Lone Man

De flesta indianpoliser var så indoktrinerade av myndigheterna att de betraktade Sitting Bull som en bakåtsträvare som skämde ut sitt folk. En sådan indianpolis var hunkpapasiouxen Lone Man. Han var en av McLaughlins favoritpoliser på grund av sitt enligt myndigheterna exemplariska leverne. Lone Man bodde med sin familj i en stuga ungefär en halv mil öster om Sitting Bulls by i Grand Riverdalen. Han odlade majs och andra grönsaker. För att visa sin goda vilja hade han klippt sitt hår kort och gick i den vite mannens kläder. Han hade tidigare varit en god vän till Sitting Bull, men nu var han en aktiv motståndare till hövdingen och andedansrörelsen.

Lone Mans berättelse om mordet på Sitting Bull är lätt att förstå. De flesta historieböcker som skildrar mordet på Sitting Bull använder därför Lone Mans berättelse. Han berättade sin historia till släktingen Robert P. High Eagle, som översatte den till engelska. Lone Mans och andra indianpolisers berättelser publicerades av Stanley Vestal i sin bok; New Sources of Indian History, 1850–1890, som kom ut 1934. 

Här följer så Lone Mans berättelse

På morgonen den 14 december 1890 befann jag mig i mitt hem, som låg 57 kilometer söder om Standing Rockagenturen. Jag var sysselsatt med att laga min sadel när jag plötsligt fick besök av indianpolisen Afraid of Hawk. Han berättade för mig att alla indianpoliser skulle med omedelbar verkan inställa sig för tjänst vid löjtnant Henry Bullheads hem. Afraid of Hawk hade blivit skickad till mig för att personligen meddela mig detta. Jag frågade honom om vad det gällde. Han svarade då att han kände på sig att vi skulle gripa Sitting Bull och hans andedansare. Afraid of Hawk berättade vidare för mig att han alltid hade varit rädd för att andedansen skulle föra något otrevligt med sig.

Polislöjtnant Henry Bullhead. Här sitter han framför kameran iklädd delvis traditionella indianska kläder. Fotografen är David F. Barry. Det var Bullhead som sköt det första och dödande skottet i Sitting Bulls kropp. I tumultet som då uppstod blev han själv träffad av en kula som sårade honom dödligt. Han avled ett dygn senare. Henry Bullhead var en yanktonai-sioux.

Jag bjöd honom på frukost och gav hans häst foder, under tiden jag gjorde ordning mig. Min häst var en grå valack som var i bästa kondition för uppdraget. Jag skodde honom med “halksäkra hästskor”. Jag kallade honom Wacinyanpi (Trogen) för att han var en pålitlig häst. När min hustru hörde om uppdraget blev hon nervös och orolig. Hon kände på sig att något hemskt skulle komma att hända. När vi hade ätit klart tog jag farväl av min hustru och mina barn. Vi red sedan till Bullheads hem. På vägen dit hämtade vi upp andra indianpoliser som, Bad Horse, Armstrong, Little Eagle, Wakutemani, Brownman, Hawkman, Good Voice Elk, så när vi anlände till Bullheads hem var vi hela tolv. De resterande 37 indianpoliserna kom från andra platser i reservatet. 

På vägen till Bullheads hem hade vi gott om tid att diskutera vårt uppdrag. Vi var fullt medvetna om att vi en gång för alla borde ta ett krafttag mot andedansen som nu faktiskt hade blivit ett hot mot vår stam. Detta är min personliga åsikt. Jag har nu tagit avstånd från mitt tidigare liv som en barbarisk indian. Tidigare var jag en hängiven och lojal anhängare till Sitting Bull. Från tio års ålder hade jag varit en av de mest aktiva medlemmar i Sitting Bulls band. Jag deltog i buffeljakter och stred tillsammans med Sitting Bull mot andra stammar. Den viktigaste striden jag deltog i var den mot Custer vid Little Bighornfloden. Efter striden följde jag med Sitting Bull till Kanada. Efter två år återvände jag med den första gruppen av siouxer till USA och blev transporterad med ångbåt till Fort Yates och Standing Rockagenturen. Armén tog ifrån oss våra hästar och vapen, de beslagtog även vissa ägodelar som buffelfällar och hjorttänder och andra föremål som påminde om vårt tidigare liv. Men vi blev inga krigsfångar. 

När Sitting Bull återvände till Standing Rockreservatet stannade jag kvar i hans läger vid agenturen. Jag hade nu blivit en någorlunda snäll och beskedlig människa, som levde på det årliga underhållet och veckoransoner som jag hade rätt till enligt tidigare avtal. Jag byggde ett timmerhus åt min familj och en inhägnad åt mina oxar och ponnyer. Jag började odla majs och grönsaker. Indianagenten major McLaughlin tyckte att jag var så duktig att han utnämnde mig till assisterande chefsbonde. Den tjänsten hade jag i två år. 

Jag blev tilldelad en bit mark som jag levde på tills Sitting Bulls följeslagare bröt upp och flyttade till olika platser i Grand Riverdalen. Jag befordrades till menig i indianpoliskåren. På grund av min bakgrund som hunkpapakrigare i Sitting Bulls band ansåg man att jag var lämplig som polis. Jag berättar det här för att jag en gång i tiden var en stor anhängare av hövdingen. Men när andedansen kom till reservatet anslöt jag mig inte till dess anhängare, som jag ansåg höll på med galenskaper. Jag hade nu börjat leva efter en ny livsstil och hade lagt vidskepelse och gamla barbariska vanor bakom mig. 

Klockan var mellan sex och sju på morgonen när vi nådde Bullheads hem. Indianpoliserna White Bear och Red Bear tog hand om våra hästar. De var mina släktingar så jag kände mig till freds i deras sällskap. Löjtnant Bullhead var också en släkting till mig och han tog emot mig i sitt hem som en vän. Ytterligare två medlemmar i poliskåren dök upp. Det var Shavehead och High Eagle. Löjtnant Bullhead gick då ut för att välkomna dem. Bullhead och High Eagle kramade om varandra. De hade varit vänner sedan barnsben och hade delat både glädje och sorg med varandra. 

När alla hade anlänt till Bullheads hem åt vi middag. Efter maten sammankallade löjtnant Bullhead oss till ett möte på den plats Sitting Bull föddes för många år sedan. Bullhead talade till oss och sade:

“Mina vänner och släktingar, jag tror nog att ni är rätt så nyfikna på varför ni har blivit kallade hit den här eftermiddagen. Jag är övertygad om att ni alla känner till och är övertygade om att ni för eller senare skulle bli kallade till denna allvarliga uppgift. Jag har ett meddelande från major McLaughlin som vår vän Charles DeRockbrain, som arbetar som jordbrukslärare och tolk i detta område, skall läsa upp för er”. 

Nu kom Charles, som kallades för Chaska bland indianerna, fram och läste upp brevet på siouxspråket så att alla förstod vad det handlade om. Jag tror inte att de närvarande indianpoliserna kunde läsa och skriva på vare sig engelska eller sioux. Vi blev ledsna när vi tänkte på att vår hövding och hans följeslagare hade brutit mot lagen för att de var påverkade av yttre influenser och att drastiska åtgärder behövdes för att få dem att lyda. Personligen anade jag problem, för under tiden andedansen utövades fritt hade andedanspräster vid flera tillfällen hotat indianpoliser om de lade sig i. Andedansarna ägde “Ogle Wakan”, andedansskjortor, som skyddade mot kulor. Flera fredliga försök hade gjorts av poliskåren för att upplösa andedanslägren, dock utan att lyckas. 

Under augusti månad då andedansen var i full gång blev jag själv nyfiken över vad det var inom andedansen som fick mitt folk att bli galna. Tillsammans med min bror, White Horse, besökte jag andedansarnas dansbana för att se deras uppvisning. Jag fick även en chans att personligen tala med hövdingen. Jag respekterar hans djupa och ärliga intresse för andedansen. Eftersom jag alltid har hyst stor respekt för honom och varit hans vän avstod jag dock från att nämna eller ställa frågor i ämnet till honom. På plats blev jag emellertid övertygad om att något hemskt och fruktansvärt skulle komma hända om andedansen fick fortsätta. 

Vi fick order om att agera vid gryningen. Eftersom vi hade en lång natt framför oss försökte vi fördriva tiden med att berätta om gamla krigsmeriter. När gryningen var nära bad Bullhead oss att be en bön innan vi begav oss iväg. Efter bönestunden blev vi beordrade att sadla hästarna. När alla var klara ställde vi upp oss två och två och startade vår resa. Vi red genom ett kuperat landskap på en hal väg. När vi red genom Grand Riverdalen hörde vi ugglans hoande och prärievargens ylande. En indian påpekade då för oss att ugglan och prärievargen varnade oss att vara försiktiga. 

Innan vi startade fick Red Bear och White Bird i uppgift av Bullhead att göra i ordning hövdingens vita favorithäst när vi kom till hövdingens hem. Meningen var att Sitting Bull skulle rida på den till agenturen efter gripandet. På nätterna stod hövdingen häst i ett skjul eller en inhägnad. Resten av styrkan fick order om att omringa Sitting Bulls stuga för att behålla ordningen under tiden officerarna gick in i stugan för att gripa hövdingen. Bullhead sade till mig att han ville att jag skulle utnyttja min vänskap med hövdingen och lugna ner andra ledare om de blev hotfulla.

Vi red i en lugn takt tills vi kom inom 2 kilometers avstånd från Sitting Bulls by då vi övergick i galopp. När vi bara var 400 meter från stugorna red vi på som om vi skulle attackera byn. När vi anlände till Sitting Bulls stuga klev vi av våra hästar. Under tiden officerarna gick in i stugan omringade indianpoliserna snabbt stugan. Jag följde med officerarna och ställde mig vid dörren som jag hade blivit beordrad att göra. Det var fortfarande mörkt och alla sov. Endast hundarna var vakna. De var ganska många och hälsade på oss när vi kom. Utan tvekan väcktes andedansarna av hundarna skällande. 

Bullhead knackade på dörren, tätt bakom honom stod Red Tomahawk och Shavehead. Hövdingen svarade: “Okey, kom in”. Dörren var öppen och Bullhead sa: “Jag har kommit för att föra dig till agenturen. Du är anhållen”. Sitting Bull svarade: “How”, “Låt mig klä på mig först innan jag följer med er”. Han bad sin hustru att hämta sina kläder, vilket man gick med på. När han var klädd och färdig att gå bad han sin son att sadla sin häst. Poliserna sa då att den redan var klar och stod och väntade på honom utanför. När Sitting Bull lät sig ledas bort av polisen, började hans fru plötsligt skrika högt av sorg. Skriket drog till sig uppmärksamhet. Snart hade flera anhängare till hövdingen samlats vid hans stuga. De började nu klaga på polisernas insatser. En av dem, Catch the Bear, sa: “Precis som vi har misstänk har indianpoliserna kommit. Om ni tror att ni kan ta honom tror ni fel”. Sedan vände han sig till sitt eget folk och sa att de nu skulle skydda sin hövding. Just då dök Crow Foot upp. Han var upprörd över sin mors skrik och Catch the Bears röst och sa till Sitting Bull: “Du har alltid kallat dig en modig ledare. Men nu låter du metallbrösten gripa dig”. Sitting Bull ändrade sig nu. Som svar på Crowfoots påpekande sa han: “Då vill jag inte följa med”. Nu försökte andedansarna komma närmare sin hövding för att till varje pris skydda honom. Indianpoliserna uppmanade andedansarna att inte starta något bråk, men de ville inte lyssna. Istället sa de att de inte fick ta deras hövding. 

Löjtnant Bullhead sa till Sitting Bull: “Kom nu, lyssna inte på de andra”. Jag vädjade nu till hövdingen: “Farbror, ingen kommer att göra dig illa. Agenten vill träffa dig och sedan får du komma tillbaka. Var så snäll och låt inte andra dra in dig i fara”. Men hövdingen hade redan bestämt sig för att inte följa med. De tre officerarna greppade nu tag i Sitting Bull. Löjtnant Bullhead tog tag i hövdingens högra arm, Shavehead den vänstra armen och Red Tomahawk knuffade fram honom i ryggen. Nu var hela byn i uppror. Kvinnor och barn grät medan männen samlades runt poliserna och hotade dem verbalt men hittills hade de inte skadat oss. Polisen försökte förgäves hålla ordning på folksamlingen, men det var som att släcka en våldsam präriebrand. Catch the Bear var nu så arg att han tog fram sitt gevär som han hade gömd under sin filt och sköt en kula i Bullhead, som blev sårad. När jag såg att min kära släkting och befäl blev skjuten, sprang jag fram till platsen där de höll hövdingen. Catch the Bear höjde då sitt gevär och sköt mot mig, men kulan missade. Jag var så nära honom nu att jag tog tag i honom och utan någon större ansträngning fick jag övertaget och bröt geväret ur hans händer. Jag slog honom med gevärskolven så att han blev utslagen. I samma stund sköt Bullhead ett skott i Sitting Bull samtidigt som han höll fast honom. Red Tomahawk sköt ytterligare ett skott i hövdingen som dödade honom. 

De andra indianpoliserna hade nu slutfört sin uppgift och koncentrerade sig nu på att rädda sitt skinn. De drogs nu in i en hård kamp mot andedansarna. När dagen grydde flydde andedansarna mot skogen. Några hade redan flytt till söder om Grand River. Indianpoliserna tog skydd bakom skjul och inhägnader som fanns i närheten av hövdingens bostad och sköt mot de flyende andedansarna. En av indianpoliserna hade tagit skydd på marken bakom ett skjul när plötsligt en andedansare sköt honom i huvudet så att han dog på fläcken. Den mannen var min brorson John Strongarm. 

Till slut upphörde skjutandet och vi började då samla ihop våra döda och sårade. Min kusin Hawkman fick i uppgift att rida till militären med nyheten om striden. Vi flyttade dem till stugan för vård. Under tiden detta pågick sa min vän Running Hawk till poliserna: “Mina vänner, det verkar som om någonting rör på sig bakom gardinerna i hörnet av stugan.” I stället för att man hade putsat väggarna med murbruk var de täckta med bitar av lakan som var hopsydda och fastspikade på väggen. Alla stirrade nu på väggen och utan att vänta på order gick jag fram och drog upp gardinen. Där stod Crowfoot, som när han blev upptäckt skrek: “Farbröder, döda mig inte. Jag vill inte dö.” Poliserna frågade officerarna vad de skulle göra. Löjtnant Bullhead som hade följt det hela sa då: “Gör vad ni vill med honom. Han tillhör en av dem som har orsakat detta elände”. Jag kommer verkligen inte ihåg vem som avlossade skotten som dödade Crowfoot, flera sköt samtidigt. Naturligtvis visste Lone Man hur Crowfoot dödades. För han var ju en av mördarna. Han ljög för att skydda sig själv. I en annan intervju med Stanley Vestal (Valter Campbell) berättade Lone Man följande angående mordet på Sitting Bulls 14-årige son Crowfoot: “Sedan slog jag till Crowfoot i pannan med mitt gevär så att han ramlade ner utslagen på golvet. När han låg där sköt vi tre skott i hans kropp”.

Ungefär samtidigt dök soldater upp på en höjd öster om Sitting Bulls by. De var väntade för vi visste att de skulle komma. De hade valt att inte hjälpa oss under det mest kritiska skedet under striden. Det var kanske var lika bra, för de hade nog förvärrat situationen. De avlossade ett kanonskott mot vårt håll. Vi blev då beordrade att visa parlamentärflagg. Jag rev av en bit från en vit gardin och knöt fast den på en lång pinne och sprang ut så att de kunde se mig. Jag trodde att de skulle upphöra med eldgivningen, men min insats var till ingen nytta. De fortsatte att beskjuta oss och kanonkulorna landade ganska när mig och tvingade mig att hoppa åt sidan. Till slut upphörde de att skjuta och red ner till oss. När de hade fått höra vad som hade hänt gick deras högsta befäl över till Sitting Bulls kropp och petade på den med en pinne och räknade tredje coup på den. Sedan yttrade han följande ord som Louis Primeau översatte: “Sitting Bull store hövding, du är orsaken till vad som nu har hänt dig själv och dit folk”. 

När soldaterna hade klivit av sina hästar sprang de runt i husen och tog allt av värde. Red Tomahawk tog nu befäl över indianpoliserna. När allt var klart för att transportera de döda och sårade indianpoliserna och Sitting Bulls kropp blev vi befriade från kampanjen. Vi fick beröm för vår plikttrogna insats och ombads att närvara vid begravningen av våra kamrater som hade stupat i striden. Strong Arm, Hawkman, Little Eagle och Akichita stupade. Bullhead, Shavehead och Middle blev svårt sårade. Sju andedansare förutom Sitting Bull dödades. 

Nu dök släktingar till dödade indianpoliser upp och jag hade aldrig tidigare i mitt folks historia bevittnat en så stark klagosång. Jag tog ett sista farväl av de döda och mina släktingar och begav mig sedan tillsammans med Charles Afraid of Hawks hemåt. På vår resa passerade vi flera övergivna hem som tillhörde andedansare. Jag var besviken över att ett så stort misstag hade gjorts föra att man hade lyssnat på andra utanför reservatet som egentligen inte orsakade oss något problem. 

När jag kom hem bad jag min fru att ordna med en svetthydda innan jag träffade mina bröder, systrar och mor. Jag ville genomgå en ceremoni för att rengöra mig från att jag hade deltagit i en så blodig historia mot mitt eget folk. När ceremonin var avklarad tog man fram nya och rena kläder till mig. Kläderna jag hade burit i striden brändes. Sedan återförenades jag med min familj. Gud skonade mitt liv för deras skull. Nästa dag reste jag med min familj till agenturen. Jag inställde mig hos major McLaughlin. Han lade sin hand på min axel och tog mig i hand och sade: “Lone Man är en riktig man, jag är stolt över dig för att du har visat stort mod i striden mot andedansarna”. Jag var egentligen inte så modig just då. Men hans beröm fick mig nästan att börja gråta.