Sioux versus Pawnee

The Battle of Massacre Canyon



Extremt mod, mental styrka, ödmjukhet, och vishet var fyra grundläggande mänskliga egenskaper som siouxernas krigare värdesatte mest. Dessa dygder eller karaktärsdrag var som ett rättesnöre genom hela livet för varje man inom siouxstammen. Man beundrade hunkpapaledaren Sitting Bull för att han var en av få siouxer som levde upp till alla dessa personliga egenskaper. Sitting Bull var en mycket speciell människa. Det var något med honom som de flesta tyckte om. Kvinnorna uppskattade honom för att han värnade om familjen och barnen flockades omkring honom för att han alltid var snäll. Männen såg upp till honom för att han var en modig krigare och hade goda ledaregenskaper. Sitting Bull var även lite av en allkonstnär. Han hade talets gåva och var en duktig tecknare. Han skapade dikter och sånger. Det sägs att han framförde sina sånger med en vacker sångröst. 

1885 besökte Sitting Bull Montreal i Kanada och blev då inbjuden till en fotosession i William Notmans fotoateljé. William Notman & Son, Sitting Bull, Montreal, 1885, silver salts on glass, gelatin dry plate process, 17 x 12 cm, McCord Museum.

Den vite mannen hade inget gott att säga om Sitting Bull. Indianagenten James McLaughlin sa att Sitting Bull var en man med ett ont ansikte och lömska ögon. Han var påhittig, girig, lögnaktig och ärelysten. Han hade indianens alla brister men besatt inga av de finare egenskaper hans folk kunde ha. För den fördomsfulle amerikanen var Sitting Bull kort och gott en primitiv och grym hedning som stod emot civilisationens framfart. Sitting Bull stod för de konservativa idéerna inom stammen och kämpade hårt för att bibehålla sitt folks sätt att leva. Trots att siouxernas kultur besegrades och mer eller mindre ersattes av den amerikanska kulturen på några få decennier var Sitting Bulls kamp ändå inte förgäves. I dag har många hunkpapasiouxerna återvänt till sina rötter. Nu berättar man om den kontroversielle Sitting Bull i klassrummen och på museer. Nya böcker skrivs om honom. Överallt på vår jord känner man till Sitting Bull men väldigt få människor vet att det var James McLaughlin som såg till att han blev mördad.  

Krigaren Sitting Bull

Sitting Bull hade även en mörk sida som var kulturellt betingad. Artikelförfattaren är ingen anhängare av kulturrelativism och har aldrig haft en romantisk syn på den nordamerikanske indianen där han beskrivs som en genuin miljövän som inte bröt en kvist i onödan eller som jagade villebråd enbart för eget behov. Alla kulturer är faktiskt inte lika bra som kulturrelativisterna hävdar. En sund kultur är inte statisk och stängd utan är det motsatta och sållar bort det som är dåligt efter noggrant övervägande och tar in det som är bra från andra kulturer. Så gjorde siouxerna när de välkomnade vita handelsmän på sina marker. Man insåg tidigt att om man började handla med vita handelsmän kunde man dra nytta av deras varor som var överlägsna deras egna.

Under 1800-talet var Nordamerika den största marknaden för knivindustrin i engelska Sheffield. Av stadens 18 000 invånare arbetade 6 000 människor med att tillverka knivar. Knivar, kittlar, yxor och pilspetsar av metall var högt eftersökta av siouxerna. På en generation ersatte siouxerna till exempel sina pilspetsar i ben eller sten med spetsar av metall. Då behövde man inte längre lägga ner dagar på att tillverka egna pilspetsar utan kunde använda den tiden till annat.

Sans arc-siouxen Spotted Eagle var en krigsledare och trogen Sitting Bull. Här poserar han stolt framför Laton Alton Huffmans kamera med sin berömda Knife War Club med tre knivblad från England och dekorationer med möbelspikar i mässing. Krigsklubban var inget han viftade med i strid utan var ett tecken på hans ämbete som band- och krigsledare.

När siouxerna handlade till sig varor som ursprungligen kom från England innebar inte det att de delade européers eller amerikaners värderingar. Hästen och geväret hade också sitt ursprung i Europa och låg till grund för den kortvariga buffel- och hästkulturen som utvecklades på den nordamerikanska prärien. Genom att byta till sig hästar, gevär och kulor från de vita kunde siouxerna fortsätta att befästa sin makt över stora landområden genom att med våld köra ut alla inkräktare. En hästberiden och gevärsbeväpnad sioux kom att bli prärien mest fruktade krigare tack vare den vite mannen. 

Sanningen är att siouxerna inte var ett hjälplöst offer för ett aggressivt amerikanskt imperialistiskt expansionskrig. Krigare från de sju siouxstammarna hade bedrivit en lika aggressiv och skoningslös krigsföring mot andra indianstammar som stod i vägen för deras etablering väster om Missourifloden i slutet på 1700-talet. Genom att alliera sig med arapaho- och cheyennestammarna kunde man försvara stora områden mot andra stammar. Mandan-, hidatsa- och arikarastammarna som levde längs övre Missourifloden drabbades hårt av siouxernas krigsföring. Även kråkindianer som levde öster om dem och pawnee i söder utsattes för siouxerna brutala krigsföring. Många av dagens historiker och forskare hävdar att om siouxerna inte hade tvingats in i reservat i slutet på 1870-talet hade kråkindianerna troligen blivit utrotade. Denna militära överlägsenhet avtog dock sakta men säkert då siouxkrigarna i mitten på 1800-talet mötte en överlägsen fiende i den vite mannen med rötter i Europa. Det började med Grattanmassakern 1854 i Wyoming och slutade drygt tre decennier senare den 15 november 1890 med händelsen vid Wounded Knee i Syd Dakota.

Artikelförfattaren betraktar siouxernas kultur med objektiva ögon (motsatsen till kulturrelativism) och kan därför inte bortse från att Sitting Bull växte upp i en kultur där dödligt våld mot andra människor var legitimt och uppmuntrades. Som en anhängare av demokrati är det svårt att acceptera ett sådant inslag i en kultur. Att hämnas en oförrätt genom att döda en människa och skända kroppen (lemlästa, ta skalper eller andra kroppsdelar som troféer) var ett naturligt inslag i siouxernas krigarkultur. I en demokrati får man aldrig någonsin höja sin näve för att hota eller slå sin meningsmotståndare utan man sätter sig ner och diskuterar fram ett beslut som båda parter kan acceptera. 

Indianerna på prärien är väl dokumenterade på bild. Mängder av fotografer tävlade efter att ta bilder på indianer av kommersiella skäl. Kända indianer som Sitting Bull, Red Cloud och Geronimo gav goda inkomster. Flera av dessa fotografier visar ofta hur stolta siouxkrigare poserar med tomahawker, pistoler eller gevär framför kameran. Idag skulle en svensk politiker som låter sig avbildas med vapen i hand tvingas att ta en Time Out och ha svårt att komma tillbaka till den politiska arenan igen. För Sitting Bull och alla andra siouxer var denna våldskultur något högst normalt. Det var först när han tvingades tillbringa 18 månader som krigsfånge vid Fort Randall och fick en insyn i en annan kultur som han fick nya insikter. 

Four Horns

Hunkpapaledaren Four Horns var Slows (Sitting Bulls smeknamn som pojke) farbror och var den person i släkten Bull som uppfostrade honom till att bli krigare. Four Horn var alltså en av stammens kulturbärare vars uppgift var att föra över stammens grundvärderingar till den yngre generationen. Det började redan vid tidig ålder då hunkpapapojkar fick lära sig att rida och hantera vapen för att som vuxen bli en modig krigare som bemästrade konsten att döda. Liksom de flesta stammar på prärien var siouxkrigarna medlemmar i olika så kallade krigarsällskap. En mans sociala ställning inom stammen berodde på hans krigiska bedrifter. De modigaste krigarna blev ofta betydelsefulla personer inom stammen. Krigarnas krigsbragder offentliggjordes i tal, sånger och danser eller framgick genom målade symboler på kläder, vapen eller kroppen. Men det var framför allt i krigarsällskapen som stridandet glorifierades och en krigares bragder offentliggjordes genom dans och tal inför allmänheten. Som ung krigare blev Sitting Bull invald i krigarsällskapet The Strong Heart som var det mest prestigefulla inom hunkpapastammen. Sällskapet hade omkring fyrtio medlemmar som var de modigaste och mest hängivna krigarna i stammen. Två krigare i detta sällskap valdes till att bli Sash Wearer. De lovade då att på heder och samvete strida på liv eller död. Sitting Bull valdes till Sash Wearer när han var blott sjutton år gammal. 

Ett mera raffinerat sätt att skryta om sina krigsbragder var att skildra dem genom enkla blyerts- eller tuschteckningar på papper. Sådana teckningar kallas i dag för Ledger drawings för att de vanligen utfördes i anteckningsböcker eller så kallade liggare. Motiven är ofta motbjudande våldsamma och avslöjar siouxernas vurm för dödligt våld. Den här unika konststilen föddes i början på 1860-talet då krigare på prärien kom över papper och pennor genom krigsbyten eller handel med vita. Konststilen dog ut av naturliga orsaker i slutet på 1800-talet i samband med att siouxerna då hade blivit militärt besegrade och tvingats in i reservat.

Teckning från Little Wolf Ledger som visar döda soldater från Custers regemente i Striden vid Little Bighorn.

Ytterligare en teckning från Little Wolf Ledger som visar en skalpdans som ägde rum flera dagar efter striden vid Little Bighorn. Den visar cheyennekvinnor och män som har målat sina ansikten svarta som var segerns färg. Man har rest en segerpåle i trä och målat den röd och svart. Högst upp på den har man fäst en avskuren hand från en soldat samt en skalp från en arikaraspejare. Männen spelar på sina trummor medan kvinnorna dansar med var sin pinne med en avhuggen hand och ytterligare två arikaraskalper. Även om det är en cheyenne som har gjort de här teckningarna är de ett exempel på hur djupt rotat det var för cheyenner och siouxerna att fira en seger genom dans och uppvisandet av kroppdelar från fienden. Bland både cheyenner och siouxer var det här ett högst normalt beteende och inget man kände skam över. I en kultur som bygger på demokrati är ett sådant beteende direkt motbjudande och naturligtvis förbjudet.

I början av 1870-talet kom arméläkaren James Kimball över en serie på 55 ledgerteckningar som hade utförts av Four Horns. Teckningarna var kopior på Sitting Bulls egna originalteckningar som skildrade hans personliga krigsbragder. Senare skulle Sitting Bull producera ytterligare tre separata serier teckningar, sammanlagt 48, under hans vistelse som krigsfånge i Fort Randall 1882. En av dessa teckningar som är från Fort Randalltiden visar hur Sitting Bull dräper en kråkindian. Man kan klart och tydligt se hur Sitting Bull verkligen har ansträngt sig i att färglägga hästen så att den skall se naturtrogen ut. En annan viktig detalj är att Sitting Bull har ritat sitt eget och kråkindianens ansikte rakt framifrån. Det är ett mycket ovanligt grepp inom ledgerkonsten och visar att han har blivit påverkad av västerländsk konst. Den handskrivna texten i teckningens nederkant lyder så här: 

Sitting Bull killing a Crow Indian. One hundred Sioux chased thirty Crows all night caught them in the morning and killed them all.

En annan intressant iakttagelse angående Sitting Bulls konstnärskap är att han under fångenskapen i Fort Randall konsekvent undvek att producera teckningar där offren var vita soldater eller civila amerikaner. I Fort Randall blev han god vän med många vita människor och insåg då att det inte var så lämpligt att berätta att han faktiskt hade dödat amerikaner. 

Kråkindianerna levde väster om siouxerna i Wyoming och Montana och var deras dödsfiender. De bröt sig loss från de bylevande hidatsaindianerna vid Missourifloden på 1500-talet och flyttade då ut på prärierna i västra Wyoming och Montana. Där etablerade de sig som typiska nomader som jagade buffel och levde i skinntipier. Under sin tid som krigare deltog Sitting Bull i otaliga strider mot just kråkindianer. I en berömd strid utmanade Sitting Bull en kråkindian. Båda var beväpnade med var sin musköt och kråkan som uppenbarligen var lite otålig och nervös sköt först.

Kulan träffade Sitting Bulls sköld och ändrade då riktning och trängde in i foten på honom. Med blodet forsande behöll ändå Sitting Bull sitt lugn och både dödade och skalperade sin motståndare. Skadan i foten läkte illa och därefter gick Sitting Bull med en lätt haltande gång. Denna dramatiska närstrid som nästan kostade Sitting Bull livet ingick naturligtvis i hans självbiografiska teckningar. Sitting Bull och andra siouxkonstnärer avbildade alltid kråkindianer med en upprättstående lugg, de typiska halsbanden och leggings. Fotografiet till höger föreställer Medicine Crow som var en känd ledare bland kråkindianerna. På bilden kan vi se honom bära en typ av halsband som hans folk var förtjusta i.

Fotografiet ovan föreställer Medicine Crow som var en känd ledare bland kråkindianerna. På bilden kan vi se honom bära en typ av halsband som hans folk var speciellt förtjusta i. Hans mycket speciella lugg var typiskt för kråkindianer.

Posttraumatiska stressyndrom

Vi har väl alla hört talas om soldater som behöver professionell hjälp för att bearbeta sitt posttraumatiska stressyndrom (PTSD). Denna form av stress kan drabba en människa som varit med om exempelvis ett rån, en svår olycka med otäcka kroppsliga skador eller en krigshändelse. Många amerikanska soldater som har deltagit i strider under 1900-talet och fram till dagens konflikter i Irak och Afghanistan lider av PTSD. Nu har USA sedan länge lämnat Irak och 45 000 soldater har då återvänt till vardagen. Många av dem mår än idag psykiskt dåligt och känner sig isolerade från det övriga samhället. En del har tagit livet av sig och andra går i självmordstankar. Orsaken till att så många soldater drabbas av posttraumatiskt stressyndrom är att de har växt upp i en välordnad demokratisk ickevåldskultur som anser att alla människor är unika och att ingen människa har rätt att döda en annan människa. Man löser inte konflikter med våld utan sätter sig ner och diskuterar fram en lösning som båda kan acceptera. När unga män som har vuxit upp i en sådan kultur efter en kort militär utbildning plötsligt hamnar i en dödlig strid har många svårt att hantera sina känslor efteråt. De kanske själva har blivit sårade eller har varit med om att kamrater har dödats inför deras ögon. Militära övningar på hemmaplan kan aldrig förbereda den enskilde soldaten hur han kommer att reagera i strid. Detta problem uppstod aldrig bland präriens indianer. 

Sitting Bull dödade många människor under sitt aktiva liv som krigare. Alla dessa mord har varit sanktionerat av den kultur han växte upp i och det finns inga tecken på att han drabbades av posttraumatiskt stressyndrom. Enligt Ernie Lapointe erövrade Sitting Bull 69 coups under sin tid som krigare. Han blev sårad i strid vid minst tre tillfällen. Den krigarkultur som han levde i gav honom rätt att bära en örnfjäder för varje coup han erövrade. Men eftersom Sitting Bull var en ödmjuk man valde han enbart att bära två örnfjädrar i sitt hår. En coup innebar dock inte automatiskt att en person blev dödad. En fjäder som stod rätt upp representerade hans första coup mot en kråkindian. Den andra var en rödmålad örnfjäder som symboliserade hans första krigsskada. Denna fjäder lutade svagt mot höger. Fotografiet till höger är taget av David F. Barry 1884 och visar klart och tydligt de två örnfjädrarna. 

Massakern i Nebraska


För att verkligen förstå hur djupt rotat krigarkulturen bland siouxerna var och hur de praktiserade extremt våld när de stred skall jag ge ett exempel på en drabbning från 1873 där både siouxledare och vanliga krigare inte visade någon som helst sympati för sina motståndare. Fienden i det här fallet var män, kvinnor och barn från pawneestammen. 

Typisk pawneeby i Nebraska fotograferad av William Henry Jackson omkring 1871

En gång i tiden levde de olika pawneestammarna i större delen av Nebraska. Då var de militärt starka och fullt kapabla att försvara sina områden mot krigare från andra stammar. Till skillnad från de nomadiserade indianstammarna levde pawneeindianerna i byar som låg utspridda längs större floder i Nebraska. De bodde i jordhyddor och odlade majs, bönor och squash. Trots att pawneerna var ett utpräglat odlarfolk levde de även på jakt som gav dem kött och hudar som de kunde använda i handel med de vita. Två gånger per år, en gång på sommaren och en gång på hösten, lämnade de sina byar för att ge sig ut på prärien för att jaga buffel. Dessa jaktturer varade i månader så även kvinnor och barn följde med. Man jagade buffeln från hästryggen och levde då i skinntipis som äkta prärieindianer. 

Under 1800-talet ingick stammen en rad avtal med den amerikanska regeringen vilket resulterade i att deras landområde succesivt minskade. Under denna period drabbades stammen även av sjukdomar och krig som då försvagade deras militära förmåga att försvara sig mot sina fiender. År 1857 undertecknade pawneerna ett avtal som ledde till att de bytte bort större delen av deras landområde mot ett reservat i östra delen av Nebraska. Den amerikanska regeringen lovade nu att skydda pawneerna mot sina fiender men trots det blev de ofta utsatta för siouxernas räder. Skaror av siouxkrigare använde sedan länge Loupflodens alla bifloder i centrala Nebraska som motorvägar för att ta sig ner till pawneernas byar. Under 1860- och 70-talen anlitades många unga pawneekrigare av den amerikanska armén som spejare. De deltog då i militära expeditioner mot just siouxer och cheyenner vilket ledde till att siouxerna ansåg att det var legitimt att döda dem utan betänkligheter.

År 1873 blev pawneestammen tilldelad ett litet reservat vid Loupfloden i dagens Nance County i östra Nebraska. På nytt lovade regeringen stammen att den amerikanska armén skulle skydda dem mot siouxernas räder på villkor att de då accepterade ett liv i reservat. De olika pawneebanden slog sig då ner i reservatet och etablerade sig i olika byar och fortsatte att leva ett normalt liv. I början av 1870-talet uppskattar man stammens antal till ungefär 2 400 personer varav 600 krigare. Trots amerikanernas löften om skydd mot siouxernas attacker fortsatte speciellt oglala- och brulékrigare att utföra dödliga räder mot stammens medlemmar. Särskilt kvinnor som ofta arbetade ensamma på sina odlingar utsattes för dödligt våld. Även stammens hästar var ett populärt mål för siouxerna.

Pawnee Running Buffalo, akvarellmålning av Alfred Jacob Miller från omkring 1858-1860. En jägare har isolerat en buffel under en stor jakt. Enligt konstnären jagade pawneerna inte enbart för köttets skull utan även för att bereda hudar för handel med vita handelsmän.

Buffeln spelade ju en central roll i pawneernas liv och även om myndigheterna ansåg att de årliga buffeljakterna inte bidrog till stammedlemmarnas anpassning till ett nytt liv i reservatet var de svåra att förhindra. Faktum var ju att dessa jakter ändå höll svälten borta så agenten i reservatet såg mellan fingrarna. Den 3 juli 1873 lämnade därför 250 män, 100 kvinnor och 50 barn reservatet för att jaga buffel. Alla satt till häst och tog med sig 100 extra hästar för transport av torkat kött och hudar. Den omtyckte hövdingen Sky Chief valdes till ledare för jaktexpeditionen. Andra namnkunniga pawneehövdingar som följde med var Fighting Bear och Sun Chief. Reservatets agent William Burgess bad John Williamson att följa med indianerna med uppgift att skydda dem mot illasinnade vita och möjligen fientliga siouxer.

Sky Chief och Sun Chief

I en hel månad jagade pawneerna längs Beaver- och Prairie Dog Creeks i sydvästra Oklahoma och nordvästra Kansas. Vid Beaver Creek nedgjorde man 400 bufflar. Jaktlyckan hade således varit mycket god. Nöjda och belåtna styrde pawneerna mot norr för att ta sig till Republican River och därifrån påbörja resan hem till reservatet. Den 4 augusti slog pawneerna läger i sydvästra Nebraska. På kvällen red tre vita jägare in i lägret och berättade för Williamson att ungefär 1 000 siouxkrigare hade slagit läger 4 mil nordväst om dem. Williamson tog då genast kontakt med Sky Chief och föreslog att man skulle dra sig tillbaka längre upp längs Republican River till ett skogbevuxet område. Där skulle man kunna försvara sig lättare om siouxerna beslöt sig för att attackera dem. Faktum var att pawneerna inte var utrustade med rätt vapen för att kunna försvara sig mot en eventuell fiendeattack. Buffeljakterna genomfördes med pil och båge. Siouxerna var beväpnade med moderna gevär och pawneerna skulle då utgöra ett lätt byte för dem. Williamsons förslag var nog inte så dumt. Fighting Bear anklagade nu Williamson för feghet och menade att de hittills inte hade sett skymten av några siouxer så de vitas varning var bara en stor lögn med syfte att hindra dem från att jaga mera bufflar. Efter en hetsig diskussion bestämde sig Sky Chief för att ignorera Williamsons förslag och föreslog att man nästa dag skulle gå över Republican River för att där återuppta jakten.

Siouxdelegation i Washington D. C. 1877. Little Wound sitter som nummer två från höger

Spotted Tail och Two Strikes

Siouxerna som de vita jägarna nämnde utgjordes av 700 bruléer under Spotted Tail och Two Strikes samt 300 oglalas ledda av Pawnee Killer och Little Wound. Pawnee Killer var en framgångsrik och fruktad krigsledare med stort inflytande. Han var därför mera känd bland de vita än Little Wound. Spotted Tail och hans band hade lämnat Fort Laramieområdet i mitten av april för att ta sig till ner till buffelhjordarna i västra Nebraska. Pawnee Killers oglalaband hade tagit sig till Republican River tidigt på sommaren för att jaga. I slutet av juli flyttade han sitt läger till Frenchman Creek och kort därefter dök även Spotted Tails bruléer upp i närheten och slog upp sitt läger vid Stinking Water som är en biflod till Frenchman River. 

Spotted Tail växte upp i wazhazha-bandet. Han var en av stammens ledande krigare under 1840-talet och spelade en aktiv roll i Grattanmassakern 1854. Som hämnd för massakern deltog Spotted Tail i en attack mot en posttransport där tre vita män dödades. För denna handling dömdes Spotted Tail och fyra andra indianer till fängelse i ett år. Spotted Tail undertecknade Fort Laramieavtalet 1868 och förvandlades då till en ”fredlig” reservatsindian. Spotted Tail mördades av Crow Dog 1881 av orsaker som vi inte känner till. 

Two Strikes föddes omkring 1820 vid Republican River i Nebraska. Vid 12 års ålder deltog han i sin första räd mot en grupp pawneekrigare. Han var en så kallad blotahunka (War Party Leader) fyra gånger och deltog i sammanlagd 22 strider och dödade under sin krigarkarriär minst tolv människor, alla offer var pawneer. År 1849 medverkade han i The Crow Butte Fight som kanske är en av de mest kända striderna mellan två indianstammar. Two Strikes deltog i Red Cloud’s War mellan åren 1866 och 1868. Efter Custers attack på Black Kettles läger vid Washita River 1868 allierade sig Two Strikes band med olika grupper av cheyenner och deltog då i flera våldsamma hämndräder i Kansas. Under 1870- och 1880-talen kämpade Two Strikes ihärdigt för att hans folk inte skulle sköljas över av den vite mannen kultur. Han stödde helhjärtat Andedansrörelsen i slutet på 1880-talet. Efter massakern vid Wounded Knee kapitulerade Two Strikes och hans band den 15 januari 1891. Han levde sedan resten av sitt liv i indianreservatet Rosebud i Syd Dakota.

Little Wound oglala-sioux

Little Wound föddes vid Cheyenne River i Wyoming 1828. Han var 16 år när hans far tog med honom på sin första räd mot shoshoneindianer. I striden som följde dödade han en shoshonekrigare i en närstrid men blev sårad och fick då namnet Little Wound. Hans far var den despotiske och fruktade Bull Bear som var ledare för Kiyuksa-bandet eller Björnfolket. I början på 1830-talet förde Bull Bear sitt folk till norra Plattefloden i närheten av Fort Laramie för att där starta upp handel med vita handelsmän. Hösten 1841 mördades Bull Bear i ett klanbråk av rivaler från Smoke-bandet. Efter mordet splittrades oglalastammen i två grupper. Björnfolket valde då att leva mellan Plattefloden i Wyoming och Smoky Hillfloden i Kansas. Little Wound valdes som ledare för Kiyuksa-bandet 1865 och skrev under Fort Laramieavtalet tre år senare. År 1871 flyttade Little Wound och hans band till Red Cloud Agency och blev då ett gäng harmlösa reservatsindianer. 

Redan den 3 augusti hade Pawnee Killers spejare upptäckt pawneernas jaktlag. Pawnee Killer bjöd då genast in bruléerna för att delta i en gemensam attack mot deras dödsfiender. Bruléerna samtyckte och senare samma dag började en styrka på omkring 1 000 siouxkrigare ta sig ner för Frenchman Fork mot dess sammanflöde med Republican River. På morgonen den 5 augusti bröt pawneerna sitt läger. I stället för att ta sig österut längs med Republican River och bort från siouxerna fortsatte de norrut mellan Republican- och Frenchman Rivers. Strax därefter signalerade en spejade att man hade upptäckt bufflar i en dal längre fram. Männen beslutade sig då för att jaga dessa bufflar och lämnade kvinnor, barn och gamlingar som då fortsatte resan på egen hand. En av pawneemännen som satte av mot bufflarna var Sky Chief. Plötsligt utan någon förvarning dök omkring ett hundra siouxer upp på toppen av en kulle och kom ridande i full galopp ner mot pawneerna som var sysselsatta med att slakta bufflar. Sky Chief stod vid en buffel som han själv hade nedlagt och var upptagen med att flå den när han plötsligt blev beskjuten av en grupp siouxkrigare. Sårad av en kula sprang han mot sin häst i ett desperat försök att fly. Han blev dock snabbt omringad och dödad. De första pawneer som dukade under i denna strid var just Sky Chief och andra krigare som bara råkade befinna i vägen för de anstormande siouxerna. 

Massacre Canyon som den ser ut i dag

Kvinnor och barn blev nu beordrade att snabbt ta sig in i en djup ravin som då skulle leda dem bort från fienden medan männen omgrupperade sig för att försvara sig mot siouxerna. Terrarecox som var ledare över skidibandet ville nu att man skulle dra sig tillbaka till ett skogbevuxet område i ravinen men Fighting Bear föreslog att man hellre skulle strida från den plats man befann sig på. Så blev det. När siouxernas huvudstyrka kom stormande mot pawneerna red man dem till mötes. Ganska fort blev pawneerna dock varse om att de var hopplöst underlägsna i antal. Man beslöt sig då för att försöka förhandla med siouxerna. En liten grupp krigare och Williamson red då mot siouxerna för att mäkla fred. Trots att fredsgruppen visade upp en vit flagga blev de genast beskjutna. Fighting Bear hamnade i en närstrid med en siouxhövding. De stred ursinnigt med tomahawker och först när Williamson kom till hans undsättning och skadesköt siouxen kunde han söka skydd med livet i behåll.

Pawneerna beslutade sig nu för att fortsätta sin flykt in i ravinen som de viste så småningom skulle föra dem till Republican River. De befriade sina packhästar från hudar, kött och utrustning för att kunna fly snabbare. Siouxerna delade då upp sig i två grupper och red längs de två ravinkanterna och sköt ner mot sina fiender. När pawneerna nådde Republicanflodens dal stannade siouxerna plötsligt upp och återvände till platsen där pawneerna hade dumpat sin utrustning. Kvinnor som då hade hamnat på efterkälke blev våldtagna och dödade. Även män och barn som kom i vägen för siouxkrigarna dödades urskillningslöst. De döda kropparna lemlästades och några av dem brändes på bål.

Oglalakrigaren Good Bear målade den här stridsscenen 1874 som visar hur han dödar en pawnee

Som vanligt vet vi inte med säkerhet hur många pawneer som dödades i denna massaker. Siffrorna varierar från omkring 50 till 156 personer. Royal Buck och några andra vita män som hade sina bosättningar i närheten av krigsskådeplatsen besökte den fem dagar efter striden. I entrén till ravinen fann de utrustningen som pawneerna i all hast hade gjort sig av med. På ett litet begränsat område låg buffelkött, hudar, tipier, kittlar och annan utrustning som pawneerna hade tagit med sig inför jaktexpeditionen. Vid en annan plats i närheten hittade man omkring tjugo döda kroppar som var svårt förruttnade. Lite längre in i dalen upptäckte man en plats som hade används som ett motståndsnäste. Där låg kropparna av åtta män, en kvinna och ett barn. Royal Buck uppskattade de döda till omkring 100 och uppskattade att 60 % av dem var kvinnor och barn. För honom var det självklart att en massaker hade ägt rum. Två år efter striden gav pawneerna namnen på 86 personer för J B Dunbar som de menade hade dött i striden. I slutet av augusti 1873 återvände John Williamson till Massacre Canyon för att begrava de döda. Han uppskattade de döda till 100 pawneer. Senare i livet höjde han den siffran till 156. Strax efter striden uppskattade armén dödssiffran till 63 personer och efter en folkräkning i pawneereservatet noterade man att 20 män, 39 kvinnor och 10 barn hade dödats, dessutom led 12 pawneer av stridrelaterade skador. 

Efter massakrerna återvände siouxerna till sina lägerplatser vid Frenchman- och Stinking Water Creeks. Med sig hade de elva fångar som dock senare släpptes och de kunde då återvända till sitt reservat. Bruléerna förlorade en krigare och ytterligare två eller tre blev svårt sårade. Två oglalakrigare sårades i striden.