmer i en vetenskaplig resa till Nordamerikas norra prärie. Resan leddes av vetenskapsmannen och fursten Alexander Philip Maximilian. Från St. Louis färdades sällskapet som även bestod av Maximilians vän David Dreidoppel uppför Missourifloden ända fram till Fort McKenzie vid Yellowstone River i Montana. Dreidoppels uppgift var att skaffa mat åt gruppen. Han var även en duktig konservator. På återresan mot St. Louis övervintrade man vid Fort Clark mellan den 8 november 1833 till den 18 april 1834.
Enligt Maximilian hade Mih Tutta Hang Kusch ungefär 65 jordhyddor med 150 krigare. Den andra byn Ruhptare låg 5 kilometer uppströms på samma sida av Missourifloden. Den var betydligt mindre i storlek med sina 38 hyddor och 83 krigare. Tillsammans ägde båda byarna ungefär 300 hästar. De viktigaste männen i Mih Tutta Hang Kusch var Wolf Chief, Four Bears och Bear That Cannot Walk och i Ruhptare var de mest inflytelserika männen Little Raven, Four Turtles och Little Wolf´s Ear.
Maximilian studerade mandanerna med vetenskapliga ögon och förde dagligen anteckningar om alla iakttagelser han gjorde som rörde indianerna. Karl Bodmers huvudsakliga uppgift var att dokumentera mandanerna och deras kultur i sina akvarellmålningar. Av alla sammanställningar av fakta angående mandanernas seder och bruk som finns från denna period betraktar man Maximilians anteckningar som de mest korrekta och omfattande. Samma sak gäller Bodmers målningar som ingen annan konstnär vare sig före eller efter honom kan mäta sig med.
En oerhörd viktig uppgift som lades på de mandanska klanerna var att förbereda deras barn inför inträdet i stammens åldergraderade krigarsällskap. Varje sällskap hade sina entréavgifter i form av mat, kläder och varor som det var klanens uppgift att skaffa fram. Mandanerna hade minst sju sådana sällskap. Sällskapen spelade en viktig roll i att förankra standarder för lämpligt beteende åt varje åldersgrupp i enlighet med det mandanska samhällets normer och värderingar. En stor del av stammens traditioner överfördes från generation till generation genom försäljning och köp av medlemskap i de olika sällskapen.
Det hela sattes i gång redan när barnen var åtta eller nio år. Vid den åldern började pojkar fasta då viktiga ceremonier pågick och valde en äldre man till att bli mentor åt honom i både andliga och vardagliga frågor. För varje år som gick ökade man längden på fastan tills pojken var sjutton eller arton år. Då började han även med rituell åderlåtning. Vid den ålder betraktades man honom som vuxen och han kunde då bli medlem i det första sällskapet som hette the Fox Society. Nästa sällskap kallades för the Dog Society vars medlemmar var erfarna krigare. Gifta medelålders familjefäder köpte medlemskap i the Black Mouths Society. Det var det viktigaste sällskapet och hade en polisiär uppgift och informerade invånarna om viktiga beslut som hade tagits av byns ledare. Medlemmarna i the Black Mouths Society organiserade även försvaret av byn om den blev attackerad. De bar utmärkande ansiktsmålningar, den övre halvan av ansiktet målades röd och den nedre halvan svart. Sällskapet var ett av de mest aktiva och höll möten var tredje dag. Troligen var det detta sällskap som organiserade bygget av Mih Tutta Hang Kusch sommaren 1822. När mannen så hade nått en ålder omkring drygt 50 år och hade så att säga lagt stridsyxan på hyllan gick han med i the Buffalo Bull Society. Dessa män hade stor visdom. De flesta av dem hade varit krigsledare, lett buffeljakter och tämjt hästar. Men nu var de äldre och tog inga risker längre utan kunde dela med sig av sina erfarenheter till de yngre.
Mandankvinnorna var organiserade i fyra sällskap. Unga flickor blev medlemmar i Skunk Society och när de hade blivit vuxna men fortfarande ogifta blev de medlemmar i the Creek Woman Society. Gifta kvinnors sällskap hette the Goose Society och äldre kvinnors sällskap kallade för the White Buffalo Cow Society.
Den 7 mars 1834 skrev Maximilian i sin dagbok att morgonen var grå och kall. Marken var täckt av en decimeter snö och det var minus 12 grader ute. Lite senare denna dag bevittnade Maximilian och Bodmer en fantastisk dans som utfördes av mandaner som var medlemmar i the Dog Society. I hans anteckningar kan man läsa följande:
”About evening the Dog Society (Meniss-Ochatä) from Ruhptare danced at Mih-Tutta-Hangkusch. Bodmer went there. They were assembled in the medicine lodge when Mató-Topé entered very proudly. He belongs to this society in his village. He did not look at Bodmer at all, even though he visited us frequently. He proceeded to walk straight past him. Sih-Chidä (who also belongs to this society in Mih-Tutta-Hangkusch) entered and fired a gun in the lodge.
The evening was grey, overcast with snow clouds that, however, broke up in the west; snowed very fine. Suddenly the Meniss-Ochatä from Mih-Tutta-Hangkusch marched to the fort, and a crowd of people swarmed around them. From outside the gate, we heard the frequently repeated sounds of their war whistles. Twenty-seven to twenty-eight men closed the circle. All of them were dressed in their best – some in beautiful robes, a few with bighorns shirts, others in red cloth shirts or European uniform overcoats, yet others with bare upper bodies on which their coups and wounds were painted in reddish brown. Four of them – these are the leading, or real, Dogs – wore enormous bonnets or caps on their heads, which hung down far below their shoulders: giant tufts of densely arranged raven tail feathers with small down feathers attached to each raven feather tip. In the middle of each mass of feathers, the beautiful white and black tail of war eagle stood upright, attached in a line reaching from front to back. When they dance, all these feathers rock up and down. Two other men wore bonnets just enormous as those of the real Dogs but made of yellowish, reddish, dark horizontally striped eagle owl feathers, and one wore the large, beautiful mahchsi-akub-haschka. All others wore on their heads a thick tuft of eagle owl, raven, and magpie tail feathers. Only the men with the enormous feather bonnets wore horizontally across their chest strips of scarlet cloth that ran back over both shoulders and were tied in a knot at the lower back, from where they hung down to the calves. These are the real Dogs. If someone throws a piece of meat in the fire or on the ground and tells them:” There, Dog, eat!” they must set upon it right away and eat it raw.
One of the men had attached the tail of a wild turkey to the top of his large bonnet of eagle owl feathers. At their necks they all wore their war whistles; in their left arms, their weapons: guns, bows, and the like. In their right hands, they carried the chichikué that was designated for this society, part of it decorated with animal hooves. From the tip of the rattle, a single war eagle feather is usually hung, either left white or tinted red. They set a large drum on the ground in the circle (Mánna-beräckä). Five poorly dressed, seated men beat it. Beside them stood two additional men, each one beating a small drum similar to a tambourine. The Dogs accompanied the intense, rapidly repeated drumbeats with their war whistles, blowing short, repetitive notes or tones.
Then they suddenly began to dance. The dropped their robes behind them on the ground. Some danced in the center of the circle, with their upper bodies leaning forward, jumping up from the ground a little, with their feet held equally apart, and then stepping down hard. The other danced around them in no particular order, facing the inside of the circle. They were mostly crowded rather close together, and once in a while whistling on their war whistles; the drummers beat concurrently and intensely; all the chichikués were rattled at the same time. The view was extremely novel and strange. The many head feathers bouncing up and down, the wild noise, the whistling, drumming, the colorful, diverse masquerade – a noteworthy scene for a stranger! These Dogs had purchased their positions from former society members and had to offer their wives on occasion to their so-called fathers from whom they buy, just as is done in all societies or dances.”
Akvarellen till vänster är gjord av Maximilian som var en duktig amatörtecknare. Till höger har vi så Bodmers fantastisk och professionella akvarell. Båda målningarna föreställer hidatsakrigaren Two Ravens (Pehriska Ruhpa) klädd i the Dog Society´s speciella utrustning. Bodmers målning utfördes under två dagar den 14 och 15 mars 1834 i Fort Clark. Inför sittningen förberedde sig Two Rawens sig både noga och länge för att få all utrustning på plats.
1836
I januari 1836 ägde en speciellt blodig strid rum mellan de bylevande indianerna och siouxer. Sent på vintern 1835 hade stora grupper av yanktonaier och saones (two kettle-, sans arc- och blackfeetsiouxer) slagit läger för vintern i närheten av mandanbyarna. Deras buffeljakt som skulle ha givit dem mat genom vintern hade misslyckats. För att inte svälta ihjäl var de tvungna i januari 1836 att byta till sig majs från mandanerna. När deras handelsvaror hade tagit slut bröt en stor grupp av siouxerna sitt vinterläger för att bege sig ut på prärien och på nytt försöka hitta bufflar. När de passerade sommarbyn Big Hidatsa som nu var i de närmaste obebodd tog de för sig av byns matförråd. De lämnade efter sig filtar, knivar och tobak som betalning för maten. Dagen efter när resten av siouxerna passerade byn blev de attackerade av hidatsa- och mandankrigare från Ruphtarebyn. Siouxerna blev överraskade och en massaker ägde rum. Uppskattningsvis dödades 100 till 150 siouxer och 43 kvinnor och barn togs till fånga. Sådana händelser var i det långa loppet till de bylevande indianernas nackdel. Naturligtvis var hidatsaindianerna och ruhptaremandanerna rädda för siouxernas hämnd. Därför bosatte de sig i Mih Tutta Hang Kusch en tid framöver.
1837
Sommaren 1837 hemsöktes den norra prärien återigen av smittkoppor. De bylevande indianerna vid Fort Clark drabbades speciellt hårt av denna dödliga farsot. Sjukdomar hade alltid härjat bland mandanerna så de hade lärt sig att leva med det. Tidigt på våren 1835 skrev Francis Chardon som var föreståndare i Fort Clark i sin dagbok att två till tre barn dog varje dag på grund av olika sjukdomar. Under vintern 1836 – 1837 skriver Chardon i sin dagbok att mandanerna svalt. Buffeln visade sig med sin frånvaro och mandanernas rädsla för siouxerna hindrade dem från att jaga allt för långt bort från sina byar.
Klockan tre på eftermiddagen den 19 juni 1837 anlände det Amerikanska Pälskompaniets ångbåt St. Peter till Fort Clark efter en långsam resa uppströms från St. Louis. Med sig i lasten hade hon inte bara handelsvaror till indianerna utan även smittkoppor. Joshua Pilcher var en av passagerarna ombord och hade nyligen blivit utsedd till agent för Övre Missouris indianstammar. Man misstänkte att smittkopporna fanns ombord ångfartyget långt innan hon nådde Fort Clark. Innan St. Peter hade passerat Fort Leavenworth i dagens Kansas hade en mulatt insjuknad i smittkoppor som man till en början inte riktigt förstod att det var den fruktade sjukdomen. Några dagar senare krävde passagerare att den sjuke mannen skulle sättas i land. Bernard Pratte som var fartygets kapten förstod inte att mannen led av smittkopporna avböjde kravet. Lite längre fram på resan tog fartyget ombord några arikarakvinnor som genast smittades av sjukdomen. Flera passagerare hade insjuknat i kopporna när båten passerade Council Bluffs i dagens Nebraska. Det var först då som man insåg att det verkligen rörde sig om smittkopporna. Trots det var det ingen som kom på tanken att avbryta resan och försätta sig i någon sorts karantän. Det var pengar som styrde och ångfartyget skulle då fullfölja sin rutt till de olika forten. Pilcher reagerade och skickade bud till olika grupper av siouxer att hålla sig undan handelsposterna under resten av sommaren.
Smittkoppor har varit en av människans värsta och mest fruktade sjukdom. Det är en extremt smittsam och vanställande sjukdom med mycket hög dödlighet. Sjukdomens virus sprids via direkt kontakt med sjuka människor eller indirekt via nedsmittade föremål. Även spridning via luft kan förekomma. Inkubationstiden är cirka 12 dagar och mottagligheten är i det närmaste 100 procent. Sjukdomen börjar som en influensa och efter några dagar uppträder koppor över hela kroppen. I okomplicerade fall pågår sjukdomen i 14 dagar och anses medföra livslång immunitet. Visserligen anses sjukdomen i dag vara utrotad. Men dess virus odlas fortfarande i laboratorier, varifrån sjukdomen teoretiskt sett fortfarande skulle kunna spridas över hela världen. Det senaste kända fallet inträffade i Somalia 1977.
Troligen var det arikarakvinnor och andra smittbärare som förde över kopporna till indianerna vid Fort Clark. Den enda ögonvittnesskildringen av farsotens förlopp och verkningar bland de bylevande indianerna kommer från Francis Chardons anteckningar. Den 14 juli 1837 nämner han för första gången sjukdomen i sin journal. Han skriver då att en ung mandan hade avlidit och att flera andra hade blivit smittade. Till en början dog en till två personer per dag. Därefter steg dödssiffrorna brant uppåt för varje dag. I början på augusti avled fyra till sju personer dagligen för att i slutet på samma månad ha ökat med åtta till tio personer. Chardon uppskattade att 500 mandaner och arikarier hade dött i sjukdomen i slutet av augusti. I september höjde han den siffran till 800.
Så här dramatiskt skildrade den amerikanske konstnären W. Langdon Kihn smittkoppornas brutala effekt i Mih Tutta Hang Kusch 1837. Oljemålningen är från 1941. Notera att jordhyddornas ingångar är riktade åt fel håll.
Mandanernas reaktion på sjukdomen tog sig olika uttryck. Fjorton dagar efter det första dödsfallet skrev Chardon att mandanerna och hade börjat dansa för att de inte har så långt kvar att leva. Andra stod inte ut med eländet och tog livet av sig. Det förekom även massjälvmord. Eftersom indianerna såg de vita som ansvariga för sjukdomen försökte besvikna indianer döda alla vita som kom i deras väg. Mandanerna förstod inte att de skulle isolera de sjuka för att hindra smittvägarna. Allt för sent började de som inte led av sjukdomen lämna sina byar. De skingrades åt alla håll för att fly undan den hemska farsoten. Den 11 augusti övergav nuitadimandanerna Mih Tutta Hang Kusch, endast sjuka och döende lämnades kvar åt sina öden. Först i slutet av september började sjukdomen släppa sitt grepp över indianerna. Hur många mandaner som gick under i smittkoppsepidemin 1837 är svårt att fastställa. Eftersom deras exakta befolkningssiffra före sjukdomens utbrott bygger på osäkra och varierande siffror. Enligt Joshua Pilcher uppgick mandanernas befolkning till 1 600 personer och troligen överlevde bara 120 till 130 av dem.
Källor
Alfred W. Bowers (1991), Mandan Social and Ceremonial Organization. Moscow, University of Idaho press
Alfred W. Bowers (1992), Hidatsa Social & Ceremonial Organization. Bison Books
John, C Ewers (1968), Indian life on the Upper Missouri. Norman Oklahoma, University of Oklahoma Press.
George E. Hyde (1970), Indians of the High Plains, from the Prehistoric Period to the Coming of Europeans. Norman, Oklahoma, University of Oklahoma Press.
Mary Jane Schneider (1989), The Hidatsa. New York Philadelphia, Chelsea House Publishers.
G. Hubert Smith and W. Raymond Wood (1980), The Explorations of the La Vérendryes in the Northern Plains, 1738-43. Lincoln, Nebraska, University of Nebraska Press.
Elizabeth A. Fenn (2014), A History of the Mandan People. Hill and Wang New York.