Karl Bodmer


1833 var indianerna på den norra prärien ännu herrar i sitt eget land. Det året färdades tre européer uppför Missourifloden för att dokumentera indianerna och deras land. Ledaren över gruppen var en medelålders tysk furste, Alexander Philipp Maximilian av Wied-Neuwied. Maximilian var naturvetare och föredrog hellre fältarbete än att styra sitt pyttelilla furstendöme. Förutom sin trogne vän och följeslagare David Dreidoppel, hade han med sig en ung schweizisk konstnär som hette Karl Bodmer. Dessa nitiska iakttagare, reste nästan 5 000 kilometer i syfte att besöka de flesta stammar på den norra prärien.

Medan Maximilian gjorde anteckningar och samlade in växter och indianföremål tecknade Bodmer indianer, djur, växter och landskap. Bodmer gjorde mer än 400 skisser, teckningar och akvareller, som visade prärieindianer och deras land. Bodmers indianporträtt i akvarell är utan tvekan de bästa som någonsin har gjorts. Hans porträtt på indianer och deras kläder och vapen är så naturtrogna och detaljerade, att dagens forskare har stor hjälp av dem i sin forskning om indianernas kläder och dekorationer.

Vi i vet väldigt lite om Karl Bodmers tidiga år. Vi känner emellertid till att han föddes i närheten av Zürich i Schweiz 1809 och att hans far, Heinrich Bodmer, arbetade inom bomullsindustrin. Redan i tidig ålder visade Bodmer prov på en ovanlig talang för teckning. Vid tretton års ålder började Karl, och hans bror Rudolf, som lärlingar hos deras morbror, Johann Jacob Meier, som var en etablerad och skicklig gravör. Meier delade med sig av sina kunskaper i frihandsteckning, måleri och gravyr till bröderna. Under de tio år som Bodmer gick i lära hos Meier utvecklades han till en skicklig tecknare och gravör.

Trots sin skicklighet som gravör, specialiserade sig Bodmer på landskapsmåleri och tog intryck av holländska och italienska renässansmålare. År 1832 begav sig Karl och brodern Rudolf ut på en resa till Tyskland. De färdades längs Rhendalen och målade romantiska landskap. Några av dessa målningar publicerades av bokförläggaren Jacob Hölscher i Koblenz. Vid samma tidpunkt planerade Maximilian en resa till Nordamerika, och sökte en konstnär som kunde följa med. En god vän till Maximilian, troligen Hölscher, rekommenderade Bodmer. Trots att Bodmer hittills inte hade visat prov på sin skicklighet som porträttmålare av människor och djur, fastnade Maximilian för honom.

Maximilian var föregångare till dagens forskare. Han hade studerat naturvetenskap på tyska universitet och blev med tiden god vän med en av dåtidens riktigt stora män, Alexander von Humboldt, känd naturvetare och forskningsresande. Maximilian hade goda kunskaper i geologi, zoologi och botanik och etnologi. Hans planer var att ge ut en bok om amerikaexpeditionen. Bodmers målningar och skisser skulle ligga till grund för litografiska och grafiska blad, som skulle illustrera boken.

Innan det bar av till Amerika, ingick Maximilian ett avtal med Bodmer. De kom överens om att Maximilian skulle stå för Bodmers uppehälle under resan och betala honom en månadslön. I gengäld skulle Bodmer stå för materialkostnaderna själv. Han förband sig även att hjälpa till att samla in vetenskapliga föremål och delta i jakt på villebråd för mat, eftersom Maximilian hade bestämt sig för att leva av naturen. Bodmer gick även med på att alla teckningar, skisser och akvareller, skulle tillfalla Maximilian. Endast teckningar som Bodmer gjorde på sin fritid fick han behålla själv.

Resan till Amerika

Den långa resan påbörjades den 17 maj 1832, då Maximilian, som reste under namnet baron von Braunsberg, Dreidoppel och den tjugofyraårige Bodmer gick ombord på det amerikanska segelfartyget Janus, vid den Holländska hamnstaden Helvoetsluys. Den 4 juli, på den amerikanska nationaldagen, anlände de till Boston. De fortsatte med ångbåt till Philadelphia, och reste vidare västerut längs Ohiofloden och kom fram till staden New Harmony, Indiana, den 17 oktober 1832.

Maximilian beskrev New Harmony som ett relativt ”civiliserat” samhälle, med omkring 600 invånare. De stannade längre än planerat i staden, för Maximilian insjuknade i något som påminde om kolera. Bodmer fick nu tid att ge sig ut i vildmarken för att jaga och göra skisser på djur och måla landskap. Bodmer passade även på att resa med ångbåt på Ohiofloden och vidare ut på Mississippifloden ända söderut till New Orleans. Under denna resa, som tog flera veckor, producerade han mängder av skisser och målningar på landskap och små samhällen som låg längs resrutten. Européerna stannade hela fem månader i New Harmony. Men i mitten av mars 1833 fortsatte de resan med ångbåt till St. Louis, som var belägen strax söder om Missouriflodens utflöde i Mississippifloden.

St. Louis

De tre Européerna anlände till St. Louis den 24 mars 1833. Där stannade de i två veckor för att dra upp de sista planerna för deras expedition. Under tiden Maximilian inhandlade tomahawker, glaspärlor och andra handelsvaror och proviant för sin resa, gjorde han bekantskap med flera av stadens inflytelserika personer. Bland annat träffade han general William Clark, som tillsammans med Meriwether Lewis hade ledd en expedition till Stilla havet i början på 1800-talet. Maximilian träffade även på en europeisk aristokrat som var veteran från Napoleonkriget, kapten William Drummond Steward, som erbjöd honom att följa med på en resa över prärien till Klippiga bergen. Men han avböjde erbjudandet och följde i stället William Clarks råd att följa med Kenneth McKenzie, ombord på ett ångfartyg, som skulle ta européerna uppför Missourifloden till Fort Union.

Av St. Louis 7 000 invånare var nästa alla direkt eller indirekt beroende av den indianska pälshandeln. På 1830-talet dominerades denna handel av det Amerikanska pälskompaniet, som hade uppfört sina handelsfort längs Missourifloden. Redan 1831 hade kompaniet börjat frakta handelsvaror, proviant, pälsar och hudar på hjulångare till och från sina handelsstationer. En av kompaniets anställda var Kenneth McKenzie. Han var föreståndare vid Fort Union och erbjöd nu européerna att följa med på ångbåten Yellowstone, som snart skulle påbörja sin resa uppför Missourifloden.

Wahktägeli, Yanktonhövding 1833

En mild vårmorgon, den 10 april, gick så de tre européerna ombord på Yellowstone. I lasten hade hon handelsvaror och proviant för en hel säsongs handel med indianerna. Den 25 maj närmade sig Yellowstone Fort Lookout, som låg vid White Rivers mynning, i dagens Syd Dakota. Där låg siouxernas agentur med indianagenten Jonathan L. Beans hus. Fort Lookout bestod av en hög stockpalissad som bildade en fyrkant, med tre timmerhus invändigt. Söder om fortet låg det Amerikanska pälskompaniets post, i vars närhet ett tiotal siouxtipier stod uppresta. Här träffade européerna på sina första siouxindianer. Maximilian skrev i sin dagbok att tre huvudgrupper av siouxer levde längs Missourifloden, yankton, yanktonai och teton. Den grupp Maximilian träffade på var yantonsiouxer. Vid Fort Lookout målade Bodmer av sin första siouxindian, en lång och ståtlig man som hette Wahktägeli eller Big Soldier som amerikanerna kallade honom.

Fort Pierre

Efter två dagars stopp vid Fort Lookout gick européerna ombord på Yellowstone igen för att fortsätta sin resa uppför Missourifloden. Efter tre dagar anlände de till Fort Pierre. När ångbåten lade till vid fortet hade det gått 50 dagar sedan hon hade påbörjat sin resa från St. Louis. Fort Pierre var tillsammans med Fort Union det Amerikanska pälskompaniets viktigaste och mest inkomstbringande handelsfort. Européerna kom att stanna där i två veckor.

I närheten av Fort Pierre hade teton- och yanktonsiouxer slagit upp sina tipiläger. Här fick Maximilian således goda möjligheter att studera hur de nomadiska tetonsiouxerna levde. Han besökte ett siouxläger och studerade deras skinntipier. Han iakttog kvinnor, som satt i små grupper framför sina tipier för att tillverka mockasiner. Han beskrev en ceremoniell långskaftad rökpipa, med ett huvud som var tillverkad av en röd sandsten. Skaftet var dekorerad med flätade piggsvinstaggar, fjädrar och hästtagel.

Naturligtvis fick även Bodmer nu möjlighet till att skissa och måla. Han målade av en siouxkvinna, som var klädd i en vackert målad buffelhud. Ombord på ångfartyget fick de besök av sex siouxkrigare. Bodmer avporträtterade en av männen, för att Maximilian var så fascinerad över hans böjda näsa.

Fort Union

Fort Pierre var Yellowstones slutdestination. Resan fortsatte nu med Assineboinesom var systerfartyg till Yellowstone. Den 18 juni lade Assineboine till vid Fort Clark, som låg i närheten av mandan- och hidatsaindianernas byar. På hemresan skulle européerna få lära känna dessa indianer lite mera ingående. Men nu stannade de endast en dag vid Fort Clark, för att nästa dag återuppta resan till Fort Union.

Fort Union

Sex dagar senare, den 24 juni 1833, anlände de till Fort Union. De hade nu varit på resande fot i 75 dagar och avverkat 288 svenska mil. Längre än till Fort Union kom inte ångfartyget Assineboin. Ännu var det inte möjligt att fortsätta resa med ångfartyg längs Missouri- eller Yellowstonefloderna. Européerna var därför tvungna att spendera nästan två veckor vid Fort Union, för att vänta in Flora, en flatbottnad båt, som skulle ta dem ännu längre västerut till Fort McKenzie.

Vistelsen vid Fort MacKenzie

På morgonen den 9 augusti anlände Flora till Fort McKenzie. Fortet låg djupt inne i svartfötternas land vid Missouriflodens strand, i dagens västra Montana. Fortets chef var David Mitchell och till sin hjälp hade han den 24 årige Alexander Culbertson och svartfotstolken Jacob Berger. Fortet hade 27 anställda. När Flora anlände med sin besättning ökade antalet vita till 80 personer. Vid Fort McKenzie skulle européerna få bevittna hur handeln med de fruktade svarfotsindianerna gick till. Bodmer fick nu fina möjligheter till att måla av dessa indianer, för över 800 svartfötter hade slagit upp sina tipier på prärien en bit bort från fortet, i väntan på att handeln skulle starta.

På morgonen, dagen efter européernas ankomst till Fort McKenzie, blev de inbjudna till en välkomstfest hos pieganhövdingen Iron Shirt. Maximilian skriver i sin anteckningsbok att hövdingens tipi var rymlig och ren, med vackra dekorationer inuti. Bodmer målade senare ett porträtt av Iron Shirt, liksom på många andra svarfotsledare.

Iron Shirt. Bodmer målade av denne svartfotsindian, som enligt Maximilian var den mest inflytelserika ledaren inom pieganstammen, i augusti 1833 vid Fort McKenzie. Målningen är utförd i blyerts, tusch och akvarellfärger på papper. 

Det högtidliga öppnandet av handeln tog indianerna på största allvar. Den amerikanska flaggan hissades och man sköt salut från två små kanoner, som stod på fortets gård. Därefter började grupper av indianer, med sina hövdingar i spetsen, närma sig fortets stora port. Av säkerhetsskäl släpptes inga indianer in i själva fortet. I stället släppte man endast in hövdingarna. Där möttes det av en kanonsalut och fick skaka hand med Mitchell. Mitchell hänvisade dem sedan till ett besöksrum, där de bjöds på alkohol och tobak. Hövdingarna gav alltid Mitchell presenter, i form av en häst eller några bäverskinn.

Maximilian noterade att hövdingarna gick klädda i uniformer och runda hattar med fjäderdekorationer. Indianerna var oerhört stolta över sina munderingar, men Maximilian tyckte att de bara såg löjliga ut. Européerna förfasade sig över vilken stor roll alkoholen spelade i denna handel. Många indianer bytte bort allt de ägde för lite whisky. En del var faktiskt villiga att byta bort sina hustrur och döttrar för den eftertraktade spritens skull. Ofta uppstod det avundsjuka mellan hövdingarna, vilket kunde sluta i mord. En morgon dök pieganen Ninoch-kiaiu upp vid fortet. Han berättade att hans brorson hade blivit mördad av en blodindian. Han var nu sorgklädd i trasor och svor på att hämnas sin brorson.

I gryningen den 28 augusti väcktes fortets invånare av ljudet av gevärsskott. Från fortet kunde de då se flera hundra assineboin- och creeindianer som attackerade ett litet pieganläger. Pieganerna fick så småningom hjälp av andra pieganer och fienden drog sig då tillbaka. Men flera indianer från båda sidor låg nu döda på marken. Tidigare hade en av fortets anställda skjutits till döds av en indian. Stämningen vid Fort McKenzie var nu så hotfull, att Maximilian beslöt sig för att återvända till Fort Union, och resa vidare ner till Fort Clark, där han planerade att stanna över vintern.

Vinteruppehåll vid Fort Calark

Européerna anlände till Fort Clark den 8 november 1833. Fort Clark låg i närheten av två mandanbyar och lite längre bort låg tre hidatsabyar. Eftersom dessa indianer levde permanent i området kunde handeln med dem bedrivas året om.

Maximilian, Dreidoppel och Bodmer stannade vid Fort Clark i fem månader. Det var nu vinter, och en bit in i december började det snöa kraftigt. Det var kallt, men trots det fortsatte Bodmer med sitt arbete att måla indianer. Han träffade mandan- och hidatsaindianer så gott som varje dag. Han lärde känna många av dem och blev god vän med stora personligheter som Four Bears, Yellow Feather och Two Ravens.

Bodmer fick nu fantastiska tillfällen att måla av dessa indianer och landskapet de levde i. Han tog två till tre dagar på sig att måla ett indianporträtt eller ett landskapsmotiv. Även Maximilian kunde nu i lugn och ro studera indianernas vardagsliv, ceremonier och danser. Indianerna var förtjusta över Bodmers målningar. De ställde många frågor om svartfötterna som var deras fiender, och som de visste Bodmer hade målat av. En stor personlighet som Bodmer lärde känna var mandanen Four Bears. Han hade gedigna kunskaper om sitt folks historia och sedvänjor, som han villigt delade med sig av. Den 17 januari målade Bodmer av Four Bears från midjan och uppåt. Några månader senare målade han av honom i helfigur, iklädd en fantastisk mundering. 

I mars uppförde mandankrigare, som var medlemmar i krigarsällskapet hundarna, sina danser för européerna. En vecka senare målade Bodmer av hidatsaindianen Two Ravens. Han tillhörde hidatsaindianernas hundsällskap, och han poserade nu villigt för Bodmer, iklädd sin fantastiska sällskapsmundering.

Pehriska Ruhpa eller Two Rawens, Hidatsa

I slutet på mars såg européerna tecken i naturen att våren var i antågande. Isen på Missourifloden började smälta och flyttfåglar började återvända. Mandankvinnorna genomförde nu en majsfest, som Bodmer påpassligt skissade av. Denna fest ägde alltid rum på våren då gässen återvände från södern och var ett sätt att hälsa vårens ankomst på. Den 18 april tog européerna farväl av mandanerna och gick ombord på en flatbottnad båt som skulle ta dem till St. Louis. Både Four Bears och Two Ravens följde dem ner till stranden för att ta farväl.

Den 27 maj 1834 anlände européerna till St. Louis, de hade då varit på resande fot i tretton månader. Där gick de ombord på en ångbåt som tog dem österut på Ohiofloden. I juli kom de till New York och gick ombord på ett fartyg som tog dem över Atlanten till Europa. På morgonen den 8 augusti 1834 anlände de till Le Havre, vid den franska kusten.

Hemma i Europa

I Europa gick Maximilian och Bodmer först skilda vägar. Maximilian reste till Koblenz för att genast påbörja arbetet med sin bok om den nordamerikanska expeditionen. Bodmer åkte till Zürich och livnärde sig där som bokillustratör. Maximilian satte sig nu ner i sitt hem för att sammanställa sin reseberättelse med sina dagboksanteckningar som grund. Varje dag, under resan i Amerika, hade han antecknat allt han hade upplevt och observerat i sina fältdagböcker. Han skrev ner vardagshändelser och fyllde sida upp och sida ner med botaniska, zoologiska och etnologiska observationer. Sammanlagt innehåller Maximilians dagboksanteckningar över en halv miljon ord. Reseberättelser från exotiska platser på det västra halvklotet var otroligt populära i Europa i början av 1800-talet. Nu sällade sig Maximilian och Bodmer till flera berömda europeiska upptäktresande, naturalister och författare som hade bidragit till denna litterära trend.

Maximilian ville ge ut ett magnifikt verk, med förstklassiga illustrationer på tre språk, tyska, franska och engelska. Även Bodmer blev involverad i bokprojektet. Han anlitades av Maximilian 1836, för att arbeta med bokens illustrationer. Bodmer reste till Paris för att där arbeta med bokens konstnärliga del. På 1830-talet kunde man inte massproducera färgbilder. I stället fick man gravera eller etsa in bilden på en metallplåt, som kallas då för etsning. Bodmer anlitade därför en skicklig gravyrfirma som skulle framställa etsningar av hans skisser och akvareller. Resultatet blev grafiska blad i svart färg på vitt papper, skapade genom djuptryck, som nu kunde massproduceras. Maximilian ville ha dem i färg så varje enskilt grafiskt blad färglades noggrant för hand av kvinnor.

Bodmer kombinerade olika etsningsmetoder, vilket var vanligt på 1800-talet. Han använde en metod som kallas för akvatint. Motivet ristades in på en stålplåt. Resultatet blev jämna tonade ytor. Bodmer framställde 81 grafiska blad där 33 av dem var ämnade att introducera varje nytt kapitel i boken. De övriga 48 grafiska bladen hade ett mycket större format och var tänkta att bindas ihop i ett eget häfte.

Bodmer producerade omkring 400 skisser, blyertsteckningar och akvareller under den nordamerikanska expeditionen. De var alla förlagor till grafiska blad. Därför är många av hans målningar ofullbordade. Ofta har han nöjt sig med att färglägga ansikten, och lämnat resten av teckningen omålad, så att bara konturer i blyerts syns. Bodmers akvareller är vida överlägsna akvatinterna i de etnografiska detaljerna, men även som konstverk betraktade.

Maximilian gav först ut en tysk och en fransk upplaga, som skulle säljas som prenumerationer. Text och grafiska blad levererades i takt med att de lämnade tryckeriet. Prenumeranterna fick själva bekosta inbindningen. Den tyska utgåvan gavs ut mellan åren 1839–1843, med titeln, Reise in das Inere Nord-America in den jahren 1832 bis 1834. Den engelska versionen, Travels in the interior of North America, gavs ut 1843. Leveransförseningar hämmade försäljningen och bokprojektet blev därför ett stort ekonomiskt fiasko.

Vad hände med Bodmers målningar?

När Bodmers arbete med etsningarna var färdigt sändes alla hans teckningar, skisser och originalmålningar till Maximilians gods för förvaring. Där föll de i glömska. Först efter andra världskriget upptäcktes de av en museitjänsteman som utförde ett forskningsarbete i godsets arkiv.

En del av Bodmers akvareller ställdes ut i dåvarande Västtyskland och USA i början på 1950-talet. År 1959 sålde arvingar till Maximilian den kompletta  samlingen till konstfirman M. Knoedler & Company, med säte i New York. Tre år senare köpte det amerikanska bensinbolaget, Northern Natural Gas Company, samlingen. Bensinbolaget deponerade samlingen hos Joslyn Art Museum.

I köpet ingick även annat material som var relaterat till expeditionen, bland annat Maximilians dagböcker, brev och alla etsningsplåtar. Maximilians omfattande zoologiska och etnografiska samlingar hade då blivit skingrade. Den zoologiska samlingen hade sålts till the American Museum of Natural History i New York. Alla indianföremål som Maximilian tog med sig till Europa finns i dag utspridda runt om på museer i Europa och USA. De flesta av föremålen finns emellertid i två tyska museer, Linden-Museum i Stuttgart och Museum Für Völkerkunde i Berlin.

När Bodmers del i bokprojektet var över, stannade han kvar i Paris. Han gifte sig och blev fransk medborgare. År 1849 flyttade familjen till Fontaineblaue där andra konstnären levde och verkade. Under senare delen av sitt konstnärsliv livnärde Bodmer sig på att illustrera böcker och tidskrifter. Han drabbades av dålig syn under sina sista år i livet. Bodmer gick bort den 30 oktober 1893.