Wild Horses. Skiss utförd i blyers och tusch. Det finns tre varianter på detta tema och den här teckningen var den första och troligen då utförd under resans gång 1837.
ALFRED JACOB MILLER
När den amerikanske konstnären Alfred Jacob Miller 1837 tackade ja till en inbjudan att följa med på en resa över den amerikanska prärien ända bort till Klippiga bergen skulle det visa sig vara en riktigt fullträff. Alla skisser och akvarellmålningar han producerade under detta sex månaders långa reseäventyr skulle nämligen komma att sysselsätta och försörja honom resten av livet.
Alfred Jacob Miller föddes i Baltimore i Maryland 1810. Han växte upp i en stor och välbärgad familj och fick sin första utbildning i en dyr privatskola. Redan i tidig ålder hade han bestämt sig för at bli en konstnär. Det är möjligt att han fick sina första konstlektioner från porträttmålaren Thomas Sully. 1832 reser Miller för pappans pengar till Paris för att studera konst. Där passar han bland annat på att kopiera klassiska målningar i Louvrens stora konstsamlingar. Året därpå reser han till Italien och besöker Bologna, Florens och Venedig. Han slår sig ner i Rom och fortsätter sina konststudier där. 1834 återvänder han till Baltimore och öppnar en ateljé fast besluten att försörja sig som porträttmålare. Affärerna gick dessvärre inte så bra i hans födelsestad så hösten 1836 flyttade han till New Orleans för att kämpa vidare med sitt konstnärskap där.
En dag i mars 1837, när Miller var sysselsatt med att måla ett landskapsmotiv i olja, stegade en man in i ateljén och började betrakta alla porträtt- och landskapsmålningar som hängde på väggarna. Efter ett tag sa besökaren till Miller han att han gillade vad han såg och lämnade därefter ateljén utan att köpa något. Några dagar senare dök samma person upp igen och presenterade sig som kapten William Drummond Steward. Han berättade för Miller att han hade rest omkring i den amerikanska västern de senaste fyra åren. Nu till sommaren planerade han en ny resa till Klippiga bergen. Han letade efter en kompetent konstnär som ville följa med på resan vars arbetsuppgifter då skulle vara att måla landskap och spännande händelser som utspelades sig under resans gång. Miller var Stewards man och han erbjöd nu konstnären att följa med på resan och arbeta för honom. Efter några dagar tackade Miller ja till Stewards erbjudande. Miller som ju var en utpräglad stadsbo hade naturligtvis inte en aning om vad han gav sig in på.
William Drummond Steward var en förmögen man från Skottland. Till yrket hade han varit en framgångsrik arméofficer i den brittiska armén och veteran från slaget vid Waterloo. På den här tiden i början på 1800-talet var det inte ovanligt att välbärgade europeiska män i aristokratiska kretsar seglade över atlanten för att söka äventyr i den amerikanska västern. Den äventyrslystne Steward var en erfaren resenär och hade besökt alla rendezvouser i Klippiga bergen sedan 1833.
Pälshandeln i Klippiga bergen
När amerikanerna Meriwether Lewis och William Clark återvände från sin upptäckarresa till St. Louis 1806 rapporterade de om att det fanns gott om bäver i Klippiga bergen. Idag tror man att det fanns upp mot 60 miljoner bävrar i området i början på 1800-talet. Denna nyhet blev startskottet till att man började jaga bäver i Klippiga bergen. Det var William Henry Ashley, delägare till the Rocky Mountain Fur Company, som kom på den geniala affärsidén att jägare, bergsmän och indianer skulle sammanstråla på en förutbestämd plats i Klippiga bergen varje år för att sälja sina pälsar och djurhudar till pälsbolagen och samtidigt passa på att köpa ny utrustning för den nästkommande säsongen. Ett sådant handelsmöte kom att kallas för rendezvous (möte på franska).
Den första rendezvousen i Klippiga bergen ägde rum 1825. För pälsbolagen var bäverskinn den mest eftertraktade råvaran. Det var inte den mörkbruna pälsen man var ute efter utan i stället bäverns trådiga underhårsfibrer. Fibrerna krossades och stärktes till ett styvt filtmaterial som man tillverkade höga hattar av. Höga hattar var nämligen på högsta modet bland herrar i de europeiska storstäderna.
Tillfrågan på bäver var således enorm och det var naturligtvis många som ville ta del av denna inkomstbringande näring. En del pälsjägare var anställda av de stora pälsbolagen men det fanns även fria pälsjägare som arbetade ensamma och sålde sina pälsar till högsta pris. Men denna lukrativa bransch blev kortvarig. 1840 var bävern så gott som utrotad i Klippiga bergen och samma år ägde den allra sista rendezvousen rum i Klippiga bergen. Varje rendezvous ägde rum på sommaren då djurens pälsar var tunna och av lite värde. Det var också den tid på året som det var som lättast för vagnskaravaner att korsa den vidsträckta prärien. Platsen för ett rendezvous valdes ut ett år i förtid. Den idealiska platsen var en bred dalgång med tillgång till gräs och vatten för djuren, ved till bränsle samt gott om bytesdjur för försörjning och nöjesjakt. Efter sammankomsten lastade det ansvariga kompaniet för årets rendezvous alla pälsar och skinn de hade köpt upp på sina vagnar för transport till St. Louis.
Resan västerut
Miller och Steward återförenades i St. Louis i början av april 1837 där färden till Klippiga bergen skulle ta sin början. De slog följe med the American Fur Company vars uppgift var att frakta varor och utrustning till pälsjägarnas årliga sammankomst vid Green Riverdalen i nuvarande västra Wyoming. Anfört av den erfarne pälsjägare Tom Fitzpatrick inkluderade förrådståget tjugofem vagnar. Ett tjugotal delawareindianer följde med på resan vars uppgift var att spåra, speja och jaga. Stewart hade fem egna vagnar som var lastade till bredden med utrustning och speciella artiklar som glaspärlor, presenter, fina viner och exotiska delikatesser. Mellan 45 till 250 personer brukade följa med på sådana här resor över prärien. Stewards grupp bestod av mins 14 personer därav fem jägare och två kockar. Vi känner inte till alla namn på de som ingick Stewards grupp. Miller nämner i sina anteckningar Antoine Clement, som var jägare och Stewards högra hand, Louis, Auguste och Pierre samt kocken Jean.
Den första delen av expeditionen var en fem veckor lång resa från Westport vid Missourifloden till Fort William som snart skulle byta namn till Fort Laramie. På den tiden var Westport en liten men oberoende stad där California-, Oregon- och Santa felederna började. I slutet av 1800-talet införlivades staden i Kansas City. I Westport införskaffade man utrustning och proviant. Efter några dagar in på resan utsåg Fitzpatrick skotten Stewart, som ju var en erfaren arméofficer, till andra befäl över gruppen. Stewards anammade sitt militära ledarskap över gruppen. Det var ju oerhört viktigt att alla i karavanen höll sig till uppsatta regler för det fanns mängder av faror som kunde äventyra den långa resan.
Karavanen lämnade Missouri River bakom sig för att i stället följa Kansas River rakt västerut. Det gällde att utnyttja dagsljuset. Varje morgon steg man upp klockan fyra. Då skulle alla i gruppen vara påklädda och redo att ge sig ut på färdvägen igen. Vid middagstid gjorde man ett kort stopp för att rasta boskapen och ge männen en paus för middag. Ungefär en halvtimme innan halt för dagen skickade man ut spejare vars uppgift var att välja en lämplig campingplats med tillgång till vatten och gräs. Med lite tur skulle platsen även ha gott om ved, om inte använde man torr buffeldynga som bränsle för matlagning. För att skydda lägret arrangerade man vagnarna i en stor cirkel. Man gav hästarna vatten och lät dem sedan beta fritt. Mot solnedgången föste man in djuren i vagnscirkeln där de tjudrades. Vakter placerades ut för att vaka över lägret under mörkrets alla timmar. Om någon av nattvakterna somnade på sin post fick de som straff att vandra till fots hela nästa dag. Sådana typer av bestraffningar var vanliga. Miller slapp sitta som nattvakt. Det enda krav som Steward ställde på honom var att han skulle ta ansvar för sin häst och inte utsätt sig för faror genom att rida för långt bort utom synhåll från gruppen.
När Karavanen svängde mot nordväst längs Blue River nådde den snart Platte River i dagens Nebraska. Under hela resan var det alla möten med representanter från olika indianstammar som imponerade mest på Miller. De första indianer som han stötte på var Kansasindianer, vilket resulterade i flera fina porträtt på både män och kvinnor. Liksom George Catlin förutspådde Miller att denna stam snart skulle vara utrotad. Mellan Kansas River och Platte River kom man in i ett område som behärskades av Pawneestammen. De krävde betalning från karavanen för att den skulle få resa vidare genom deras land. Vid möten med indianer var det Fitzpatrick, Steward och en del andra erfarna personer som skötte förhandlingarna.
Scottsbluff i Nebraska. Akvarell och gouache på papper, format 23 x 36 centimeter. Målad 1858–1860. The Walters Art Museum.
Man följde sedan Platte River västerut och passerade Chimney Rock samt den märkliga bergsformationen Scottsbluff. Varje gång vagnskaravanen gjorde ett kort stop av någon anledning passade Miller på att göra snabba skisser och små akvareller. När karavanen fortsatte in i dagens Wyoming stötte den på en större grupp av indianer. Även den här gången gick Steward, Fitzpatrick och några andra i ledarstaben indianerna till mötes och gav dem tyger, filtar, ammunition, knivar och tobak i betalning för att få fortsätta resan. Miller nämner inte i sina anteckningar namnet på dessa indianer, men troligen var de siouxer. Några dagar senare stöter karavanen på ytterligare en grupp av indianer. De slog följe med dem ända fram till Fort Laramie. Dessa siouxer kan vi definitivt identifiera som oglalasiouxer för att deras ledare var den mäktige Bull Bear.
Karavanen stannade vid Fort Laramie i två veckor. Miller vandrade dagligen omkring i området och skissade flitigt. Hans målningar som avbildar själva fortet är en av de tidigaste beskrivningarna som finns. Det är vid Fort Laramie som han tecknar av oglalaledaren Bull Bear. Utifrån denna skiss gjorde Miller sedan i slutet på 1850-talet det välkända akvarellporträttet av denna kända siouxledare. Det var han ensam om. Den enda text som finns bevarad och som beskriver Bull Bears utseende kommer från den tyska resenären Wislizenus som stötte på hövdingen och hans krigare vid South Platte River 1839. Wislizenus beskriver honom som en: ”En åldrad man med fetlagd kropp”.
Head of “Matau-Tathonca,” “Bull Bear”. Akvarell och gouache på papper, 28,6 x 22,1 centimeter, målad 1858-1860. The Walters Art Museum.
Det var i samband med att Fort Laramie var färdigbyggd 1834 som två pälsjägare tog kontakt med Bull Bears siouxband vid Black Hills för att övertala honom att flytta ner till Platte River. Bull Bear nappade på erbjudandet och tog sitt folk till Platte River Valley hösten 1834 för att leva i området permanent. Bull Bear var en osedvanlig hänsynslös ledare och styrde sitt folk med metoder som byggde på hot och våld. Bull Bears grupp, björnfolket, bestod av 100 tipier, ungefär hälften av oglalas befolkning på omkring 1 000 personer. På våren nästa år flyttade även oglalahövdingen Old Smoke med ytterligare 100 tipier till Fort Laramie. 1835 hade nästan hela oglalastammen på ungefär 2 000 personer slagit sig ner i Platte Valley i Nebraska. Där tänkte de nu stanna för att jaga bufflar och handla vid Fort Laramie. De här två oglalabanden hade svårt att leva sida vid sida och ständiga schismer mellan dem ledde till att Bull Bear hösten 1841 blev mördad i ett hedersrelaterat klanbråk av en ung Red Cloud som ju tillhörde ett annat band (klan). Händelsen splittrade oglalastammen för all framtid.
Interior of Fort Laramie. Akvarell och gouache på papper 29,5 x 35,9 cm) centimeter. The Walters Art Museum.
Fort Laramie or Sublette’s Fort-near the Nebraska or Platte River. Akvarell och gouache på papper, 21,6 x 29,8 cm) centimeter. Målad 1859-1860. The Walters Art Museum.
Fort Laramie. Olja på duk 1851, 45.7 x 68.5 centimeter. Gilcrease Museum
Den 27 juni lämnar karavanen Fort Laramie. De fortsatte uppför North Platte River och passerade, Independence Rock, Devil´s Gate samt Split Rock. I närheten av Independence Rock slog karavanen läger. Miller passade då på att ensam leta upp en bra plats så att han kunde teckna av bergsformationen. Efter en halvtimme dök plötsligt en person upp bakom honom och tryckte ner hans huvud mot marken med stor kraft. Miller trodde att det var en indian och att han sista stund var kommen. Men efter några minuter släpptes greppet om hans huvud och han såg då att det var en ursinnig Steward. Steward läxade nu upp Miller och gjorde klart för honom att han hädanefter aldrig någonsin skulle vandra omkring ensam från gruppen. Där ute fanns det nämligen illasinnade indiankrigare som skulle råna och döda honom utan att blinka, förklarade Steward.
The Rock of Independence. Akvarell på papper, 22,5 x 34,3 centimeter. Målad 1858–1860. The Walters Art Museum.
Efter stoppet vid Independence Rock fortsatte karavanen vidare rakt västerut längs med Sweetwater River och vidare genom South Pass. Man tog sig sedan fram till Green River som man följde norrut som ledde dem så småningom till Horse Creek Rivers mynning. Den 18 juli anlände man till dagen stad Daniel som var resans mål. Där i den vidsträckta och frodiga dalen ägde den i ordningen trettonde rendezvousen rum. Pälsjägare och indianer från olika indianstammar hade redan anlänt till dalen och väntade ivrigt på att the American Fur Company skulle öppna sina butiker.
Little Chief. Akvarell och gouache på brunt papper, 31.1 x 24.1 centimeter. Målad 1858-1860. The Walters Art Museum.
På plats i det stora handelslägret strosade Miller runt för att insupa stämningen. Han gjorde skisser på indianernas ceremonier, lägerliv. Han porträtterade kända pälsjägare och indianledare. Han skildrade indianernas vardagsliv och deras jakt på buffel och andra villebråd. Han gjorde bland annat en akvarell på Little Chief som var en Shoshonehövding. Under sittningen rabblade Little Chief upp sina krigsbravader. Efter sittningen lånade han en av Millers penslar för att måla sina krigsbragder på en djurhud. Miller tittade fascinerande på och skriver följande om denna konststil bland präriens indianer:
” Jag noterade att hästens alla fyra ben var på en och samma sida. Det berodde på ren okunskap om perspektivets lagar. Han färglade hästen med penselns ände i stället med borsten för att han troligen aldrig hade sett ett sådant verktyg. Av någon märklig orsak ritade han vaden framför skenbenet i stället för bakom. Något annat som jag upptäckte var att hans krigshäst, han själv och hans fjäderbuske tog upp hela ytan. Fienden var förminskade till pyttesmå varelser. Jag förmodar att hans vänner fanns i närheten. Femton pilar ritade ovanför fienden indikerar deras förluster. Om hans egna förluster ville Little Chief inte gå in på”.
Little Chiefs och andra prärieindianers målningar på djurhudar kom sedan i början på 1860-talet att utvecklas till teckningar på papper, en unik konststil som kallas för Ledger Art. Även Miller gjorde tekniska fel likt Little Chief i sitt målande, som även det berodde på okunskap. När Miller avbildade hästar i galopp målade han både bak- och framben rakt framåtsträckta. Det här var ett gängse tillvägagångsätt bland konstnärer fram till 1870-talet då Eadweard Muybridge´s kamerastudier visade hur en häst verkligen rörde sig när den galopperade. Även George Catlin och Karl Bodmer som Miller ofta jämförs med begick samma fel.
Steward och Miller stannade i Green River Valley i tre veckor. Därefter lämnade de platsen tillsammans med en liten grupp för att jaga i Wind River Mountain i ytterligare två veckor. Steward hade varit där tidigare och det var hans favoritplats. Miller blev betagen av de vackra och mäktiga bergen och avbildade dem i flera landskapsmålningar. Vi vet inte så mycket om hemresan, men Miller anlände helskinnad till St. Louis i mitten av oktober och nådde fram till New Orleans strax därefter. Där i sin ateljé påbörjar han det mödosamma arbetet med att omvandla sina skisser till akvareller och oljemålningar.
Miller levde under romantiken (1800–1850) och hade ju fått sin konstnärliga utbildning i konstens huvudstad Paris. De nya konststilar som nu uppstod inom måleriet speglade det nya samhället. Man trodde på den självständiga och ansvarsfulla människan. Jaget stod i centrum för konsten. Konstnärerna försökte då måla tavlor som visade känslor och stämningar. Landskapsmåleriet spelade en viktig roll under romantiken. Konstnärerna ville visa hur mäktig naturen var och landskapet blev ett dominerande motiv. Många konstnärer gick nu ut i naturen och praktiserade så kallad friluftsmåleri. Akvarellmålningar på papper var speciellt lämpad för det. Motiven kunde då visa den mäktiga och mystiska naturen. Glimrande solnedgångar eller stormande hav var på modet under romantiken. Man använde gärna starka färger och häftiga effekter i sitt måleri.
Innan konstnärer kunde gå till en butik för att köpa färdigblandad färg på tub var de tvungna att gå till ett apotek för att inhandla pigment och andra råvaror för att själva tillverka sina färger. Föregångaren till dagens färgtuber var urinblåsor från grisar. Oljefärger förpackades i urinblåsor som knöts åt ordentligt. När konstnären skulle måla punkterade han blåsan med en nål och klämde ut färgen.
Det var först år 1841 som engelsmannen James Goff Rand uppfann den hoptryckbara tuben. Färgtuben förändrade konstnärens vardag på ett avgörande sätt. Nu behövde de inte längre blanda färgerna själva vilket var enormt tidsödande och dessutom krävde goda kunskaper. Konstnärerna lämnade ateljéerna och gick ut i naturen och målade vad man såg.
Miller målade inte i olja under resans gång, det var för krångligt, utan föredrog akvarell. Akvarellfärger var lätta att blanda ihop. Miller behövde bara ett fint rivet färgpigment som han blandade med vatten och ett bindemedel, sedan var det bara att börja måla. Akvarellfärgerna, penslar och pappersarken tog inte så stor plats och var lätta att ta med sig. Några av Millers till formatet (25 x 35 centimeter) minsta konstverk är ungefär ett hundra spontana, enkla men uttrycksfulla skisser han gjorde utomhus. Det var en stor utmaning för honom att arbeta ute i det fria för det begränsade storleken och typen av material som han kunde bära med sig. Under sitt reseäventyr 1837 arbetade Miller i blygsam skala och ofta med blyertspenna och bläck, eller en begränsad palett av akvareller och skapade skisser som var bärbara och torkade snabbt. Miller använde vanligtvis dessa små konstverk som källmaterial och skapade ytterligare versioner av sina västernkompositioner åt förmögna kunder eller kopierade dem till kromolitografier (färgade tryck). Miller sparade sina skisser och kopierade dem under hela sin konstnärliga karriär. Några av de till formatet stora målningar Miller gjorde i sin ateljé på beställning var i olja.
Millers målningar låg i tiden och är i högsta grad romantiska och ger inte en riktig sann bild av hur prärieindianer och pälsjägare verkligen såg ut. Flera av Miller porträtt föreställer riktiga människor medan andra är tidlösa skildringar av den ädle vilden med exotiska berg och dramatiska moln i bakgrunden. Miller var faktiskt den enda konstnären som skildrade den korta tid pälshandeln varade i Klippiga bergen och därför är hans målningar ur den aspekten ytterst värdefulla.
När Stewards äldre bror gick bort 1838 fick han ärva familjens slott i Skottland. Steward passade då på att beställa en serie stora oljemålningar av Miller som skulle pryda väggarna i slottet. 1839 år ställdes 18 av Millers målningar ut i tre månader på Apollo Gallery i New York. Därefter skeppades de över till Skottland. Steward bjöd nu in Miller för att besöka slottet Murthly. Där stannade Miller i ett år för att fortsätta måla. Våren 1841 återvänder han till sin födelsestad Baltimore för att stanna där resten av sitt liv. Han återvände aldrig till västern. Hans karriär som målare fortsatte dock och han tog emot beställningar på målningar som byggde på hans skisser från 1837. De flesta av dessa akvarellmålningar var små till formatet, 30 X 36 centimeter, och beställdes av rika uppdragsgivare som William Drummond Steward, William Walters och Alexander Brown. Det var stora mängder av små akvareller som då var avsedda att bindas in som album och därför är formaten på dem lika som sidorna i en bok. I juli 1858 beställde konstsamlaren William T. Walters 200 akvareller för 12 dollar styck. Dessa målningar åtföljdes var och en av en handskriven text och levererades i omgångar under de kommande 21 månaderna och blev slutligen inbundna i tre album. Idag ingår akvarellerna i Walter Art Gallery´s samlingar och är Millers mest kända verk.
KÄLLOR:
Bernard DeVoto. Across the Wide Missouri. Houghton Mifflin, Boston 1975
Gilcrease Museum. Alfred Jacob Miller, Watercolors of the American West. Thomas Gilcrease Museum Association 1990
George Hyde. Red Cloud´s Folk, a History of the Oglala Sioux Indians. University of Oklahoma Press 1976
David J Wishard. The Fur Trade of the American West 1807–1840. University of Nebraska Press 1992
Ron Tyler. Alfred Jacob Miller: Artist on the Oregon Trail. Amon Carter Museum of Western Art 1982