KIOWA

Under 1800-talet levde kiowaindianerna på den södra prärien. De var till antalet en liten stam på högst ett par tusen individer. Stammen är mest ihågkommen för dess krigare, som ursinnigt försvarade sina jaktmarker mot den framträngande vita civilisationen. På 1870-talet besegrades de sista kiowaerna av den amerikanska armén och tvingades då leva i ett reservat i Oklahoma.

Under historiens förlopp tilldelades kiowastammen många namn på en mängd olika språk. Den första amerikanska beskrivningen av stammen kommer från upptäcktsresande Meriwether Lewis och William Clark, som ledde en officiell expedition genom nordvästra USA. Vid Platteflodens utflöde i Missourifloden i dagens Nebraska träffade Lewis och Clark år 1805 på indianer som kunde lämna uppgifter om kiowaerna till dem. I kapten Lewis resedagbok kallar han kiowaerna för ”Kiawas”. Stammen utgjordes av 70 tipier och hade 700 själar varav 200 krigare. De var hästburna indianer som levde vid North Platte River i dagens nordvästra Nebraska. De hade goda handelsförbindelser med odlarfolken vid Missourifloden, med tvingades till en defensiv krigföring mot de mäktiga och talrika siouxerna.

Big Bow. Fotografi av William S. Soule omkring 1875

Två egna urgamla benämningar på stammen är Kwuda (dra ut) och Tepda (kommer ut). Forskarna tror att dessa namn syftar på stammens ursprung, som berättar att kiowaerna kom ut på prärien från en ihålig trädstam. Det korrekta namnet på stammen är Gaigwu. Namnet betyder ”två kroppshalvor” eller ”ansikte målad i olika färger”. När kiowaerna levde på den södra prärien kallade comancherna dem för Kaigwa, ett ord som betyder ”två olika hälfter”. Betydelsen av Gaigwu och Kaigwa, har troligen med kiowakrigarnas utseende att göra. Enligt kiowaerna själva har namnen sitt ursprung från en gammal sed bland stammens krigare, som klippte håret kort på höger sida längs med örsnibben för att kunna visa upp örhängen, medan de lät håret på den andra sidan växa långt. Fotografiet på Big Bow visar just denna speciella hårklippning. Från Gaigwu och Kaigwa härstammar namnet Kiowa, som betyder ”De riktiga människorna”. Teckenspråket för stammen är en roterande rörelse med höger hand, som hålls nära höger käke med handflatan nedåt och fingrarna tätt ihop och svagt böjda. Denna handrörelse indikerar just männens frisyr.

Kiowastammens ursprung

Var kiowaerna ursprungligen kommer ifrån har forskarna aldrig lyckats ta reda på. Därför har olika forskare lagt fram flera avvikande teorier om stammens ursprung.

Om vi först tittar på kiowaindianernas egen muntliga historia, berättar den att de alltid har levt som ett nomadiserat jägarfolk på prärien. Till skillnad från andra stammar som levde på prärien i historisk tid har kiowa varken flyttat in till prärien från angränsande kulturområden eller någon gång i tiden varit jordbrukare. Kiowaernas skapelseberättelse avslöjar att de ursprungligen kommer från Yellowstone- och Missouriflodernas källor i dagens västra Montana. Det var där kiowaerna kom fram ur en ihålig trädstam med hjälp av Saynday. Saynday är en gudomlig varelse som kiowaerna tror hjälpte dem att komma till världen och undervisade dem hur de skulle leva. Varje gång Saynday slog på den ihåliga trädstammen med en pinne kom en kiowa fram ur ett hål tills en gravid kvinna fastnade och hindrade fler att komma fram. Det är därför kiowaerna var en så liten stam.

I Montana stiftade kiowaerna bekantskap med sarsierna som levde i närheten av North Saskatchewan River i dagens Kanada. Detta folk talade ett språk som har likheter med apacheindianernas språk. En del kiowaindianer gifte in sig i sarsistammen, vilket så småningom resulterade i en ny stam; kiowa-apache. Någon gång på 1600-talet ledde en oenighet om ett jaktbyte till att kiowastammen splittrades upp i två grupper. En antelophona hade fällts och två hövdingar gjorde anspråk på djurets juver. Den förlorade hövdingen tog med sig sitt folk och försvann mot norr. Vad som därefter hände med denna grupp förtäljer inte historien. Resten av kiowaerna och kiowa-apacherna flyttade sedan söderut och slog sig ner vid Black Hillsområdet i dagens Syd dakota. 

De flesta indianforskare tror inte på kiowaernas muntliga historia, av den enkla anledningen att det inte finns vetenskapliga bevis för den. Dessa forskare stödjer sin teori om kiowaernas ursprung på analyser och jämförelser i språk som talas av kiowa och andra indianfolk på den södra prärien och i Sydvästområdet. Kiowaernas språk liknar tanoanspråket, som talas av puebloindianer i New Mexico. Språkforskare och antropologer tror att kiowaerna därför ursprungligen kommer från den södra prärien. Det var där de utvecklades till en egen stam som levde vid Rio Grande i New Mexico. Där träffade en grupp buffeljagande kiowaer på ett tanoantalande folk som levde i byar och livnärde sig hellre på jordbruk än på jakt. Några av dessa tanoaner övergav sitt traditionella odlarliv och slog följe med kiowaerna och blev typiska jägarnomader. Senare bestämde sig kiowaerna och tanoanerna att tillsammans med kiowa-apacherna (som enligt dessa forskare är en gren av lipan-apacher från Texas) flytta norrut bortom Black Hillsområdet. Med anledning av en dispyt över ett jaktbyte splittrades kiowastammen upp i två grupper. En av dessa grupper flyttade efter bråket ner till Black Hills. Denna vetenskapliga teori stöds emellertid inte av kiowaerna själva. 

En tredje teori om kiowaernas ursprung tar hänsyn till både kiowaernas muntliga berättelser såväl som forskarnas uppgifter. Anhängare till denna teori hävdar att ättlingar till kiowa och puebloindianer (jemes och taos) utgjorde en gemensam stam som levde på den norra prärien. Vid något tillfälle för länge sedan splittrades stammen upp i två grupper. En grupp flyttade söderut längs Klippiga bergens västra sida ner till Utah och Nevada. Där utvecklade de ett språk som tillhör språkfamiljen Uto-Aztecan. Den andra gruppen stannade kvar i norr och kom att tala ett språk som ingår i Kiowa-Tanoanfamiljen. På tusentalet delade sig denna grupp i två språkfamiljer, tanoan och kiowa. Den grupp som talade tanoan flyttade söderut till New Mexico medan den kiowatalande gruppen slog sig ner i Black Hillsområdet. 

Black Hills

Tillsammans med kiowa-apacherna vandrade kiowaerna in i Black Hillsområdet i slutet på 1600-talet. Där levde redan kråkindianerna som kiowaerna slöt en varaktig fred med. Vänskapen mellan stammarna var så goda att ingifte förekom. Från kråkindianerna hämtade kiowaerna upp många seder och bruk som är typiska för präriekulturen, som till exempel soldansen, medicinbylten, krigarsällskapen och bandindelningar. Kråkindianerna försåg kiowaerna med hästar och lärde dem att rida och jaga från hästryggen. Kiowaerna förvandlades nu snabbt från fotnomader till hästnomader som levde i skinntält och jagade buffel. De började idka handel med hästar och utförde räder mot spanska bosättningar. En fransk upptäcktsresande, René Robert Cavelier, Sieur de La Salle, skrev 1682 att både kiowa och kiowa-apache hade gott om hästar, som de troligen hade stulit från Mexiko. Det är den första skrivna källan vi har om kiowa och kiowa-apache.

I början på 1700-talet hade kiowastammen funnit sig till rätta i Black Hills. Norr om dem levde då stammar som arapaho, cheyenne och blackfeet. Öster om kiowaerna vid Missourifloden levde arikara-, hidatsa- och mandanindianerna. Kiowaerna utvecklade snabbt goda handelsförbindelser med dessa bylevande odlarfolk, speciellt arikarierna. Nu kunde kiowaerna byta till sig grönsaker, tobak och majs och senare europeiska varor.

En bit in på 1700-talet började comancheindianer göra anspråk på jaktmarker som låg strax söder om kiowaernas territorium. När nu comancherna gjorde anspråk på detta mycket attraktiva jaktområde såg kiowaerna det som en provokation och försökte driva bort dem. Men comanchestammen var talrik och lät sig inte bli bortkörd utan kamp. Comancherna hade brutit sig loss från shoshonistammen i Wyoming och var en av de första stammarna på prärien som hade kommit i kontakt med hästen. De levde nu inom ett vidsträckt område från Plattefloden i norr till Mexiko i söder. Stammens krigare var skickliga ryttare och specialister på att utföra snabba räder mot spanska bosättningar i söder såväl mot andra indianstammar. Mellan åren 1730 till 1770 ägde en rad skärmytslingar rum mellan kiowa och comanche. I slutet på 1700-talet övergick skärmytslingarna till ett allvarligt krig. Samtidigt som denna konflikt pågick attackerades kiowaerna av arapahoer och cheyenner i norr och shoshoner i väster.

Slutligen dök den allra mäktigaste stammen upp i Black Hillsområdet. Det var siouxerna, som med sina sju stammar började etablera sig i områdets östra delar. Siouxstammen var talrik och krigarna mycket aggressiva. De stred inte enbart med pil och båge utan hade skaffat sig eldvapen från franska handelsmän i öster. Med sina gevär var siouxerna överlägsna sina grannar som fortfarande stred med pil och båge. Tetonerna hade drivit bort alla stammar som stod i vägen för deras migration västerut. De hindrade nu kiowaerna från att nå Missourifloden och handla med de jordbrukande stammarna där. Så tidigt som 1775 attackerades kiowas av oglalas och brulés. I en strid utrotades ett helt kiowaband för att bandets hövding hade uppmanat sina krigare att strida till sista man. År 1781 bröt smittkoppor ut i området. Kiowaerna drabbades hårt av farsoten och kunde nu inte längre försvara sig effektivt mot sina fiender.

Livet på den södra prärien

Med anledning av framför allt siouxernas ökade räder mot kiowaerna, beslutade sig omkring 1785 stammens hövdingar att det var klokt att lämna Black Hills och söka sig söderut. Stammen etablerade sig nu på den södra prärien och slöt 1790 en varaktig fred med comanchestammen. Andra stammar som levde ursprungligen i området kördes nu ut med våld. Mescaleroapacherna trängdes västerut till New Mexico och lipanapacherna var tvungna att flytta söderut till områden söder om Coloradofloden i Texas. I norr tvingades washitastammar att flytta mot nordöst och tonkawaindianerna söderut till präriens utkanter i Texas. En bit in på 1800-talet kontrollerade kiowa- och comanchestammarna ett landområde som sträckte sig från Arkansas River i norr till södra Texas. Kiowaerna föredrog dock att leva huvudsakligen mellan Arkansas River och Red River, medan comancherna föredrog att leva i Texas. De försvarade sina jaktmarker och förde krig mot cheyenne, sioux, osage, pawnee, caddo och navaho. Kiowaerna upptäckte nu att räder mot vita bosättningar var en lönande sysselsättning. Skaror av kiowakrigare som leddes av erfarna krigare tog sig nu djupt in i södra Texas och långt in i New Mexico och ända bort till gamla Mexiko och den Kaliforniska viken för att utföra räder mot den vita befolkningen där. Syftet med dessa räder var att ta skalper, stjäla hästar och röva bort människor. En del krigarskaror kunde vara borta i upp till två år.

Sommaren de skar av huvudena

År 1833 utsattes kiowaerna för en mycket otäck händelse, som ledde till en ledarskapskris i stammen. Denna händelse var även början på en lång tids kamp för kiowaernas överlevnad på den södra prärien, som tog slut först 1875 då stammen kapitulerade till den amerikanska armén.

De senaste tio månaderna hade kiowastammens sex band levt skilda från varandra. Vart och ett av banden hade skött sina egna sysslor. De hade följt efter buffelns vandringar och slagit läger på platser som kunde erbjuda hästarna saftigt gräs. Men nu till våren 1833 hade hela stammen på ungefär 2 000 personer samlats till ett storläger under sin överhövding Islandman (Adate).

I kraft av sitt ämbete hade Islandman valt ut platsen där alla kiowaband skulle slå läger för att fira soldansen. Platsen låg i ett skogbevuxet område längs Rainy Mountain Creek vid Washitabergen i dagens Oklahoma. Så långt ögat kunde se stod kiowaernas tipier uppresta längs bäcken. I närbelägna dalar betade hjortar och bufflar. I lägret var det stor glädje. Gamla vänner träffades återigen för att umgås och prata. Kvinnorna kokade kött i mässingsgrytor, som de nyligen hade bytt till sig från pawneeindianer i norr. Äldre män satt i skuggan under något träd och rökte i sina tobakspipor och kanske diskuterade sina krigsmeriter med varandra.

En morgon lämnade nästan alla krigare lägret för att utföra en räd mot uteindianer, som levde nordväst om kiowaernas land. Krigarna var fast övertygade om att de skulle återvända till lägret med skalper, hästar och ägodelar. Några dagar senare lämnade en grupp jägare storlägret för att leta efter buffel i norr. Samma dag stötte de på ett buffelkadaver med en pil inskjuten i kroppen. På skaftet såg jägarna att den var en osagepil. Det var en oroväckande upptäckt. Osagerna levde norr om kiowaerna och hade sedan länge varit deras fiende. Jägarna fruktade nu en attack på det försvarslösa kiowalägret och återvände genast till det för att varna Islandman. Islandman placerade då ut vakter runt lägret och lät bygga bröstvärn som försvar.

Efter några dagar inföll återigen ett lugn i lägret. Lägerinvånarna hade fruktat en attack, men den kom inte. Man trodde nu att osagerna som hade dödat buffeln bara var ett jaktlag och inte hade några krigiska intentioner. Gräset runt lägret hade nu blivit så hårt avbetat av kiowaernas hästar att det var dags att flytta. Islandman beslutade sig då för att dela upp stammen i mindre grupper. En grupp bestod av jägare som hade upptäckt den döda buffeln. De lämnade nu lägret för att återuppta sin jakt. En annan grupp begav sig ut mot en plats där det fanns vildhästar för att förhoppningsvis fånga in några. Islandman själv, begav sig till Otter Creek med sin grupp, som bestod mest av äldre män och kvinnor samt mödrar med sina barn.

Sent på eftermiddagen slog Islandman upp sitt läger vid Otter Creek, ungefär 4 mil nordväst om dagens Fort Sill. Under tiden lägret gjordes i ordning vandrade några flickor ner till bäcken för att hämta vatten. Just när flickorna kupade sina händer för att dricka ramlade en sten ner från en höjd framför dem. De tittade upp, men kunde inte se något. Men när vattenytan återigen blev stilla såg en av flickorna en främmande krigares spegelbild i vattnet. Utan att avslöja vad de hade sett gick nu flickorna med bestämda steg tillbaka till lägret för att varsko det. När Islandman och de andra äldre männen fick höra flickornas varningsord skrattade de glatt och avfärdade händelsen som ett skämt iscensatt av några pojkar.

Tidigt på morgonen nästa dag lämnade en pojke lägret för att leda familjens hästar till en betesäng. Plötsligt fick han se ett rakat huvud som tillhörde en osagekrigare sticka upp bakom en stenbumling. Han sprang då skrikande tillbaka till lägret för att väcka alla där. Halvklädda och yrvakna stapplade lägrets invånare ut ur sina tipier och förstod då att lägret hade intagits av osager. ”Spring mot bergen”, skrek Islandman under tiden han själv sprang i den riktningen. De flesta försökte följa efter sin hövding, men många sprang rakt i gapet på osagerna, som utan barmhärtighet skar av halsarna på dem med sina långa knivar.

I lägret fanns förvaltaren av kiowaernas taimefetisch. Taime var kiowaernas heligaste föremål. Den var en helig avbildning av en mänsklig figur i en grön stenart, som var dekorerad med fjädrar och användes i soldansen och andra religiösa ceremonier. Förvaltaren blev livrädd när han fick se osagekrigarna komma, och flydde genast ut ur lägret. Genom att göra så lämnade han sin hustru och taimefiguren, som var fastbunden vid en tipipåle, i krigarnas våld. Hustrun försökte nu förgäves rädda fetischen. Men hon blev upptäckt av osagekrigare och blev dödad. Osagerna insåg föremålets värde och slet det ur den döda kvinnans händer. 

Utan några krigare på plats och avsaknaden av ett effektivt ledarskap dödades de flesta av lägrets invånare av osagernas knivar. De var mest försvarslösa kvinnor och barn som mördades. Endast fem män förlorade sina liv. När slakten var över skar osagerna av huvudena på de döda och lade dem i mässingsgrytor. De placerade grytorna i rader i lägret som en välkomsthälsning för de återvändande kiowakrigarna. Osagerna satte sedan eld på tipierna. När de lämnade platsen tog de med sig taimefiguren och två barn.

Kiowakrigarnas räd mot uterna hade varit lyckosam. När de återvände till lägret förväntade de sig ett glatt mottagande. Men i stället möttes de av kvinnor som högljudd sörjde de döda. Krigarna var chockade och riktade sin ilska mot Islandman. Man samlade nu alla viktiga män inom stammen till ett möte för att diskutera den prekära situationen. Av diskussionerna framgick det att överhövdingen Islandman hade brustit i sitt ledarskap på flera områden. Han hade delat upp stammen i mindre grupper vid Rainy Mountain Creek och därmed utsatt varje grupp för livsfara vid ett eventuellt fiendeanfall. Han hade inte tagit flickornas varning på allvar och därför inte placerat ut vakter runt lägret. När attacken så kom valde han hellre att fly än föregå med gott exempel och stanna kvar och försvara lägret. Islandmans svaga ledarskap hade även lett till att taimefiguren nu var stulen. Det var förödmjukande och en psykologisk stor olycka för stammen.

Islandman blev nu avsatt som kiowaernas överhövding. Man kom överens om att ingen skulle längre ta honom på allvar. Ingen ville lyssna till hans röst. Man utdelade inget formellt straff till honom. Man lämnade honom i fred, så att han kunde återgå till att bli en vanlig stammedlem som för all framtid hade förbrukat sin chans att ha inflytande över stammen.

Den viktigaste frågan nu var att hitta en person som kunde ersätta Islandman. Man diskuterade länge. Den nya överhövdingen måste vara en man med goda krigsmeriter. Han måste vara förmögen, det vill säga en krigare som genom flera lyckosamma krigsräder hade stulit många hästar. Han måste vara generös och dela med sig av sin rikedom till sämre lottade stammedlemmar. Den nya överhövdingen skulle dessutom vara ambitiös och ha ett jämt humör. Han måste ha talets gåva och kunna ta rätt beslut i viktiga frågor.

Valet föll på en ung man som kallades för Little Mountain (Dohasan). Little Mountain kom från en välbärgad familj. Han var son till en hövding som hette Dohá (Klippa). Little Mountain tillhörde katabandet som även kallades för arikarabandet. Bandet hade fått sitt namn för att medlemmarna hade nära handelsförbindelser med arikaraindianerna vid Missourifloden. Medlemmarna i katabandet var stammens aristokrati. Det skulle visa sig att Little Mountain var ett utmärkt val, för han bibehöll sin position som stammens överhövding ända fram till sin död 1866.

Little Mountain, oljemålning på duk av George Catlin 1834

Konstnären George Catlin träffade Little Mountain och målade hans porträtt ett år efter han hade blivit utsedd till kiowaernas överhövding. Catlin framställde honom som en artig och högsinnad man. Catlin beskrev kiowaindianerna som långa och raka och som rörde sig lätt och smidigt. De bar långt hår som de skötte omsorgsfullt och som ofta räckte nästan till marken. Little Mountains hår var uppbundet i flera bucklor och prytt med silversmycken, men som ändå nådde honom ända ner till knäna. På målningen kan man se att Little Mountain bär på en choker, ett halssmycke som bestod av snäckskalshårpipor som var uppträdda på lädersnören i fyra horisontala rader.

Kiowaernas samhällsstruktur

När Little Mountain blev vald till överhövding var kiowastammen uppdelad i sex band (topadoga) eller understammar. Det hade tidigare funnits ett sjunde band, Kuato (Pulling Out), men det bandet utplånades av siouxer på 1780-talet. I början på 1800-talet fanns det således sex band kvar i stammen. De kallades för Kata (Biters eller Arikara), Kogui (Elks), Kaigwa (Kiowa), Kingep (Big Shields), Semat (Thieves eller Kiowa-Apaches), Kongtalyui (Saynday´s Children).

Banden var i stort sett självstyrande och leddes av en hövding i mogen ålder (topadoki), som kom från en rik familj och hade fina krigsmeriter. En bandhövding erhöll sin position främst genom sina goda egenskaper som människa. En del band hade vuxit sig så stora att det var svårt av försörjningsskäl för medlemmarna att leva tillsammans året runt, så de hade splittrats upp i två eller flera grupper. Banden levde åtskilda från varandra under större delen av året. Storleken på ett band varierade från 12 till 50 tipier, med en familj på 4 till 6 personer per tipi. Banden kom tillsammans under sommaren och genomförde då gemensamma buffeljakter samt firade den årliga soldansen. Efter sommaren splittrades stammen återigen upp i de olika banden, som då begav sig ut på prärien som en politisk och ekonomisk självständig enhet.

Bandhövdingen tog ansvar för sitt bands styre och ekonomi. Han såg till att lag och ordning rådde i bandet och garanterade att medlemmar fick skydd mot fienden. Ett bands medlemmar levde i ett gemensamt i läger, jagade och reste tillsammans på prärien. Det var bandhövdingen som bestämde vart de skulle flytta och var de skulle slå läger. Han skötte förhandlingar med handelsmän när den möjligheten dök upp. Men framför allt rådfrågade bandhövdingarna andra inflytelserika personer i bandet när viktiga beslut skulle tas. Medlemskapet i ett band var frivilligt. Det var inte ovanligt att en familj, som av någon anledning ogillade ledarens sätt att styra bandet, beslutade sig för att lämna bandet och bilda ett nytt eller gå med i ett annat.

Kiowabanden leddes således av en respekterad äldre krigare, som tog beslut i frågor som påverkade bandets alla medlemmar. Ofta var det en av dessa bandhövdingar som fick särskild respekt som ledare på grund av sin militära skicklighet och sin förmåga att lösa problem på ett smidigt sätt. En sådan hövding hade därför inte bara inflytande över sitt eget band, utan även över hela stammen. När kiowaerna slöt fred med comancherna 1790 hette deras överhövding Hare Lip (Poliakya). Efter honom kom Feathercap (Tsonbohon), som efterträdes av Islandman (Adate), som ju efter sin brist på ledarskap blev avsatt och ersatt av Little Mountain (Dohasan) 1833. När alla banden slog läger tillsammans samlade överhövdingen alla bandhövdingar, religiösa ledare och krigsledare till ett rådsmöte för att diskutera frågor som skulle komma att påverka hela stammen den närmaste tiden. Det kunde gälla frågor som när och var man skulle hålla religiösa ceremonier, om man skulle gå ut i krig eller om man skulle sluta fred.

Samhällsklasser

Människorna i kiowasamhället var uppdelade i rangordnade sociala klasser. Kiowaer som hade högst status, erkända krigare, topadokis, rika personer och religiösa ledare, bildade en egen klass som kallades för onde. Ungefär tio procent av stammens män och kvinnor var onde. En mycket större grupp, ungefär 40 procent av stammens befolkning, tillhörde klassen ondegupa. Man kan säga att de var stammens medelklass, vanliga krigare, lägre hövdingar samt personer som hade en liten förmögenhet. 

Kiowakonstnären Julian Scott ritade den här ledgerteckningen som visar tolv högt uppsatta kiowamän, så kallade onde. Alstret är från 1880 och gjord på papper med blyerts- och färgpennor samt tusch. Formatet är 19,1 x 30,5 centimeter

Den tredje klassen, kaan, utgjordes nästan hälften av stammens befolkning och betraktades som fattiga. Ytterst få stammedlemmar, individer som inte hade några ambitioner att förbättra sin situation på grund av lathet, som hade begått brott eller hade kommit på kant med kiowasamhället, ingick i den lägsta klassen som kallades för dapom.

Sitting in the Saddle var son till hövdingen Lone Wolf och båda tillhörde således samhällsklassen onde. Foto: William S. Soule 1860-talet.

Kiowaernas samhällsklasser var inte på något sätt statiska eller slutna. I och med att män bättrade på sina krigsmeriter kunde de klättra upp för den sociala klasstegen och till slut bli en onde. Likaväl kunde en person förlora sin klasstillhörighet ganska snabbt, genom att ljuga, stjäla, mörda en stamfrände eller uppvisa brist på moral. Ofta blev en kvinna en onde genom födsel eller giftermål. Men även en kvinna som var en skicklig hantverkare eller hade ett vackert utseende kunde bli en onde.

Krig och brödraskapen

Krig var kiowamännens huvudsakliga sysselsättning. Men även i krig krävdes det ledare. I regel strävade alla män efter att delta i krigsräder för att plundra, hämnas en attack från en fiende eller för rent nöjes skull. De var därför med stor glädje som krigarna återvände till sitt läger med hästar och skalper efter en räd. Men den största lyckan erhöll en krigare genom att vidröra en fiende med handen eller ett föremål under en strid. En sådan bragd kallades för att man räknade coup på fienden. En man som med tiden hade samlat på sig ett stort antal coups och stulit många hästar kunde bli en krigsledare. En krigsledare fick förtroendet att leda såväl små krigargrupper i räder som flera hundra krigare i omfattande krigsexpeditioner. Under en räd var det ledaren som bestämde var man skulle slå läger, han utsåg lägervakter och spejare och delegerade uppgifter till män som fick hämta vatten, ved och se till hästarna. Men framför allt var det ledaren som drog upp taktiken. En krigsledare kunde bara utöva sin makt under den period räden ägde rum. Men om det visade sig att han även fick människor att lyssna till honom under fredstid var han säkert en person som kunde bli vald till bandhövding och sedan överhövding.

Männen i kiowasamhället var medlemmar i klubbar eller så kallade krigarsällskap, som kiowaerna kallar för Yapahe (krigare). Kiowaerna hade sex krigarsällskap som var åldersgraderade; Polanyup (Rabbits), Adaltoyuo (Young Sheep), Tsentanmo (Horse Headdress), Tonkonko (Black Legs), Taupeko (Crazy Horses) och Kaitsenko (Real Dogs).

De yngsta pojkarna gick med i sällskapet polanyup. Vuxna män från medelklassen blev vanligen först medlemmar i sällskapet adaltoyuo. Därefter kunde de avancera till andra sällskap i takt med att de bättrade på sina krigsmeriter. Kaitsenko var det förnämaste sällskapet. Medlemsantalet i kaitsenkosällskapet var begränsat till tio personer. De var således eliten bland stammens krigare. Krigarsällskapens egentliga uppgift inom stammen var huvudsakligen polisiär. Vid stora sammankomster och vid gemensamma jakter agerade medlemmar i ett krigarsällskap som poliser.

Santa Fe-leden

År 1821 öppnades en 130 mil lång handelsled som skar rakt igenom den södra prärien. Santa Fe-leden som den kallades för började vid den amerikanska staden St. Louis i öster och slutade i staden Santa Fe i den mexikanska provinsen New Mexico i väster. Santa Feleden användes först av amerikanska- och mexikanska handelsmän mellan åren 1821 och 1846. Så småningom användes den även flitigt av emigranter.

Fram till 1820-talet hade kiowaernas kontakt med den vite mannen varit få men blodiga. Vid enstaka tillfällen hade stammens krigare attackerat handelskaravaner som färdades genom deras land och kommit undan med stora mängder varor. År 1832 utförde kiowakrigare en attack på en amerikansk handelskaravan och kom bland annat över ett stort antal silvermynt. Krigarna kände inte till myntens användningsområde och gjorde hårsmycken av dem. Även om den vite mannens kultur var okänd för kiowaerna hade den redan börjat påverka deras egen. Hästen som kiowaerna nu var beroende av hade förts över till den amerikanska kontinenten av spanjorerna två hundra år tidigare. Metallföremål, yxor, lans- och pilspetsar och knivar, som kiowaerna brukade med glädje, kom från den vite mannen.

I början på 1830-talet etablerade bröderna Bent ett handelsfort vid Arkansasfloden i det sydöstra hörnet av dagens Colorado. Fortet blev snabbt en viktig anhalt för handelsmän som transporterade sina varor längs Santa Fe-leden. Bröderna Bent lockade även ner cheyenner och arapahoer från norr för att handla vid fortet. Kiowaerna, som ju sedan länge var fiender till cheyennerna, hindrades av dem att komma i närheten av fortet.

Fredsmötet vid Fort Gibson 1837

Sommaren 1834 red en amerikansk dragonstyrka under överste Henry Dodge ut på den södra prärien för att besöka stammarna där och bjuda in dem till ett fredsmöte vid Fort Gibson. I en washitaby träffade Dodge en grupp kiowaer med Little Mountain i spetsen. I byn överlämnade Dodge två kiowabarn som hade blivit tillfångatagna av osager året innan. Det var den första officiella kontakten mellan kiowastammen och representanter från den amerikanska regeringen. Little Mountain accepterade inbjudningen till fredsmötet och beslöt att tillsammans med fjorton andra hövdingar följa med soldaterna till Fort Gibson.

I september 1834 möttes så hövdingar från olika stammar på den södra prärien vid Fort Gibson för att prata fred. De flesta stammar lovade nu att leva i fred med varandra och inte attackera amerikanska medborgare. De accepterade ett gemensamt jaktområde och lovade att upphöra med sina räder i Mexiko. Under mötet lyckades Little Mountain byta till sig taimefiguren från en osagehövding mot en fin kiowahäst. Kiowaerna ogillade vissa villkor i avtalet och lämnade därför mötet utan att skriva på det.

Amerikanerna var emellertid inte nöjda med kiowaernas ovilja att skriva på avtalet. För att få hövdingarna medgörliga till fredsuppgörelsen delade regeringen ut presenter och handelsvaror till dem. Det gav slutligen resultat, för på våren 1837 mötte tio kiowahövdingar representanter från regeringen i Fort Gibson och skrev på stammens första fredsavtal med Förenta staterna. Men överhövdingen Little Mountain vägrade ånyo att underteckna avtalet. Orsaken till hans handlande är inte känt. Troligen ansåg han att fördraget inte skulle vara till gagn för kiowaerna. Kiowaerna tilldelades nu ett eget jaktområde och de lovade att amerikanska medborgare kunde färdas längs Santa Fe-leden utan att riskera liv och lem. Kiowaerna skulle söka fred med Mexiko och upphöra med sina stridigheter mot sioux och pawnee. De skulle också lämna den vita befolkningen i republiken Texas i fred.

Det stora indianska fredsmötet

Sommaren 1840 äger ett stort fredsmöte rum mellan å ena sidan cheyenner och arapahoer å andra sidan kiowaer, comancher och kiowa-apacher. I detta historiska möte, som för övrigt ägde rum i närheten av Bent´s Fort, kommer de inblandade stammarna överens om att aldrig mer föra krig mot varandra. För kiowaerna var detta fredsmöte viktigare än mötet med amerikanerna tre år tidigare. Kiowaerna fortsatte därför att attackera handelskaravaner som passerade genom deras land. De gjorde plundringståg djupt in i spanska områden och attackerade vita bosättningar i Texas. År 1845 införlivades Texas med USA och dess invånare blev amerikanska medborgare. Följande år gick USA ut i krig mot Mexiko. Tre år senare var kriget över och New Mexico, som var hårt utsatt för kiowaernas plundringståg, blev nu amerikanskt.

Fort Atkinsonavtalet 1853

Kiowaerna betraktades nu ett som ett allvarligt hot mot den amerikanska expansionen. När guld hittades i Kalifornien 1848 förändrades situationen snabbt för kiowaerna. Plötsligt rullade ändlösa tåg av prärieskonare genom kiowaernas land. De vita orsakade stor förödelse på naturen längs Santa Fe-leden. De förde även med sig kolera och andra sjukdomar. Ytterligare mindre guldfyndigheter lite här och var i väst lockade till sig ännu fler vita.

Under 1850-talet etablerade den amerikanska militären flera militära fort längs Texas gränser för att få stopp på kiowaernas räder. De låg emellertid för långt ifrån varandra för att kunna förhindra indianska räder i Texas. Den amerikanska armén hade även svårigheter i att skydda vagnskaravaner som färdades längs Santa Fe-leden. För kiowaerna var det mycket vinstgivande att attackera just sådana vagnskaravaner som transporterade begärliga varor.

När armén inte klarade av att få stop på indianernas räder bjöd regeringen år 1853 in kiowa-, comanche- och kiowa-apachestammarna till ett fredsmöte vid Fort Atkinson. Där skrev mindre inflytelserika kiowahövdingar på ett avtal och lovade nu att upprätthålla fred med både USA och Mexiko. Faktum var att kiowaerna var nu så beroende av sina räder i Mexiko att högre hövdingar därför inte undertecknade avtalet. Vidare lovade stammarna att räderna mot handelskaravaner som färdades på Santa Fe-leden skulle upphöra och de tillät USA att bygga fort och vägar i deras territorium. Som motprestation lovade den amerikanska regeringen att betala ut kontanter och varor till stammarna för ett värde av 18 000 dollar årligen i tio år. 

Guld i Colorado

Nästa stora guldfynd gjordes 1858 i Pike´s Pike i Colorado. Tusentals äventyrare korsade nu prärien i hopp om att bli rika över en natt. Ett år färdades 100 000 vita genom kiowaernas jaktområde. De vita högg ner träd och deras hästar, oxar och mulor betade ner indianernas betesmarker. Jägare sköt bufflar och antiloper i så stora mängder att kiowaerna inte trodde det var möjligt. En del äventyrare gav upp sin jakt efter guld och etablerade i stället farmer, rancher och även städer på kiowaernas land. Kiowaerna svarade med att intensifiera sina räder mot vita resenärer och bosättare. Regeringen varnade nu Little Mountain och hans kiowaer att militären skulle kopplas in om räderna inte upphörde. Varningen framfördes direkt till Little Mountain av indianagenten Robert Miller. För första gången i sin kontakt med amerikanerna svarade Little Mountain dem med ett fientligt svar i väl valda formuleringar:

”Den vite hövdingen är en dåre. Han är feg. När mina unga män, för att hålla svälten borta från kvinnor och barn, tar en kopp med socker eller kaffe från vita som passerar genom vårt land och som dödar och driver bort våra bufflar, blir den vita hövdingen arg och hotar med sina soldater. Jag har väntat länge på dem, men ännu så länge har jag inte sett dem. Hans hjärta är som en kvinnas. Tala om för den vita hövdingen vad jag har sagt”.

År 1861 bröt det amerikanska Inbördeskriget ut. Amerikanerna drog då bort sina trupper från de mest avlägsna territorierna i väster och satte in dem i strider längre österut. I början på 1860-talet kunde därför kiowaerna fortsätta med sina räder utan att riskera repressalier från amerikanerna. Under brinnande inbördeskrig våren 1863 reste en delegation av ledare från flera stammar på den södra prärien till Washington för att där träffa president Abraham Lincoln. Presidenten ville nu försäkra sig om att stammarna på den södra prärien inte skulle ansluta sig till sydstaternas armé och i stället vara neutrala. 

Det här fotografiet föreställer ledare från stammar på den södra prärien som reste till Washington 1863 för att prata med presidenten. Längst fram ser vi från vänster till höger tre cheyenner: Lean Bear, War Bonnet och Standing in the Water. Yellow Wolf från kiowastammen sitter till höger om Standing in the Water och till vänster ovanför honom ser vi Lone Wolf med sin hustru Etla.

Lean Bear håller i sin långskaftade catlinitpipa och pippåse med fransar som ett tecken på att han var en av cheyennernas fyrtiofyra rådshövdingar. War Bonnet var hövding och Standing in the Water var ledare för ett krigarsällskap och bär därför varken pipa eller pippåse. 

Efter endast åtta dagars vistelse i Washington avled Yellow Wolf i lunginflammation. Lean Bear dödades av den amerikanska armén den 16 maj 1864 då han misstog för att vara en fientlig indian. War Bonnet och Standing in the Water dödades i Grattanmassakern den 29 november 1864. 

Gruppfotografi på de kiowaindianer som var på väg till Washington 1863. Från vänster till höger: White Bear? (Satanta), Little Heart, Lone Wolf, Yellow Buffalo och Yellow Wolf. Sittande på golvet är Coy som var hustru till White Bear samt Lone Wolfs hustru Etla. Fotografen var Alfred S. Addis och bilden tog han den 12 eller 13 mars 1863 i staden Leavenworth i Kansas. 

Lone Wolf och hustrun Etla från 1863

Sommaren 1864 vågade få kuskar riskera sina liv genom att transportera varor över prärien. Denver blev isolerad och matbrist hotade stadens invånare. Postgången till Santa Fe stoppades för att kiowakrigare attackerade postdiligenser och övernattningsstationer. I juli det året ledde White Bear en grupp krigare i en attack mot en ranch några kilometer från Fort Lyon i Colorado för att sedan gå vidare till en närbelägen diligensstation och döda fyra vita. Några dagar senare ledde återigen White Bear en räd in i Texas och dödade flera vita där. Samma månad attackera en annan grupp kiowaer en vagnskaravan i Kansas och dödade tio kuskar. I oktober utförde en kombinerad styrka av kiowaer och cheyenner en serie räder mot vita bosättningar längs Elm Creek i Texas, som resulterade i elva vita döda.

Under inbördeskriget tog även navahoindianerna i New Mexico tillfället i akt att utföra raider mot den vita befolkningen. Sommaren 1863 fick därför Kit Carson i uppgift av militären att straffa navahoerna. Den 12 januari 1864 tränger Carson med en 700 man stark milis in i Canyon de Chelly i Arizona och tvingar navahoerna till kapitulation.

I november samma år blir Kit Carson beordrad att slå till mot comanchernas och kiowaernas vinterläger i Texas. Den 25 november attackerar Carson med en styrka på 400 man Little Mountains vinterläger, som ligger längs Canadian River i Texas Panhandle. Till skillnad från Islandman samlar Little Mountain kvickt ihop sina krigare till ett motangrepp och ser till att kvinnor och barn skyddas. Han skickar en kurir till närliggande indianläger för att be om hjälp. Little Mountain får sin häst skjuten under sig, men han fortsätter att leda sina krigare som hela tiden får förstärkning från andra läger. I raviner och närbelägna bergskullar pågår striderna under mest hela dagen. Carsons trupper hade nog tvingats till reträtt av kiowaerna om de inte hade haft med sig en Howitzerkanon, vars explosiva granater effektivt störde indianernas stridstaktik. Granaterna hade en så effektiv och skrämmande inverkan på kiowaerna att de till slut bestämde sig för att samla ihop sina hästar och överge sitt vinterläger. När kiowaerna hade dragit sig tillbaka satte soldaterna eld på lägrets 176 tipier och förstörde all mat och utrustning. Enligt Carson dödades 60 comanche- och kiowakrigare och 150 sårades.

Fredsmötet vid Little Arkansas River 1865

Trots anfallet på Little Mountains vinterläger rekommenderade han sina hövdingar att återigen komma till ett fredsmöte med amerikanerna. Mötet hölls vid Bluff Creek i närheten av dess mynning till Little Arkansas River i Kansas. I oktober 1865 samlades där representanter från kiowa-, kiowa-apache-, comanche-, cheyenne- och arapahostammarna för att lyssna till vad den amerikanska fredsdelegationen hade att erbjuda den här gången.

Under detta möte framgick det klart och tydligt att amerikanernas inställning till stammarna på den södra prärien nu hade förändrats sedan fredsmötet vid Fort Atkins tolv år tidigare. Nu ville den amerikanska regeringen att indianerna skulle bosätta sig inom speciella landområden, som låg långt bort från viktiga handelsleder och vita bosättningar. Kiowaerna och comancherna tilldelades ett område mellan Canadian- och Red Rivers i Indianterritoriet (Oklahoma). Little Mountain protesterade och undrade hur kiowaerna skulle kunna leva i ett område som inte tillhörde dem. Trots stark motvilja undertecknade Little Mountain och sex andra kiowahövdingar avtalet. Genom att göra så, avtalade de bort stora delar av sitt land i västra Texas, sydvästra Kansas, östra New Mexico och sydöstra Colorado. Kiowahövdingarna lämnade mötet utan att riktigt förstå vad avtalet innebar för stammen. I avtalet stod det nämligen att kiowaerna skulle överge sin nomadiska livsföring och slå sig ner i ett reservat för all framtid. De skulle nu bli bönder och bosätta sig på gårdar och försörja sig som den vite mannen.

Kort efter fredsfördraget vid Little Arkansas avled Little Mountain. I flera månader efter överhövdingens bortgång diskuterade hövdingarna vem som skulle bli hans efterträdare. Det fanns emellertid flera starka kandidater och hövdingarna hade därför svårt att enas om vem de skulle välja. Stammen var även splittrad i frågan hur de skulle bemöta hotet från den vite mannen. Skulle man gå den fredliga vägen och acceptera den vite mannens överhöghet och bli kopior av honom. Eller skulle man ignorera fredsavtalet och bekämpa den vite mannen med vapen.

White Bear, foto William S. Soule 1860-talet

Stammen delades nu upp i två fraktioner, en som var för fred och en som var för krig. Om kiowaerna ville ha krig var White Bear (Set Tainte) det bästa valet för stammen. White Bear var omkring 45 år och hade mycket fina krigsmeriter. Han var utåtriktad, vältalig och en stor charmör. Dessutom hade White Bear plitat ner sitt kryss på avtalspappret vid Little Arkansas. För stammens fredsfraktion var White Bear inget bra val, de tyckte att han var alldeles för inkonsekvent i sitt uppträdande. Ena stunden kunde han entusiastiskt tala om fred inför hänföra vita lyssnare, för att kort därefter leda sina krigare på hänsynslösa plundringståg.

Kicking Bird

White Bear tilltalade således inte fredsfraktionen inom stammen. Den föredrog i stället Kicking Bird (Tene angopte). Kicking Bird föddes 1835 och var till hälften kråkindian. Han var nu i trettioårsåldern och hade efter Little Mountains död blivit ledare för stammens fredsaktivister. Den rollen gjorde honom till en naturlig kontakt och samarbetspartner för de vitas myndigheter. Både White Bear och Kicking Bird hade således stort inflytande över kiowastammen. Men stamrådets val till kiowaernas överhövding föll i stället på Lone Wolf (Guipahgo). Han var några år äldre än White Bear och var en stor krigare. Lone Wolf var kompromissernas man. Han förespråkade inte krig lika starkt som White Bear, men ville inte heller ha fred till varje pris som Kicking Bird.

Lone Wolf lyckades aldrig ena stammen som Little Mountain hade gjort. Kiowaerna förblev splittrade i frågan om stammens framtid. Både White Bear och Kicking Bird gick sina egna vägar och ignorerade Lone Wolf. White Bears krigsfraktion fortsatte att utföra sina räder på förbjudet område. Under tiden ökade den vita befolkningen på den södra prärien. De krävde nu att regeringen måste skydda dem och straffa indianer som utförde räder mot dem. 

Fredsmötet vid Medicine Lodge Creek 1867

I oktober 1867 möttes representanter för den amerikanska regeringen hövdingar ur kiowa-, kiowa-apache-, comanche-, cheyenne-, och arapahostammarna vid Medicine Lodge Creek i södra Kansas för ytterligare ett fredsmöte. Mer än 5 000 indianer hade samlats för att bevittna förhandlingarna. Kiowaerna företräddes bland annat av Sitting Bear, White Bear, Kicking Bird och Lone Wolf. Enligt det nya avtalet skulle nu allt land i västra Indianterritoriet, mellan Canadian River i norr och Red River i söder, utgöra ett reservat för stammarna. Kiowa-, kiowa-apache- och comanchestammarna tilldelades ett reservat mellan Washita River i norr och Red River i söder, strax söder om cheyenne- och arapahoreservatet.

Till en början satte sig kiowahövdingarna emot avtalets villkor. En av dem var naturligtvis White Bear. White Bear var inte enbart en hänsynslös och fruktat krigare, han talade även fem språk flytande och behärskade konsten att hålla tal till fullo. Under fredsmötet vid Medicine Lodge Creek höll han sina tal på spanska, vilket imponerade på kommissionärerna. Han blev snabbt favorit bland tidningsjournalisterna, som kallade honom för ”präriens vältalare”.

På mötesplatsen skyddades kommissionärerna av ett kompani soldater från det sjunde kavalleriet under sin chef major Joel Elliott. White Bear blev mycket upprörd när han såg att Elliotts soldater jagade och dödade bufflar för rent nöjes skull. Enligt en tidningsreporter blixtrade det till i White Bears ögon och med spända läppar yttrade han föraktfullt följande ord: 

”Har den vite mannen blivit ett barn som hänsynslöst dödar utan att äta. När den röde mannen dödar villebråd gör han det för att överleva och inte svälta”.

White Bears synpunkt togs genast på allvar. Dödandet av bufflarna stoppades och de skyldiga blev tillrättavisade. I ett senare tal gav White Bear prov på sin vältalighet. Han började detta tal med att beskriva sig själv som en god vän till de vita och att han aldrig någonsin hade brutit ett avtal. Därefter fortsatte han att kritisera kommissionärerna och förklarade hur mycket han tyckte om sitt land: 

”Allt land söder om Arkansasfloden tillhör kiowaerna och comancherna, och jag vill inte ge bort någon del av det. Jag älskar landet och bufflarna och vill inte dela med mig av dem … Jag vill inte ha några medicine lodges (skolor och kyrkor) i mitt land. Jag vill att barnen skall få samma uppfostran som jag har fått … Jag har hört att ni vill placera oss på ett reservat nära bergen. Jag vill inte slå mig ner där. Jag vill leva på prärien. Där känner jag mig fri och lycklig, men när vi blir bofasta bleknar vi och dör … För länge sedan tillhörde detta land våra fäder, men när jag färdas uppför floden ser jag soldaternas lägerplatser längs stränderna. Dessa soldater hugger ner min skog, de dödar mina bufflar, när jag ser det känns det som om mitt hjärta skulle brista av sorg.”

Efter dessa tänkvärda ord undertecknade White Bear tillsammans med nio andra kiowahövdingar Medicine Lodgeavtalet. Lone Wolf litade inte på Förenta staterna och gjorde det inte.

Fortsatta räder i Texas

Kiowa-comanchereservatet var ett av flera reservat i Indianterritoriet som hade skapats genom fredsavtalet vid Medicine Lodge Creek 1867. Reservaten administrerades av indianagenter som var kväkare, ett kristet samfund vars medlemmar bland annat vägrade göra krigstjänst. De flesta kväkaragenter var sanna idealister, som trodde att moraliskt föredöme skulle få de mest fientliga hövdingar att lägga vapnen på hyllan.

Kiowa-comanchereservatets första agent hette Lawrie Tatum. Trots att han var en trogen kväkare hade han inga större förhoppningar om att lyckas i sitt arbete. I sin dagbok skrev han att kiowaerna fortfarande var hängivna åt sina plundringsräder och var troligen de värsta indianerna öster om Klippiga Bergen. Tatum hade således inga högre tankar om kiowaerna och bedrev därför en hård politik mot de mest motsträviga hövdingar.

Under sina räder i Texas och New Mexico hade kiowaerna specialiserat sig på att kidnappa vita kvinnor och barn för att sedan begära lösensumma för dem. Tatum ville nu få slut på denna vidriga människohandel. Han förbjöd utbetalningar av lösensummor för tillfångatagna vita eftersom han ansåg att det uppmuntrade bara till flera räder. När kiowaerna insåg att det var lönlöst att ta fångar minskade antalet kidnappningar genast. En annan metod som Tatum praktiserade framgångsrikt var att neka krigare som var inblandade i räder sina matransoner och varor. Tatums tuffa metoder fick kritik från hans kväkarkollegor, men uppskattades av fredsduvor som Kicking Bird.

Tatum ställdes inför stora problem 1870 när besvikna kiowaer och comancher började utföra räder i närheten av Fort Sill och reservatagenturen och senare i Texas. Många indianer som deltog i dessa räder var reservatindianer. Året därpå ökade kiowaernas räder i Texas markant. Tatum ansåg nu att kiowaerna försökte provocera fram ett krig. Tatum önskade att kiowaer som begick illdåd i Texas skulle straffas på samma grunder som vita brottslingar. Han ansåg att det var fel att dela ut mat och kläder till krigare i reservatet, när samma krigare sedan i all hast lämnade reservatet för att begå hemska brott i Texas utan att riskera straff. Under dessa räder förlorade många texasbor sina liv. Indianerna brände ner deras rancher och förde bort boskap och hästar. Texasborna var naturligtvis bittra över indianernas upprepade härjningståg, som de visste utfördes av reservatindianer. De trodde till och med att indianagenten utrustade kiowa- och comanchekrigarna med vapen. Den 18 maj 1871 attackerade en stor indianstyrka Henry Warrens vagnståg i Texas och dödade sju kuskar och sårade fem. Händelsen fick stor uppmärksamhet i media och armén började nu ta indianproblemet i Texas på allvar.

Lone Wolf reser till Washington D. C.

Fram till våren 1872 upphörde kiowaernas med sina räder. De stannade kvar i sitt reservat och hoppades på att White Bear och Big Tree skulle bli frigivna. Kicking Bird försökte nu övertyga stammen att de måste anpassa sig till ett nytt liv. Men våren 1872 kunde inte kiowaerna hålla på sig längre, och började återuppta sina räder i Texas. Den 20 april attackerade en grupp kiowaer under ledning av Big Bow och White Horse en statlig transportkaravan i södra Texas och dödade 17 kuskar. Regeringen önskade nu bjuda in kiowaerna till Washington för att visa sin makt så att kiowaerna skulle förstå att det var lika bra att gräva ner stridsyxan eller bli förintade av den amerikanska armén.

Lone Wolf

Eftersom White Bear och Big Tree satt i fängelse, var det nu Lone Wolf som ensam ledde krigsfraktionen. Han utsågs nu som ledare för en grupp hövdingar som skulle resa till huvudstaden för att träffa representanter från Indianbyrån där. Lone Wolf vägrade emellertid att resa om inte White Bear och Big Tree blev frisläppta. Till slut gick regeringen med på en kompromiss. Lone Wolf skulle få träffa fångarna i St. Louis. Där gjorde de tre krigsledarna upp en plan som skulle leda till fångarnas frigivande.

Efter mötet med White Bear och Big Tree, reste Lone Wolf tillsammans med sju hövdingar till Washington D. C. Där ställdes Lone Wolf genast inför ett ultimatum: han skulle slå sig ner med sitt folk i omedelbar närhet av agenturen senast den 15 december 1872. Om kiowaerna inte upphörde med sina räder i Texas, skulle armén sättas in mot dem. Lone Wolf vägrade att gå med på villkoren, och hotade med att de skulle fortsätta med sina räder om inte White Bear och Big Tree blev frisläppta. Man lovade nu Lone Wolf att fångarna skulle släppas om kiowaerna upphörde med sina räder i sex månader. I augusti 1873 släpptes så White Bear och Big Tree fria. När White Bear återvände som en fri man till reservatet i Oklahoma gav han bort sin krigssköld och lovade att aldrig mer gå ut i krig. Men han kunde inte hindra de unga männen i stammen från att begå räder.

Kiowaerna kapitulerar

I reservatet misslyckades regeringen med att förse kiowaerna med mat som de var ålagda att göra enligt Medicine Lodgeavtalet från 1867. Kiowaerna var därför tvungna att skaffa mat på annat håll. På hösten 1873 började besvikna kiowaerna utföra nya räder i Texas. Under en räd i Mexiko dödade de fjorton mexikaner och tog två pojkar tillfånga. Därefter fortsatte de att terrorisera vita bosättare längs gränsen mellan USA och Mexiko. När löjtnant Charles L. Hudson stötte på dessa kiowaer utbröt en strid och nio framstående kiowaer dödades. En av dem var Lone Wolf´s son Tau Ankia. När nyheten om krigarnas öde nådde kiowaerna i reservatet i januari 1874 föll hela stammen i sorg. Lone Wolf skar av sitt långa hår, brände sina tillhörigheter och svor nu att han skulle hämnas på de vita för sin sons död. Lone Wolf blev nu aktiv som krigsledare för kiowaernas uppror mot den amerikanska armén.

Red River War 1874

När spänningen mellan å ena sidan buffeljägare och vita bosättare å andra sidan missnöjda kiowaer och comancher ökar leder det till nya indianska räder i Texas. Det föranleder att det amerikanska krigsdepartementet sommaren 1874 förklarar krig mot indianerna på den södra prärien.

I juni 1874 attackerar kiowa-, comanche- och cheyennekrigare en grupp vita buffeljägare vid Adobe Walls i Texas. Jägarna är emellertid väl beväpnade och skyddade och dödar därför många krigare. Efter ett par dagars belägring ger indianerna upp företaget. Kort efter striden grips White Bear. Han hävdar att han inte hade med striden att göra men hålls ändå som ansvarig för de unga krigarnas handlingar. Han tvingas nu återvända till fängelset i Texas för att sitta där livet ut.

I september 1874 attackerar Ronald Mackenzies soldatstyrka ett kombinerat läger av kiowa-, comanche- och cheyenneindianer i Palo Duro Canyon i Texas. Fastän soldaterna endast dödade tre krigare var attacken förödande för indianerna. Armén förstörde indianlägret, inklusive mat, kläder och hästar. Med vintern i antågande tvingades nu de utblottade kiowaerna att återvända till sin agentur vid Fort Sill. I april 1875 kapitulerar kiowastammen till armén och kriget på den södra prärien var nu över.

Assimilering och motstånd

Motvilligt hade nu kiowastammen med sina drygt ett tusen medlemmar slagit sig ner i ett reservat i Indianterritoriet. De flesta bosatte sig i reservatets norra del vid Mount Scott och Washita River. Militären förlitade sig nu på Kicking Bird, som de till och med utsåg till kiowaernas överhövding.

Fängslade kiowaer i Florida. En kortklippt Lone Wolf sitter i mitten i raden längst fram. Han har en väst på sig och håller en pilbåge i vänster hand och pilkogret hängande på ryggen. 

För att kiowaerna inte skulle starta upp ett nytt kostsamt krig beslutade sig militären för att skicka i väg de mest ansvariga krigarna till ett fängelse i Florida. Regeringen tvingade Kicking Bird att avslöja vilka de var. Han pekade ut White Horse, Mamanti, Lone Wolf, samt några obetydliga kiowaer. Kicking Birds samarbete med militären resulterade i att många av hans stamfränder uppfattades det som ett svek. Kort därefter, den 4 maj 1875, dog Kicking Bird plötsligt, efter att ha druckit en kopp kaffe. Många tror att han blev förgiftad.

Med alla kiowaer samlade i reservat kunde nu regeringen börja tillämpa sin assimileringspolitik, som gick ut på att bryta ner kiowaernas kultur. Sedan 1869 hade regeringen med president Ulysses S. Grant påbörjat en ny fredspolitik, som kallades för ”kväkarpolitiken”, mot amerikas indianer. Med kristna värderingar skulle man nu lösa indianproblemet. Personer som tillhörde det kristna kväkarsamfundet utsågs nu till indianagenter i alla indianreservat på prärien. De hade till uppgift att övertyga indianerna att överge sin kultur. Man startade nu en utbildningskampanj för att lära kiowaerna att läsa och skriva engelska. Kiowaerna tilläts inte längre försörja sig på jakt utan skulle nu utbildas till bönder och bekänna sig till den kristna läran

Kiowaernas första indianagent var kväkaren Lawrie Tatum. Hans metod för att få kiowaerna på rätt spår var att hålla igen med matransoner, förbjuda tobak och dela ut extra ransoner som socker och kaffe till kiowaer som skötte sig. Men han lyckades inte få kiowaerna att gå den vite mannens väg. Kiowaerna var inte intresserade av jordbruk, som de ansåg var en kvinnosyssla, utan fortsatte att jaga bufflar och utföra räder i Texas.

När White Bear och Big Tree återvände till reservatet 1873 avgick Tatum. Regering lät bygga tio fullt utrustade hus till prominenta kiowahövdingar. Men de flesta hövdingar föredrog att leva i sina tipier. År 1878 frigavs Lone Wolf från sin fängelsevistelse i Florida, men avlider året efter i sviter efter malaria. I november 1878 begår White Bear självmord genom att kasta sig ut från ett fönster. Kiowaerna tror emellertid inte på det, utan hävdar att han blev mördad.

White Bears gravsten på Chiefs Knoll i Fort Sill, Oklahoma. Foto: P Dorch 2001

Den nya indianagenten, J. N. Haworth, hade svårt att få kiowaerna att bruka jorden. Haworth försåg kiowaerna med plogar, frön och goda råd, men brist på nederbörd och näringsfattig jord gjorde hans ansträngningar blev verkningslösa. Landet som kiowaerna levde i var mer lämpligt för boskapsskötsel. Så Haworth köpte då in boskap till kiowaerna i hopp om att de skulle föda upp köttdjur. Men inte heller det passade kiowaerna.

I slutet på 1870-talet försökte kiowaerna försörja sig på traditionell buffeljakt. Men buffel var nu nästan utrotad. När en kiowajägare blev dödad och skalperad i Texas 1879 av Texas Rangers, hämnades hans kamrater genom att döda en texasbo. Utifrån denna händelse stiftade kongressen en lag som förbjöd kiowaerna att lämna sitt reservat. Den nya lagen och buffelns försvinnande satte nu effektivt slut på kiowaernas tidigare livsföring. De var nu definitivt instängda i sitt reservat och mer utsatta för regeringens assimileringspolitik. Eftersom de flesta kiowaer levde i den norra delen av reservatet flyttades agenturen till staden Anadarko vid Washitafloden för att komma närmare dem.

I början på 1880-talet rapporterade olika indianagenter att det fanns stora områden av värdefull betesmark på kiowaernas reservat. Genom att hyra ut betesmark till vita boskapsuppfödare skulle de ge kiowaerna stora inkomster. Vita boskapsuppfödare hade faktiskt under en längre tid avundsjukt sneglat på kiowaernas land. En del boskapsuppfödare hade redan låtit sina djur beta inne på reservatet och de försökte även stjäla indianernas hästar. Men kiowaerna vägrade att hyra ut delar av sitt reservat.

Jordfördelningslagen

Sommaren 1887 genomförde kiowaerna sin sista soldans. Samma år presenterade myndigheterna ett nytt lagförslag, General Allotment Act (jordfördelningslagen), som hotade kiowareservatets existens. Förslaget gick ut på att inte längre betrakta indianstammar som legala enheter som kunde äga reservatland. Reservatland skulle i stället splittras upp i mindre jordlotter som sedan skulle delas ut till enskilda indianer. Enligt förslaget skulle varje familjeöverhuvud tilldelas 160 acres och 80 acres till varje ensamstående vuxen. Antalet kiowaer rapporterades år 1888 vara 1 151. Det innebar att det blev mycket land över, som vita då kunde ta över.

Andedansen

I början på 1890-talet ansluter sig många kiowaer till paiuteindianen Wovokas nya religiösa lära. Wovaoka hade fått en uppenbarelse av Gud som berättade att bufflarna skulle komma tillbaka och alla vita människor skulle försvinna om indianerna genomförde speciella ritualer som omfattades bland annat av att dansa. Wovokas lära, som kallades för Andedansen, lovade också att döda indianer skulle återuppstå.

Apiatan

Kiowaerna gav nu Apiatan, som nyligen hade förlorat ett barn, till uppgift att ta reda på om Wovokas lära höll vad den lovade. Apiatan reste först till siouxerna som redan var hängivna dansare. Sedan träffade han Wovoka. Wovoka berättade för Apiatan att siouxerna hade ändrat på hans lära och att den nu inte längre var effektiv. Missbelåten återvände nu Apiatan till sitt reservat för att meddela sin sorgliga nyhet. I reservatet hade då kiowaerna redan accepterat läran och börjat dansa. Men när Apiatan berättade för sina stamfränder att dansen var verkningslös avbröt de flesta kiowaer dansandet och andedansen fick därför inget rejält fäste bland kiowaerna.

Reservatet försvinner

År 1889 ger kongressen en tremannakommission i uppgift att förhandla om uppdelandet av 20 indianreservat i Oklahoma, inklusive kiowareservatet. Delegaterna, som kallas för Jerome Commission efter dess ordförande, anländer till Fort Sill hösten 1892. Kiowaerna var fortfarande emot jordfördelningslagen. De leddes nu av den skeptiske Apiatan, som gjorde allt för att stoppa uppdelningen av kiowareservatet. Men Jeromes commission fick tillräckligt med namnunderskrifter för att driva igenom lagen. Först år 1906 hade kiowa-comanchereservatet blivit färdigtfördelat. Familjeöverhuvudena hade fått sina jordlotter och 480 000 acres av överblivet reservatland hade sålts för 4 miljoner dollar till vita bosättare. Nu tvingades varje enskild kiowafamilj sköta sig själva och kunde inte längre räkna med regeringens matransoner.

I november 1907 blev Oklahoma USA:s 46:e delstat. Indianterritoriet, med alla sina forna indianreservat, fanns inte längre. Idag finns det endast ett reservat i Oklahoma, Osage Indian Reservation. Under 1900-talet smälte kiowaerna in i det amerikanska samhället mycket fort. Man lät sina barn gå i skola för att lära sig de vitas språk och den vite mannens kultur. De flesta kiowaer lever idag kring städerna Anadarko, Fort Cobb, Mountain View och Carnegie i Oklahoma. De är naturligtvis amerikanska medborgare och försörjer sig idag genom lantbruk, boskapsuppfödning, inom mekanisk industri, utbildningsväsendet, militären samt olika statliga verksamheter.

KÄLLOR:

Mildred P. Mayhall (1975), The Kiowas. Norman, University of Oklahoma press.

Benjamin Capps (1975), The Great Chiefs. USA, Time-Life Books/Alexandria, Virginia.

James Mooney (1979), Calendar History of the Kiowa Indians. Washington D. C. Smithsonian Institution Press.

Wilbur Sturtevant Nye (1980), Bad Medicine & Good, Tales of the Kiowas. Norman, University of Oklahoma Press

Wilbur Sturtevant Nye (1983), Carbine & Lance, the Story of Old Fort Sill. Norman, University of Oklahoma Press.

Wilbur Sturtevant Nye (1984), Plains Indian Raiders, the Final Phases of Warfare from the Arkansas to the Red River (With Original Photographs by William S. Soule). Norman, University of Oklahoma Press

John R. Wunder (1989), The Kiowa. USA, Chelsea House Publishers.

James L. Haley (1976), The Buffalo War, the History of the Red River Indian Upprising of 1874. Norman, Oklahoma, University of Oklahoma Press

Charles M. Robinson III (1997), Satanta, The Life and Death of a War Chief. Austin, Texas, State House Press