Indianernas vittnesberättelser om striden
Så fort nyheten om Custerstriden kom ut till den amerikanska allmänheten och faktiskt ända fram till våra dagar har vår nyfikenhet om vad som egentligen hände Custer och hans soldater varit mycket stor. Eftersom inga officerare eller soldater i Custers bataljon överlevde striden har vi länge förlitat oss på vad överlevande i andra kompanier hade att berätta om striden. Många av dem efterlämnade redogörelser om sina intryck hur de trodde striden hade förlöpt. Med deras förklaringar var bara gissningar som sträcker sig från någorlunda förnuftigt till det mest absurda. Sedan tog historikerna över. Deras tolkningar av soldaternas berättelser ger oss många fantasifulla orsaker till den försmädliga förlusten; brist på ammunition, onyktra befäl, gevär som inte fungerade, indianernas överlägsna antal, Custers alter ego etcetera. De vitas berättelser om striden vid Little Bighorn ger oss tyvärr inte svar på vad som egentligen hände.
Faktum är att flera hundra indiankrigare överlevde Custerstriden. Det verkar därför naturligt att vända sig till dem. Men även indianernas berättelser om striden innehåller särskilda problem. När historikern William A. Graham 1953 publicerade en serie indianska ögonvittnesberättelser om striden vid Little Bighorn i sin bok ”The Custer Myth”, varnade han sina läsare för att indianernas skildringar var motsägelsefulla. Grahams resonemang visar att det var praxis bland historiker att betrakta indianernas vittnesmål om Custerstriden med stor skepsis för att de saknade trovärdighet och att händelseförloppet i berättelserna var ur vit synvinkel förvirrande. Indianernas berättelser gav inget svar på vem som dödade Custer, eller vilken taktik han använde sig av. Denna syn var allmänt rådande fram till slutet av 1980-talet bland historiker som gav ut böcker om striden.
Redan i slutet av 1876 och i början av 1877 började de första knapphändiga rapporterna om Custerstriden levereras av indianer som återvände till agenturer i Nebraska och Dakotaterritoriet. Dessa redogörelser, tillsammans med de som lämnades de nästkommande åren, var färska vittnesberättelser som lämnades inom loppet av några månader eller som mest några få år efter striden. Nästa serie av berättelser kommer från siouxer som kapitulerade 1881.
De upptecknade redogörelserna som vi har från stridande indianer var faktiskt en slutprodukt som hade gått igenom en filtreringsprocess som ofta involverade tre personers samarbete; en berättare, en översättare och en intervjuare. Ofta, men inte alltid, ledde detta samarbete till att berättelsen blev förvrängd för att översättaren hade bristande språkkunskaper, och att intervjuaren (ofta en nyhetskorrespondent) strävade efter sensationella nyheter och levererade en torftig text som var långt ifrån objektiv.
Gregory F. Michno, författare till boken ”Lakota Noon”, menar att indianernas berättelser är av större värde än spekulativa andrahandsuppgifter, trots svårigheterna man ställs inför när man använder indianska källor. Man kan använda både vita och indianska källor menar han, men när de två kommer i konflikt med varandra bör man förlita sig på indianernas berättelser. Det största problemet med indianernas skildringar av striden har varit av kronologisk karaktär. Indianerna ger oss många detaljer i sina berättelser. Men det som vi upplever som problematiskt är den inkonsekventa tidsföljden i berättelserna. I en mening kan en indiankrigare beskriva hur han fångar en häst på Custers slagfält, för att i nästa mening beskriva hur han dödade en flyende soldat i dalstriden (flera kilometer därifrån), vilket ju fullständigt vänder upp och ner på tidssekvensen.
När Custers slagfält härjades av en gräsbrand 1983, hoppades man att en arkeologisk utgrävning skulle ge ytterligare svar på frågor om striden. Så mellan åren 1884 fram till 2004 har man gjort flera utgrävningar på slagfälten. Man hittade tusentals föremål som direkt kan relateras till striden. Många av dessa fynd styrker faktiskt indianernas berättelser och visar då att de verkligen är trovärdiga. Nu började även böcker om striden ges ut av författare som bygger sina teorier om hur striden förlöpte från de arkeologiska resultaten och indianernas berättelser.
BIG BEAVER, cheyenne
Cheyennen Big Beaver var bara sjutton år när striden ägde rum. När han hörde att soldater hade anfallit lägret beslutade han sig för att delta i striden.
HUMP, minneconjou-lakota
Hump (1847-1908) var en inflytelserik ledare inom minneconjoustammen i början av 1880-talet. Som ung deltog Hump i flera strider mot andra indianstammar.
LOW DOG, oglala-lakota
Low Dog (1847-1894) utmärkte sig som krigare redan vid fjorton års ålder när han dödade två assineboineindianer. Low Dog gifte sig med en kvinna från nordcheyennerna och var 31 år när
ONE BULL, hunkpapa-lakota
På morgonen den 25 juni 1876, drev One Bull familjens hästar till floden för att släcka deras törs. Vid middagstiden återvände One Bull och Grey Eagle till hästhjorden och tog dem
RED HORSE, minneconjou-lakota
För fem år sedan tog jag och några andra siouxer ner våra tipier och flyttade från Cheyenne River till Rosebud River, där vi slog läger några dagar. Sedan reste vi vidare till det stora siouxlägret vid Little Bighorn River.
YELLOW NOSE, ute-cheyenne
Uteindianen Yellow Nose föddes omkring 1854. Vid fyra års ålder blev han och hans mor tillfångatagna i närheten av Rio Grande av en skara cheyennekrigare, som leddes av Lean Bear.
WHITE BULL, minneconjou-lakota
Minneconjou-siouxen White Bull var en erfaren krigare som hade deltagit i de flesta strider på den norra prärien under 1860- och 1870-talen. Han kapitulerade till militären i oktober 1876,